1363 Kristian 1364 Rothenburg, hvilken förenade grefskap en Holstein och Stormarn till ett hertigdöme och därmed förenade det förut fria landet Dithmarschen; därefter öfver Milano i april till Rom, där påfven Sixtus IV egnade honom stora hedersbetygelser, tillbaka till kejsaren i Niirnberg och därifrån hem till Holstein. På hösten drog han ånyo ut till hertig Karl den djärfve af Burgund för att medla mellan honom och kejsaren; han tillbragte hos honom flera månader och återvände först i juni 1475 öfver Nederländerna. Han utvecklade på bägge resorna stor prakt och spred äfven en viss glans öfver sitt kungadöme, men stort resultat för hans riken vanns ej. Hans drottning, som följde honom till Rom, utverkade, att påfven 1475 gaf tillstånd att upprätta ett universitet i Köpenhamn (det grundlades 1478-79). Hans sista regeringshandling var att pantsätta Slesvig och Holstein till drottning Dorotea, som långt bättre än han förstod hushålla. K. dog 21 maj 1481 och jordades i ett kapell, som han själf 1464 byggt till Roskilde domkyrka. Han var en ovanligt .högväxt och stark man scimt utmärkt i alla ridderliga idrotter. Han var djärf och eldig, alltid verksam, men saknade sans och sinne för realiteterna. Han efterlämnade två söner, konungarna Hans och Fredrik I, samt dottern Margareta. - Se C. Paludan Muller, "De förste konger af den oldenborgske slsegt" (1874), och L. Daae, "Kong Kristiern den förstes norske historie" (1448-58). 2. K. (Kristiern) II, den föregåendes sonson och son till konung Hans, konung i Danmark och Norge 1513-23 och i Sverige 1520-21, f. l juli 1481 på Nyborgs slott, var vacker och reslig, af naturen utrustad med skarpt förstånd och äfven i öfrigt goda anlag; han hade ett vinnande väsen, men därjämte förmåga af förställning, var melankolisk och misstänksam samt begåfvad med en stark vilja, som kunde urarta till nyckfullhet och godtycklighet, men också slå om till vankelmod och försagdhet. Han fick en god uppfostran, men var under sin uppväxt mycket obändig. En kort tid vistades han i den ansedde köpmannen Hans Bogbinders hem i Köpenhamn och fann tidigt behag i umgänget i borgerliga kretsar. Redan 1487 valdes K. till tronföljare af danska riksrådet, 1489 af det norska och 1497 af det svenska. 1502 visade han vid ett anfall mot Sverige stor tapperhet och skicklighet som anförare (han intog Älfsborg och öresten). 1506 sändes han som ståthållare till Norge, var en duglig, men egenmäktig regent och dämpade 1508 genom hårdhet ett där utbrutet uppror. I Bergen blef han 1507 (eller 1509) bekant med holländskan Sigbrit och hennes vackra dotter Dyveke, som genast blef hans frilla och sedermera följde honom till Danmark. Vid faderns död 1513 gjorde några jylländska adelsmän invändningar mot att taga K. till konung och ville erbjuda kronan åt hans farbroder Fredrik (I); men K. blef likväl erkänd som konung, dock först sedan han utfärdat en för Danmark och Norge gemensam handfästning (22 juli s. å.), som gaf adeln och prästerskapet ökade rättigheter samt väsentligen inskränkte konungens myndighet; han måste rent af medge folket rätt till uppror mot honom, om han kränkte handfästningen. Själf hyste han högtflygande planer på att utvidga sin makt och trygga dess ärftlighet. I okt. 1513 hyllades han som hertig i ena hälften af Slesvig och Holstein, kröntes 11 juni 1514 i Köpenhamn och 20 juli s. å. i Oslo samt firade 12 juli 1515 sitt biläger med Elisabet af Österrike. Trots häftiga klagomål från Elisabets farfader, kejsar Maximilian I, och hennes öfriga släkt afbröt K. emellertid ej sitt förhållande till Dyveke. Då hon 18 juni 1517 plötsligen dog, troligtvis af gift, riktade han sin vrede mot fogden på Köpenhamns slott, Torben Oxe, som eftersträfvat Dyvekes gunst, lockade honom med list att till hälften erkänna det sistnämnda och anklagade honom inför riksrådet att ha kränkt konungens värdighet. Då riksrådet frikände honom, lät K. i afgjord strid med handfästningen en gårdsrätt af 12 bönder, som lydde under slottet, förklara Torben skyldig och lät därefter af rätta honom 29 nov. 1517 trots drottningens och stormännens förböner. Genom nyssnämnda omständigheter blef K:s hårda sinne ytterligare retadt mot adeln, som å sin sida upprördes af hans våldsamma och lagstridiga handlingar. 1517 hade i Sverige öppen strid utbrutit mellan riksföreståndaren Sten Sture och ärkebiskop Gustaf Trolle, och K. trodde nu, att tiden var inne för honom att göra sina anspråk gällande. Men hans försök misslyckades både 1517 och 1518; senare gången blef han själf slagen vid Brännkyrka. Underhandlingar inleddes då om en sammankomst mellan honom och Sten Sture, och K. erhöll sex svenska ädlingar i gisslan, bland dem Hemming Gadh och Gustaf Vasa. Men han bröt af talet, ja, tycks ha hyst planer på forsat mot Sten Sture och bortförde trolöst de sex i gisslan lämnade svenskarna som fångar till Danmark. 1519 utrustade han en stor här, och då påfven bannlyst Sten Sture och gett K. i uppdrag att utföra straffdomen, lät den sistnämnde i jan. 1520 hären rycka in i Sverige. Danskarna segrade vid Bogesund, där Sten Sture blef dödligt sårad, och sedermera på Tiveden; vid Sten Stures död 5 febr. var K. i själfva verket herre öfver Sverige. I mars gingo många Ord, som saknas under K, torde sökas under C.