1369 Kristian 1370 ett personligt möte vid Brömsebro. 1544 slöt han i Speier fred med Karl V, som h. o. h. öfvergaf sin svåger Kristian II :s sak, och därefter mildrade K. äfven sin kusins fångenskap. Emot J. Eantzaus råd, som åsyftade införande af ärftlighet och först-födslorätt med hänsyn till tronföljden i Slesvig och Holstein, företog K. 1544 en delning af bägge hcrtigdömena med sina halfbroder Hans (den äldre) och Adolf. Viktiga lagarbeten utmärka K:s regering; de samlades till sist i den stora koldingska reccssen 1558, och han röjde härvidlag både stor insikt och förmåga af kraftigt initiativ. Som ut-öfvare af domarmakten var han mild och rättskaffens. Liksom fadern, Fredrik I, var han afgjordt tysk och skref ej något annat språk än tyska. Han var uppriktigt from, läste flitigt gudliga skrifter och stod i regelbunden brcfväxling med Bugenhagen och andra reformatorer. Han afled på Koldinghus och ligger begrafven i en präktig marmorsarkofag i Eoskilde domkyrka. K. var den förste danske konung, som fogade ett ordningstal (III) till namnet. Han var enkel och okonstlad i sitt sätt samt mycket godmodig. Hans härsklystna gemål Dorotea af Sachsen-Lauenburg utöfvade stort inflytande på honom. Med henne hade han tre söner, Fredrik (II), Magnus och Hans d. y., samt två döttrar, Anna, gift med kurfurst August af Sachsen, och Dorotea, gift med hertig Vilhelm af Braunschweig-Liineburg. Därjämte hade han en oäkta son, Kaspar Markdanner (f. 1533, d. 1618), som många år var fogde på Koldinghus. - Se Barfod, "Danmarks historie 1536-1670" (l:a d., 1891), och Schäfer, "Ge-schichte von Dänemark" (4 bd, 1893). 4. K. IV, den föregåendes sonson, son till Fredrik II, konung i Danmark och Norge 1588-1648, f. 12 apr. 1577 på Frederiksborgs slott, d. 28 febr. 1648 på Rosenborgs slott, blef redan 1580 i Odense vald till dansk och 1582 i Oslo till norsk tronföljare samt hyllades 1584 på de fyra danska landstingen. K. var knappt 11 år gammal, då fadern dog, 1588. Regeringen fördes därefter af fyra riksråd, under det att K:s moder, Sofia af Mecklenburg, sköts åt sidan. K., som var en vaken och vetgirig natur, fick en omsorgsfull uppfostran. Han lärde sig fyra språk, förvärfvade goda insikter i byggnadskonst och skeppsbyggen, nådde ovanlig färdighet i alla ridderliga idrotter samt blef en särdeles skicklig sjöman. 10 juni 1596 tillträdde K. på en herredag i Köpenhamn regeringen i Danmark och Norge (i hertigdömena Slesvig och Holstein hade han blifvit myndig redan 1593). 17 aug. 1596 underskref K. sin handfästning och kröntes 29 s. m. Som konung visade han sig särdeles verksam och på många sätt duglig. I hvardagslag var han sparsam, ja t. o. m. nogräknad, men vid festliga tillfällen utvecklade han gärna stor ståt. Själf utöfvade han noggrann tillsyn öfver sina byggnadsarbeten, hvilka varmt intresserade honom, ja, utbetalade t. o. m. själf till arbetarna deras av- löningar. I en mängd bref ges föreskrifter om de minsta enskildheter i statens och hofvets förvaltning, ja ända till barnens klädsel. K. besökte äfven de aflägsnaste landsdelar samt utöfvade sträng tillsyn öfver ämbetsmännen och rättskipningen. 1598-1625 besökte han Norge 17 gånger, och 1599 seglade han med en liten flotta längs Norges norra kust omkring Nordkap och Vardöhus. Länsmän och lagmän, som gjort sig skyldiga till misshandling och utpressning, afsatte och straffade han, och 1609 lät han döma Kristofer Rosenkrands för förfalskningsbrott. De 15 första åren af K:s regering voro fredliga. Flottan utvecklades därunder till en ansenlig storlek, och Norge ficK ny lagbok (1604) samt ny kyrkoordinantia (1607). Men 1611 råkade K. i krig med Sverige (det s. k. Kalmarkriget), sedan han tilltvungit sig riksrådets samtycke. Han utmärkte sig därunder genom personlig tapperhet samt slöt en fördelaktig fred (i Knäred, 1613), dock utan att ha uppnått krigets egentliga mål, att försvaga Sverige. Därefter följde 12 fredsår, de lyckligaste under K:s regering. Han utvecklade därunder stor verksamhet: upphäfde skråväsendet (1613), utgaf lagböcker ("Den lille recess", 1615, "Rigens ret og dele", 1621, och "Birkeretten", 1623), grundlade flera handelskompanier (det ostindiska och det isländska) och många fabriker, dock delvis utan framgång, inkallade konstnärer (K. van Mander) och handtverkare, i synnerhet från Holland, utsände Ove Gjedde (1618) till Indien, där Trankebar köptes, och föranstaltade (1605-19) fyra upptäcktsresor till Grönland, bland hvilka den mest bekanta leddes af Jens Munk. En stående här om 5,000 man uppsattes, hvilken utskrefs bland kronans bönder (1615), och en annan för Norge (1628) samt en fast stam af båtsmän för flottan (1615), för hvilka senare Nyboder byggdes. Postväsendet utvecklades (1624), och ett för hela riket gemensamt mål- och viktsystem ordnades (1613). En mängd nya byggnader uppfördes, till en del i en säregen byggnadsstil ("K. IV:s stil"): Frederiksborgs slott (1606-25), Rosenborg (1607-17), börsen (1619-40), tyghuset (1598-1604) m. fl. Vidare anlades ett stort antal städer: Kristianopel (1600), Kristianstad (1614), Glückstadt vid Elbe (1616), Kristianshavn på Amager (1618), Kristiania (1624), hvartill Oslos invånare tvingades att öfverflytta, samt Kongsberg (s. å.). Universitetet fick nya statuter (1621), utvidgades med 7 nya lärarplatser samt försågs med astronomiskt observatorium, botanisk trädgård och anatomiskt museum. "Regentsen" byggdes 1619-23 (se Kommu n i t e t), en adlig akademi upprättades i Sorö (1623) och gymnasier vid de viktigaste lärda skolorna (efter 1618). Dock hade K. icke något synnerligt intresse för vetenskaperna, lät 1597 Tyko Brahe lämna landet och samlade vid sin äldste son Kristians bröllop 1634 tusentals gamla pergamentsbref och använde dem vid ett fyrverkeri. Därjämte var han fången i den tidens ringaktning för andlig frihet. Ej få präster straffades för obetydliga afvikelser från lutherska läran, likaså de bägge Dybvad för deras angrepp på adeln. Häxeri- och trolldomsprocesser i stor stil egde rum under hans regering. I rikets inre styrelse visade K. dock på det hela taget mycken duglighet, fastän han saknade djupare blick och stora vyer och i sin rastlösa dådlust ej ihärdigt nog höll fast vid mål och medel; hans planer stannade ofta vid an* Ord, som saknas under K, torde sökas under C.