1341 Kristallografisk konstant 1342 ljusets dubbelbrytning (se d. o.). Efter mineralens olika inverkan på ljuset kunna desamma delas i två grupper: 1. Isotropa, enkelbrytande; hit höra amorfa och efter det reguljära systemet kristalliserande mineral, och 2. Anisotropa, dubbelbrytande; hit höra alla mineral utom de amorfa och reguljära. I hvarje dubbelbrytande kristall ges det antingen en eller två riktningar, efter hvilka en genomgående ljusstråle icke erfar någon dubbelbrytning; man kallar dessa riktningar optiska axlar och talar således om optiskt en- och optiskt två-axiga mineral. a. Hos optiskt enaxiga kristaller, till hvilka höra de tetra- och hexagonala, går den optiska axeln parallellt med den kristallografiska hufvud-axeln. Här är således ljuseterns fortplantnings-hastighet resp. elasticitet olika i de två mot hvarandra vinkelräta riktningarna parallellt med och vinkelrätt emot den optiska axeln. Allteftersom riktningen för den största resp. minsta optiska elasticiteten sammanfaller med den optiska axeln, säges kristallen vara negativ resp. positiv. b. Hos optiskt tvåaxiga kristaller, till hvilka höra de rombiska, mono- och triklina, ligga de båda optiska axlarna i ett och samma plan, optiska axelplanet, och bilda med hvarandra en mellan 0° och 90° växlande vinkel. Man antager här tre olika optiska elasticitctsaxlar, som stå vinkelrätt mot hvarandra; en af dessa, den första eller den spetsiga midtlinjen (bisectrix), halfverar den spetsiga, en annan, den andra eller den trubbiga midtlinjen (bisectrix), den trubbiga vinkeln emellan de optiska axlarna, den tredje, den optiska normalen, står vinkelrätt mot de optiska axlarnas plan. Den optiska axelvinkeln växlar i storlek t. ex. för olika sorters homogent ljus = de optiska axlarnas dispersion. Hos rombiska mineral ligger de optiska axlarnas plan parallellt med en af de tre ändytorna, och således sammanfalla de optiska elasti-citetsaxlarna med de kristallografiska axlarna; hos monoklina mineral ligger optiska axelplanet parallellt med eller vinkelrätt emot symmetriplanet, således måste en af de båda midtlinjerna sammanfalla med ortodiagonalens riktning; hos triklina kristaller finnes intet samband emellan de optiska och de kristallografiska axlarnas läge. I och genom von Ko-bells konstruktion af stauroskopet (1855) och sedermera genom ständiga förbättringar af de olika instrumenten för undersökning i polariseradt ljus har kristallografen fått det viktigaste hjälpmedel för bestämmande af, till hvilket kristallsystem en kristall eller ett kristalliniskt ämne bör föras, liksom också för de mest subtila undersökningar ang. kristallernas inre byggnad. — Vid sådana undersökningar har det t. ex. visat sig, att vissa reguljära mineral såsom granat, diamant etc., kunna vara dubbelbrytande. Dessa optiska anomalier kunna stundom förklaras som en följd af spänningar inom kristallen framkallade vid densammas tillväxt. En annan i polarisationsinstrument lätt iakttagbar egenskap hos mineral är deras dikroism eller pleokroism (se dessa ord). — De till ljusets dubbelbrytning hörande fenomenen blefvo genom Fresnel och Young 1805—25 matematiskt behandlade från undulations-teoriens synpunkt. Denna teori ledde äfven till upptäckten af nya fenomen på mineralfysikens område, såsom W. K. Hamiltons upptäckt af den koniska refraktionen. Det af sir John Herschcl först iakttagna förhållandet hos kvartsen, att dess kristaller vrida polarisationsplanet till höger eller vänster, allteftersom vissa kristallytor förekomma till höger eller vänster om romboederytorna, är ett af de mest slående exemplen på sambandet mellan kristallernas optiska och geometriska egenskaper och. har sedan befunnits ega giltighet äfven hos andra s. k. enantio-morfa kristallformer (se Enantiomorfi med fig.). — Öfriga områden af fysiken ha icke så stor tillämpning på kristallografien som optiken. Liksom alla andra kroppar förändra äfven kristallerna volym vid temperaturändring, och i allmänhet eger en utvidgning rum vid temperaturhöjning. För denna utvidgning gälla enligt Fizeaus undersökningar följande lagar: 1) hos det reguljära systemets kristaller är utvidgningen lika stor för alla tre axlarna; 2) hos kristaller hörande till tetragonala eller hexagonala systemen är utvidgningen i hufvudaxelns riktning större eller mindre än vinkelrätt mot densamma; 3) hos de öfriga systemens kristaller är utvidgningen olika för alla tre axlarna. Om man därför slipar en kula af ett reguljärt mineral, t. ex. stensalt, så förblir den en kula vid hvilken temperatur som helst. En kula af kalkspat (hexagonala systemet) blir däremot vid temperaturförändring en rotationsellipsoid, och af ett rombiskt, monoklint eller triklint mineral blir en treaxig ellipsoid. Då utvidgningen är olika i olika riktningar, komma naturligtvis vinklarna emellan kristallplanen att ändras med temperaturen, med undantag af vinklarna hos reguljära kristaller. Detta har äfven genom direkta mätningar konstaterats (först af Mitscherlich på kalkspat). Ändringen i vinklar eger dock alltid rum på det sätt, att icke kristallsystemet förändras. Parameterförhållandets rationalitet, äfvensom zonerna undergå ej heller någon ändring. — Kristallerna leda äfven värmet olika i olika riktningar. Lagen härför kan enligt Sénarmonts undersökningar uttryckas så, att värmeledningsförmågan är densamma i kristallografiskt lika, men icke i kristallografiskt olika riktningar. Däraf följer, att den isoterma ytan (en yta, på hvilken temperaturen vid ett visst ögonblick är lika) hos de reguljära kristallerna är en sfär, hos de tetragonala och hexagonala en rotationsellipsoid med hufvudaxeln till rotationsaxel och hos de öfriga kristallerna en treaxig ellipsoid. Rörande de öfriga fysiska egenskaperna, såsom elasticitet, kohesion, hårdhet, magnetism och elektricitet, är det tillräckligt att anföra, att alla företagna undersökningar gett vid handen, att samma symmetri-lagar, som behärska kristallernas form samt optiska och termiska egenskaper, visat sig giltiga äfven beträffande dessa. Som grundval för den kemiska kristallografien uppställdes redan tidigt den satsen, att hvarje kemisk förening har sin bestämda kristallform. Länge ansåg man äfven, att olika ämnen måste besitta olika kristallformer (med undantag af dem, som tillhörde det reguljära systemet). Det mest betydande resultat, till hvilket jämförelsen af olika ämnens kristall-former ledt, är upptäckten af isomorfien (se d. o.); motsatsen mot isomorfi är dimorfi eller polymorfi (se d. o.). Hj.Sj. (A.Hng.) Kristallografisk konstant. Se Kristallo-grafi, sp. 1334. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.