1361 Kristian 1362 Kristian [ofta kri'Jan], skandinaviska konungar: 1. K. (K r i s t i e r n) I, konung i Danmark 1448-81, i Norge 1450-81 och i Sverige 1457- 64, stamfader för oldenburgska konungahuset i Danmark, för den 1751-1818 i Sverige regerande hol- Kristian I. (Medalj, slagen under hans resa uti Italien). stein-gottorpska ätten och för det nu regerande ryska kejsarhuset, föddes 1426 samt var son af grefve Didrik den lycklige af Oldenburg och Hedvig af Holstein. Efter faderns död (1440) ärfde K. jämte sina bröder (Morits och Gerhard) Oldenburg och Delmenhorst samt utsågs af sin morbroder Adolf VIII af Holstein till hans arfvinge och blef efter hans önskan af ridderskapet i Slesvig hyllad som efterträdare. Då Kristofer af Bajern dött (jan. 1448), vände sig danska riksrådet till Adolf och erbjöd honom kronan, men han undanbad sig densamma och gaf anvisning på K., sedan han likväl förut (28 juni) låtit honom underskrifva en förklaring, i hvilken han lofvade att stå fast vid hertig Valdemars af Slesvig löfte 1326 (den f. ö. obekanta s. k. "Consti-tutio Valdemariana"), att hertigdömet Slesvig aldrig skulle förenas med konungariket Danmark under en härskare. Därefter valdes K. l sept. i Haderslev af riksrådet, hyllades 28 sept. på Vi borgs landsting och kröntes 28 okt. 1449 i Köpenhamn. Samma dag ingick han trolofning med Kristofers af Bajern änka, Dorotea; bilägret firades 26 okt. 1450. Äfven i södra delen af Norge valdes K. i juni 144.9, under det att det nordanfjällska valde Karl Knutsson, som 20 nov. 1449 kröntes af ärkebiskopen i Trondhjem. 13 maj 1450 enades emellertid 12 danska och 12 svenska riksråd i Halmstad därom, att den s. k. Kalmarunionen skulle förnyas och att den af de båda konungarna, som lefde längst, skulle vara konung i alla tre rikena samt att Karl Knutsson skulle öfver-lämna Norge till K., som 2 aug. s. å. kröntes i Trondhjem. Därjämte ingingo Danmarks och Norges riksråd 29 aug. en öfverenskommelse i Bergen ("Bergens recess"), att de två rikena alltid skulle vara förenade under samme konung (hvilket de också förblefvo i 364 år). Men K. var icke nöjd med hvad han sålunda vunnit. 1451 bröt han med Sverige med anledning af frågan, huruvida Gottland skulle höra till Danmark eller Sverige; och därefter uppstod ett blodigt krig, i hvilket K. förlorade den öfvervikt han hade vunnit. Dock inkallades K. 1457 till Sverige, sedan Karl Knutsson blifvit förjagad, samt kröntes i Uppsala 29 juni, hvarjämte hans son Hans korades till hans efterträdare. 1459 dog hertig Adolf, och det lyckades K. att af ridderskapet bli vald (i Eibe, 2 mars 1460) till hertig i Slesvig och grefve i Holstein. I gengäld måste han 5 mars utfärda de s. k, "landcsprivilegien", som sedermera blefvo grundvalen för de slesvig-holsteinska åsikterna om hertig-dömenas förhållande till danska riket och bekräftades genom den "tappere verbeteringe" i Kiel (4 apr.). I nämnda privilegier lofvade nämligen K. att betrakta sig som vald arfvinge till de båda länderna och icke som konung af Danmark samt gaf de båda ländernas inbyggare rättighet att efter hans död välja en af hans söner eller rätta arfvingar till härskare. Därjämte skulle hvarje land ha en själfständig styrelse och bägge förbli evigt tillsammans, odelade. Med senare tiders händelser för ögonen och med afseende på nyare föreställningar har man skarpt klandrat K. och danska riksrådet, för att de icke höllo fast vid Slesvigs indragande under danska kronan som ett hemfallet län, utan tvärtom lossade på bandet mellan Danmark och Slesvig för att bringa Holstein i förbindelse med konungariket. Men på den tiden ansågs det som klok politik, emedan man hoppades att därigenom försäkra sig mot återupptagandet af de långvariga krigen med Holstein, och från tysk sida tillvitade man t. o. m. holsteinarna, att "de blefvo danskar". K. fruktade i synnerhet för att förlora sitt nyvunna välde i Sverige, om han skulle - liksom Erik af Pommern - upptaga striden med Holstein. Dittills hade lyckan ständigt varit honom be vågen. Men för att få penningar till den rätte arfvingen af Holstein, grefve Otto af Schauenburg, och till sina båda bröder m. m. nödgades K. upptaga lån på hårda villkor och pålägga nya skatter, hvarigenom han uppretade svenskarna mot sig. Därför fick han också namnet "riksföröda-ren", och den svenska allmogen ville icke ösa pengar i hans "bottenlösa, tomma pung". Ett uppror utbröt 1463; och då ärkebiskop Jöns Bengtsson i konungens namn efterskänkte skatterna, lät K. fängsla honom och föra honom till Danmark samt slog bönderna på Helgeandsholmen. Men då blef upproret allmänt, och Karl Knutsson vände hem igen (1464). K. lösgaf då Jöns Bengtsson, och denne förjagade också Karl Knutsson, men behöll makten.i sina egna händer. Efter Karl Knutssons död (1470) försökte K. med våld tillskansa sig makten i Sverige, men han blef af riksföreståndaren Sten Sture slagen på Brunkeberg (10 okt. 1471) och själf sårad. Kriget mot Sverige gjorde unionen omöjlig och K. ännu mera beroende af hansestäderna, som fingo stora friheter i handeln på Danmark och Norge, samt af sina kreditorer bland adelsmännen i Slesvig och Holstein, hvilkas hjälp han måste köpa med dyra räntor. Däremot lyckades han 1470 aflägsna sin bångstyrige broder Gerhard som ståthållare i Slesvig och Holstein (sedan 1466) och 1472 fördrifva honom ur landet. Huru undergräfd hans ekonomiska ställning var, visade sig klart, då han 1469 gifte bort sin dotter Margareta med konung Jakob III af Skottland, ty han kunde ej lämna den utlofvade hemgiften, utan måste sätta Orkneyöarna och Shetlandsöarna i pant, hvarigenom dessa länder gingo förlorade för Norge. Trots penningbrist företog K. 1474 två dyrbara resor till utlandet. Först drog han i januari med stort följe till kejsar Fredrik III i Ord, som saknas under K, torde sökas under C.