1367 Kristian 1368 flotta kommit till Akershus' undsättning, öppnade K. underhandlingar och beslöt 28 juni ge sig mot lejd och löfte om furstligt underhåll och personligt möte med Fredrik I. Men då K. anlände till Köpenhamns redd, ville Fredrik ej mottaga honom, och hvarken riksrådet eller hans öfriga motståndare (Gustaf Vasa och lybeckarna) ville tillåta hans frigifvande. K. fördes därför 30 juli till Sönderborgs slott, där han de första åren blef väl behandlad och åtnjöt försvarlig frihet med flera adelsmän till uppvaktning; men efter grefvefejdens utbrott 1534 sattes han under sträng bevakning, inspärrades i ett tornrum och fick endast en gammal soldat till sällskap. Då Kristian III:s välde syntes tryggadt, mildrades K:s fångenskap 1540, och 1546 afstod han från alla anspråk för sig och sina efterkommande på rikena; men som K:s döttrar ej ville ge sitt samtycke härtill, fördes han 1549 till Kalundborgs slott, som han fick till län och där han i fullständig frihet tiilbragte de sista 10 åren af sitt lif. Han dog 25 jan. 1559 af sorg öfver Kristian III:s död tre veckor förut. Han ligger begrafven i S:t Knuts kyrka i Odense, dit också hans gemåls stoft öfverfördes 1883. K:s son Hans, f. 1518, dog 1532 i Regensburg. Af hans två döttrar var Dorotea (f. 1520, d. 1580) 1534-56 gift med kurfursten Fredrik af Pfalz och Kristina (f. 1521, d. 1590) 1534-35 med Frans II Sforza, hertig af Milano, samt 1541-45 med hertig Frans af Lothringen. - Se C. Paludan Muller, "De förste konger af den oldenborgske slsegt" (1874), C. F. Allén, "De nordiske rigers historie" (2-5 bd, 1865-72), och A. Heise, "Kristian II i Norge og hans fsengs-ling" (1877). K:s namnteckning finnes återgifven å pl. III till art. Autograf. 3. K. III, den föregåendes kusin och äldste son till Fredrik I, konung af Danmark och Norge 1534-59, f. 12 aug. 1503, d. l jan. 1559, fick en mycket vårdad, men h. o. h. tysk uppfostran och sändes 1521 utomlands med sin hofmästare J. Rant-zau. Han var närvarande vid riksdagen i Worms och blef där fullständigt vunnen för Luthers kyrkoreformatoriska lära, hvarför han också få år därefter som ståthållare i Slesvig och Holstein ifrigt arbetade på att införa denna. K. bodde på Haderslevhus, och redan 1525 upprättade han i Haderslev en prästskola med flera tyska lutherska lärare samt utfärdade (1528) en ny kyrkoordinantia för norra Slesvig och utdref tiggarmunkarna därifrån. Då hans fader dog (1533), öfvertog K. genast i eget och sina halfbröders namn styrelsen i hertigdömena och lät i Kiel hylla sig af ständerna. Men herredagen i Köpenhamn kunde icke bli enig, ty den lutherskt sinnade delen af adeln ville ha K. till konung, men de katolske biskoparna och deras anhängare, särskildt T. Krabbe, icke. Det enda, som uträttades, var, att ett förbund slöts (l juli 1533) mellan K. på hertigdömenas vägnar och det danska riksrådet. Men då grefvefejden kort därefter utbröt med bondeuppror i synnerhet i Jylland, beslöt den jylländska adeln (4 juli 1534) på ett möte i Ry vid Himmelbjerget att välja K. till konung, och om detta val enade sig (9 juli) äfven den fynska adeln på ett möte i Odense. K., som förut hållit sig tillbaka, mottog valet och hyllades 18 aug. i Horsens. Efter att för hertigdömenas räkning ha slutit fred med lybeckarna lät K. sina trupper under J. Rantzau rycka in i Jylland. Denne anförare slog bönderna (dec. 1534), drog därefter till Fyn och segrade vid öxnebjerg vid Assens (11 juni 1535), hvarefter hela ön kufvades och K. med sin flotta kunde bege sig till Själland samt (29 juli) slå läger utanför Köpenhamn. Därifrån gick K. öfver till Skåne, där han hyllades i Lund, och gjorde (i sept.) ett besök i Stockholm hos Gustaf I (gift med en syster till K:s gemål), med hvilken han slöt förbund. Slutligen måste lybeckarna (febr. 1536) uppge Kristian II :s sak. 14 april kapitulerade Malmö och 29 juli Köpenhamn, efter ett års belägring. K. var då herre i hela Danmark, höll sitt intåg i Köpenhamn 6 aug. och beslöt på sina hol-steinska rådgifvares, i synnerhet kanslern Utenhofs, tillskyndan redan 12 aug. att med maktspråk införa reformationen. De världsliga riksråden nödgades ge sitt samtycke, och så lät K. fängsla biskoparna och tvang dem att skriftligen afsäga sig sina ämbeten. 30 okt. s. å. stadfästes på en riksdag i Köpenhamn reformationen, och i sammanhang därmed bestämdes, att biskopsgodsen skulle indragas till staten och kyrkogodsen användas till skolans, fattigvårdens och kyrkans behof. Vidare fastställdes där K:s handfästning, enligt hvilken konungaättens rätt till tronföljden fastslogs, och Norge, som först 1537 underkastade sig, mista sin själfständighet och blef för framtiden blott en del af Danmarks rike. Bugen-hagen, som från Sachsen sändts att medverka vid kyrkoförhållandenas omdaning, krönte K. 12 aug. 1537 och invigde de sju nye superintendenter, hvilka sattes i biskoparnas ställe. Därefter affattades kyrkoordinantian på latin och danska samt fick gällande kraft på herredagen i Odense 1539. K. visade stor ifver att befästa lutherska lärans seger, hvilket han ansåg för sin förnämsta kungaplikt, lät (1550) utge en ny bibelöfversättning (Kristian IIIis bibel; se Bibelöfversättningar, sp. 250) och genomförde 1551 reformationen äfven på Island. Liknande omtanke visade K. äfven för skolväsendets främjande: universitetet fick 1539 nya statuter och så stora donationer, att K. med rätta anses som dess andre stiftare. Att riket eröfrats med väpnad hand och hierarkien med våld omstörtats, hade i hög grad stärkt konungamakten, och denna befästes ytterligare genom en ny organisation af länsstyrelsen, hvarvid förvaltningen förbättrades och statens inkomster väsentligen ökades. Faran för Danmark att komma under holsteinskt inflytande afvärjdes genom K:s hof samhet och rättsinnighet; efter få års förlopp åsidosattes hans holsteinska rådgifvare, och ett förhållande, prägladt af uppriktigt förtroende, uppstod mellan K. och danska riksrådet. För att trygga rikets oafhängighet utåt förnyade K. 1538 förbundet med de tyske protestantiske furstar, som förenat sig i Schmalkalden (1531), men deltog dock ej i deras krig med kejsar Karl V. Till värn mot denne slöt K. 1541 förbund med Frans I af Frankrike och 15 sept. s. å. med Gustaf Vasa vid Ord, som saknas under K, torde sökas under C.