Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1363
Kristian
1364
Rothenburg, hvilken förenade grefskap en Holstein
och Stormarn till ett hertigdöme och därmed förenade
det förut fria landet Dithmarschen; därefter öfver
Milano i april till Rom, där påfven Sixtus IV egnade
honom stora hedersbetygelser, tillbaka till kejsaren
i Niirnberg och därifrån hem till Holstein. På hösten
drog han ånyo ut till hertig Karl den djärfve af
Burgund för att medla mellan honom och kejsaren;
han tillbragte hos honom flera månader och återvände
först i juni 1475 öfver Nederländerna. Han utvecklade
på bägge resorna stor prakt och spred äfven en viss
glans öfver sitt kungadöme, men stort resultat för
hans riken vanns ej. Hans drottning, som följde honom
till Rom, utverkade, att påfven 1475 gaf tillstånd att
upprätta ett universitet i Köpenhamn (det grundlades
1478-79). Hans sista regeringshandling var att
pantsätta Slesvig och Holstein till drottning Dorotea,
som långt bättre än han förstod hushålla. K. dog 21
maj 1481 och jordades i ett kapell, som han själf
1464 byggt till Roskilde domkyrka. Han var en ovanligt
.högväxt och stark man scimt utmärkt i alla ridderliga
idrotter. Han var djärf och eldig, alltid verksam,
men saknade sans och sinne för realiteterna. Han
efterlämnade två söner, konungarna Hans och Fredrik I,
samt dottern Margareta. - Se C. Paludan Muller, "De
förste konger af den oldenborgske slsegt" (1874), och
L. Daae, "Kong Kristiern den förstes norske historie"
(1448-58).
2. K. (Kristiern) II, den föregåendes sonson och son
till konung Hans, konung i Danmark och Norge 1513-23
och i Sverige 1520-21, f. l juli
1481 på Nyborgs slott, var vacker och reslig,
af naturen utrustad med skarpt förstånd och äfven
i öfrigt goda anlag; han hade ett vinnande väsen,
men därjämte förmåga af förställning, var melankolisk
och misstänksam samt begåfvad med en stark vilja, som
kunde urarta till nyckfullhet och godtycklighet, men
också slå om till vankelmod och försagdhet. Han fick
en god uppfostran, men var under sin uppväxt mycket
obändig. En kort tid vistades han i den ansedde
köpmannen Hans Bogbinders hem i Köpenhamn och fann
tidigt behag i umgänget i borgerliga kretsar. Redan
1487 valdes K. till tronföljare af danska riksrådet,
1489 af det norska och 1497 af det svenska. 1502
visade han vid ett anfall mot Sverige stor tapperhet
och skicklighet som anförare (han intog Älfsborg
och öresten). 1506 sändes han som ståthållare
till Norge, var en duglig, men egenmäktig regent
och dämpade 1508 genom hårdhet ett där utbrutet
uppror. I Bergen blef han 1507 (eller 1509) bekant
med holländskan Sigbrit och hennes vackra dotter
Dyveke, som genast blef hans frilla och sedermera
följde honom till Danmark. Vid faderns död 1513
gjorde några jylländska adelsmän invändningar mot att
taga K. till konung och ville erbjuda kronan åt hans
farbroder Fredrik (I); men K. blef likväl erkänd som
konung, dock först sedan han utfärdat en för Danmark
och Norge gemensam handfästning (22 juli s. å.),
som gaf adeln och prästerskapet ökade rättigheter
samt väsentligen inskränkte konungens myndighet;
han måste rent af medge folket rätt till uppror
mot honom, om han kränkte handfästningen. Själf
hyste han högtflygande planer på att utvidga
sin makt och trygga dess ärftlighet. I okt. 1513
hyllades han som hertig i ena hälften af Slesvig
och Holstein, kröntes 11 juni 1514 i Köpenhamn och
20 juli s. å. i Oslo samt firade 12 juli 1515 sitt
biläger med Elisabet af Österrike. Trots häftiga
klagomål från Elisabets farfader, kejsar Maximilian
I, och hennes öfriga släkt afbröt K. emellertid ej
sitt förhållande till Dyveke. Då hon 18 juni 1517
plötsligen dog, troligtvis af gift, riktade han sin
vrede mot fogden på Köpenhamns slott, Torben Oxe,
som eftersträfvat Dyvekes gunst, lockade honom
med list att till hälften erkänna det sistnämnda
och anklagade honom inför riksrådet att ha kränkt
konungens värdighet. Då riksrådet frikände honom,
lät K. i afgjord strid med handfästningen en
gårdsrätt af 12 bönder, som lydde under slottet,
förklara Torben skyldig och lät därefter af rätta
honom 29 nov. 1517 trots drottningens och stormännens
förböner. Genom nyssnämnda omständigheter blef K:s
hårda sinne ytterligare retadt mot adeln, som å sin
sida upprördes af hans våldsamma och lagstridiga
handlingar. 1517 hade i Sverige öppen strid utbrutit
mellan riksföreståndaren Sten Sture och ärkebiskop
Gustaf Trolle, och K. trodde nu, att tiden var inne
för honom att göra sina anspråk gällande. Men hans
försök misslyckades både 1517 och 1518; senare gången
blef han själf slagen vid Brännkyrka. Underhandlingar
inleddes då om en sammankomst mellan honom och Sten
Sture, och K. erhöll sex svenska ädlingar i gisslan,
bland dem Hemming Gadh och Gustaf Vasa. Men han bröt
af talet, ja, tycks ha hyst planer på forsat mot Sten
Sture och bortförde trolöst de sex i gisslan lämnade
svenskarna som fångar till Danmark. 1519 utrustade
han en stor här, och då påfven bannlyst Sten Sture
och gett K. i uppdrag att utföra straffdomen,
lät den sistnämnde i jan. 1520 hären rycka in i
Sverige. Danskarna segrade vid Bogesund, där Sten
Sture blef dödligt sårad, och sedermera på Tiveden;
vid Sten Stures död 5 febr. var K. i själfva verket
herre öfver Sverige. I mars gingo många
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>