Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1367
Kristian
1368
flotta kommit till Akershus’ undsättning, öppnade
K. underhandlingar och beslöt 28 juni ge sig mot lejd
och löfte om furstligt underhåll och personligt möte
med Fredrik I. Men då K. anlände till Köpenhamns redd,
ville Fredrik ej mottaga honom, och hvarken riksrådet
eller hans öfriga motståndare (Gustaf Vasa och
lybeckarna) ville tillåta hans frigifvande. K. fördes
därför 30 juli till Sönderborgs slott, där han de
första åren blef väl behandlad och åtnjöt försvarlig
frihet med flera adelsmän till uppvaktning; men efter
grefvefejdens utbrott 1534 sattes han under sträng
bevakning, inspärrades i ett tornrum och fick endast
en gammal soldat till sällskap. Då Kristian III:s
välde syntes tryggadt, mildrades K:s fångenskap 1540,
och 1546 afstod han från alla anspråk för sig och
sina efterkommande på rikena; men som K:s döttrar
ej ville ge sitt samtycke härtill, fördes han 1549
till Kalundborgs slott, som han fick till län och
där han i fullständig frihet tiilbragte de sista
10 åren af sitt lif. Han dog 25 jan. 1559 af sorg
öfver Kristian III:s död tre veckor förut. Han ligger
begrafven i S:t Knuts kyrka i Odense, dit också hans
gemåls stoft öfverfördes 1883. K:s son Hans, f. 1518,
dog 1532 i Regensburg. Af hans två döttrar var Dorotea
(f. 1520, d. 1580) 1534-56 gift med kurfursten Fredrik
af Pfalz och Kristina (f. 1521, d. 1590) 1534-35 med
Frans II Sforza, hertig af Milano, samt 1541-45 med
hertig Frans af Lothringen. - Se C. Paludan Muller,
"De förste konger af den oldenborgske slsegt"
(1874), C. F. Allén, "De nordiske rigers historie"
(2-5 bd, 1865-72), och A. Heise, "Kristian II i Norge
og hans fsengs-ling" (1877). K:s namnteckning finnes
återgifven å pl. III till art. Autograf.
3. K. III, den föregåendes kusin och äldste son till
Fredrik I, konung af Danmark och Norge 1534-59, f. 12
aug. 1503, d. l jan. 1559, fick en mycket vårdad, men
h. o. h. tysk uppfostran och sändes 1521 utomlands med
sin hofmästare J. Rant-zau. Han var närvarande vid
riksdagen i Worms och blef där fullständigt vunnen
för Luthers kyrkoreformatoriska lära, hvarför han
också få år därefter som ståthållare i Slesvig och
Holstein ifrigt arbetade på att införa denna. K. bodde
på Haderslevhus, och redan 1525 upprättade han i
Haderslev en prästskola med flera tyska lutherska
lärare samt utfärdade (1528) en ny kyrkoordinantia för
norra Slesvig och utdref tiggarmunkarna därifrån. Då
hans fader dog (1533), öfvertog K. genast i eget och
sina halfbröders namn styrelsen i hertigdömena och
lät i Kiel hylla sig af ständerna. Men herredagen
i Köpenhamn kunde icke bli enig, ty den lutherskt
sinnade delen af adeln ville ha K. till konung,
men de katolske biskoparna och deras anhängare,
särskildt T. Krabbe, icke. Det enda, som uträttades,
var, att ett förbund slöts (l juli 1533) mellan K. på
hertigdömenas vägnar och det danska riksrådet. Men
då grefvefejden kort därefter utbröt
med bondeuppror i synnerhet i Jylland, beslöt den
jylländska adeln (4 juli 1534) på ett möte i Ry vid
Himmelbjerget att välja K. till konung, och om detta
val enade sig (9 juli) äfven den fynska adeln på ett
möte i Odense. K., som förut hållit sig tillbaka,
mottog valet och hyllades 18 aug. i Horsens. Efter
att för hertigdömenas räkning ha slutit fred med
lybeckarna lät K. sina trupper under J. Rantzau
rycka in i Jylland. Denne anförare slog bönderna
(dec. 1534), drog därefter till Fyn och segrade
vid öxnebjerg vid Assens (11 juni 1535), hvarefter
hela ön kufvades och K. med sin flotta kunde bege
sig till Själland samt (29 juli) slå läger utanför
Köpenhamn. Därifrån gick K. öfver till Skåne, där
han hyllades i Lund, och gjorde (i sept.) ett besök
i Stockholm hos Gustaf I (gift med en syster till K:s
gemål), med hvilken han slöt förbund. Slutligen måste
lybeckarna (febr. 1536) uppge Kristian II :s sak. 14
april kapitulerade Malmö och 29 juli Köpenhamn,
efter ett års belägring. K. var då herre i hela
Danmark, höll sitt intåg i Köpenhamn 6 aug. och
beslöt på sina hol-steinska rådgifvares, i synnerhet
kanslern Utenhofs, tillskyndan redan 12 aug. att
med maktspråk införa reformationen. De världsliga
riksråden nödgades ge sitt samtycke, och så lät
K. fängsla biskoparna och tvang dem att skriftligen
afsäga sig sina ämbeten. 30 okt. s. å. stadfästes på
en riksdag i Köpenhamn reformationen, och i sammanhang
därmed bestämdes, att biskopsgodsen skulle indragas
till staten och kyrkogodsen användas till skolans,
fattigvårdens och kyrkans behof. Vidare fastställdes
där K:s handfästning, enligt hvilken konungaättens
rätt till tronföljden fastslogs, och Norge, som först
1537 underkastade sig, mista sin själfständighet
och blef för framtiden blott en del af Danmarks
rike. Bugen-hagen, som från Sachsen sändts att
medverka vid kyrkoförhållandenas omdaning, krönte
K. 12 aug.
1537 och invigde de sju nye
superintendenter, hvilka sattes i biskoparnas
ställe. Därefter affattades kyrkoordinantian
på latin och danska samt fick gällande
kraft på herredagen i Odense 1539. K. visade
stor ifver att befästa lutherska lärans seger,
hvilket han ansåg för sin förnämsta kungaplikt,
lät (1550) utge en ny bibelöfversättning (Kristian
IIIis bibel; se Bibelöfversättningar, sp. 250)
och genomförde 1551 reformationen äfven på Island.
Liknande omtanke visade K. äfven för skolväsendets
främjande: universitetet fick 1539 nya statuter
och så stora donationer, att K. med rätta anses
som dess andre stiftare. Att riket eröfrats med
väpnad hand och hierarkien med våld omstörtats,
hade i hög grad stärkt konungamakten, och denna
befästes ytterligare genom en ny organisation af
länsstyrelsen, hvarvid förvaltningen förbättrades
och statens inkomster väsentligen ökades. Faran för
Danmark att komma under holsteinskt inflytande
afvärjdes genom K:s hof samhet och rättsinnighet;
efter få års förlopp åsidosattes hans holsteinska
rådgifvare, och ett förhållande, prägladt af
uppriktigt förtroende, uppstod mellan K. och danska
riksrådet. För att trygga rikets oafhängighet utåt
förnyade K.
1538 förbundet med de tyske protestantiske furstar,
som förenat sig i Schmalkalden (1531), men deltog dock
ej i deras krig med kejsar Karl V. Till värn mot
denne slöt K. 1541 förbund med Frans I af Frankrike
och 15 sept. s. å. med Gustaf Vasa vid
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
