Kristalloid (af grek. krystallos, kristall, och eidos, utseende). 1. Kem., benämndes af Graham i motsats till kolloid (se Kolloider), en sådan kropp, som vid dialys går igenom den djuriska hinnan eller pergamentpapperet och är kristalliserbar (t. ex. koksalt, salpeter, ättiksyra). Lösta kristalloider följa i allmänhet lagarna för lösningar och visa normalt osmotiskt tryck (äfven elektrolyterna, om man tager hänsyn till deras dissociation), hvaremot lösta kolloider synas befinna sig i ett särskildt slags lösningstillstånd. Man har därför äfven kallat kristalloidernas lösningar för äkta lösningar i motsats till kolloidernas, som ha betecknats som pseudolösningar. Emellertid har det visat sig på senare tid, att någon skarp gräns mellan kristalloider och kolloider ej finnes. — 2. Bot., af ägghviteämnen bestående, kristalliknande kroppar, som svälla i vissa vätskor och därvid ändra vinklarna. De förekomma t. ex. i aleuronkorn (se d. o., fig. 2). 1. H. E. 2. G. L-m. Kristallokemi. Se Kristallografi, sp. 1332, 1342. Kristalloptik. Se Kristallografi, sp. 1341. Kristallpalatset i London. Se Sydenham. Kristallpalatskonserterna, mus., ett i London 1855-1901 verksamt, mycket berömdt konsertinstitut, som under Aug. Manns' ledning gaf stora konserter i Kristallpalatset i Sydenham hvarje lördag under säsongen okt.-april. Orkestern egde en stråkstyrka af 61 personer. Programmen voro sammansatta såsom vid Gewandhauskonserterna i Leipzig: 1 symfoni, 2 uvertyrer, 1 konsert, solostycken och sånger. E. F-t. Kristallsand, bot. Se Kristallcell. Kristallskelett, miner. Vid kristallers tillväxt händer det mycket ofta, att vissa kanter, hörn o. s. v. växa fortare än öfriga partier af kristallen; härigenom uppkommer i st. f. den slutna kristallen en del staf-, fjäder- eller grenliknande bildningar, eller också bli kristallytorna liksom urgröpta, s. k. kristallskelett. A. Hng. Kristallsystem. Se Kristallografi, sp. 1332--33 Kristalltvilling. Se Tvillingkristall. Kristallvatten, kem., vatten, som till konstant mängd förekommer i kristalliserade ämnen. Det förekommer i mer eller mindre fast förening och kan oftast utjagas genom upphettning. Stundom är kristallvattnet så löst bundet, att "det bortgår redan vid vanlig temperatur, hvarvid kristallerna bli matta, ogenomskinliga eller vittra till pulver. Å andra sidan kan man ofta nog först vid ganska hög temperatur utdrifva kristallvattnet. Detta förekommer alltid i molekylärt förhållande, och dess mängd kan därför uttryckas i kemiska formler. Då ämnen binda kristallvatten, utvecklas värme, till olika mängd för olika ämnen. Ofta inträffar, att värmeutvecklingen är olika för olika molekyler kristallvatten i ett och samma salt. Så t. ex. innehåller glaubersalt, Na₂S0₄+10H₂O, tio molekyler kristallvatten, af hvilka en vid föreningen med Na₂S0₄ utvecklat 2,360 kalorier, men de nio öfriga blott 1,873 kalorier. De olika molekylerna kristallvatten i ett och samma salt utöfva en mycket olika ångtension. Aflägsnar man vid en viss konstant temperatur kristallvattnet ur t. ex. kopparvitriol (CuS0₄+5H₂0), finner man, att de olika vattenmolekylerna utöfva ångtryck, som framgå ur följande figur:

Ångtrycket håller sig således konstant vid 47 mm. Hg, så länge något finnes kvar af de båda första vattenmolekylerna (aq.). Sedan sjunker trycket till 30 mm. under borttagandet af de båda nästa vattenmolekylerna; till sist är trycket endast 4,4 mm. och förblir konstant, tills kopparsulfatet har blifvit alldeles vattenfritt. Kristallvatten antages vara bundet till substansen genom s. k. bivalenser (ty. nebenvalenzen). Ang. dessa har man emellertid ännu ej kommit till klara föreställningar. Vatten, som ingår i ett kristalliserande ämne, behöfver ej vara kristall vatten, utan kan äfven vara s. k. konstitutionsvatten, hvilket i motsats till kristallvattnet anses bundet genom s. k. hufvudvalenser. Salternas färg är ofta beroende af kristallvattenhalten. Vattenfria koboltsalter äro t. ex. blåa, men vattenhaltiga röda. Särdeles tydligt visar sig detta hos de utomordentligt praktfulla cyanplatinadubbelsalterna, hvilka i vattenfritt tillstånd äro hvita eller svagt gula, men i kristalliseradt och vattenhaltigt utmärkta af de praktfullaste röda, gröna eller blåaktiga färger, ofta olika hos en och samma kristall. Några ämnen kunna kristallisera äfven med alkohol, bensol o. s.v.; man talar i så fall om kristallalkohol eller kristallbensol. P. T. C. (H. E.) Kristallviolett, kem., organiskt, med fuksin besläktadt färgämne, tillhörande trifenylmetangruppen. Dess konstitution uttryckes genom formeln / C₆H₄N(CH₃)₂ C-C₆H₄N(CH₃)₂ \\ C₆H₄:N(CH₃)₂ ̇Cl Det bildar bronsglänsande nålar, som lösa sig i vatten och alkohol med violett färg, och användes till färgning af ylle och silke. H. E. Kristalläpple, paleont., populärt namn för undersiluriska cystidéer. Kristberg, socken i Östergötlands län, Bobergs härad. 16,640 har. 2,253 inv. (1909). K. utgör ett konsist. pastorat i Linköpings stift, Gullbergs och Bobergs kontrakt. Kristdala, socken i Kalmar län, Tunaläns härad. 23,871 har. 3,147 inv. (1909). K. utgör ett konsist, pastorat i Linköpings stift, Tunaläns och Sevede kontrakt. Se C. A. Carlsson, "Anteckningar om gårdarna inom Kristdala socken i Kalmar län, deras ägare och de släkter, som därifrån utgått" (1900). Kristen, Se Kristna.