Danmark och Norge 1766--1808, f. 29 jan. 1749 på Kristiansborg, d. 13 mars 1808 i Eendsborg, blef konung 14 jan. 1766. Redan från födelsen hade tian fröet till sinnessjukdom, men hans uppfostrare hade ej blick härför och togo ej vara på hans egendomliga natur. K:s uppfostran var å ena sidan sträng, hvilket alstrade misstro och böjelse för förställning, å andra sidan slapp, i det han under fritiden öfverläts åt en depraverad tjänstepersonal och tidigt fick lust för sexuella förvillelser. I sin första ungdom ansågs han för ett ljushufvud med snabb fatt-ningsgåfva och vinnande väsen, men hans bildning var blott ytlig, han saknade sinne för allvarligt arbete och hade lika litet några högre intressen som någon djupare känsla, men var okyn-nigt smäde- och skadelysten. Också hängaf han sig tidigt åt simpelt umgänge och råa förlustelser, nattliga orgier på bordeller och slagsmål på öppen gata med väktare och sade sig själf vilja "rasa i två år". För att tämja dessa usla drifter gifte man 8 nov. 1766 bort honom med hans kusin, Karolina Matilda af England (se Karolina, danska drottningar 1), men han fattade snart mot henne en ovilja, som efter hand öfvergick till fullständig likgiltighet, hvarjämte hans utsväfningar under grefve Holcks ledning blefvo värre än förr. Utan intresse för statens styrelse, fann han däremot sin glädje i .att aflägsna flera af faderns rådgifvare och lämnade ministrarna villigt handräckning vid deras inbördes intriger. I maj 1768 företog han en resa till England och Frankrike; hans premiärminister J. H. E. Bernstorff följde med för att vaka öfver honom, ängslig att K. skulle väcka förargelse vid de främmande hofven. Mot all förväntan visste konungen dock att lägga band på sig, iakttog yttre anständighet och bländade med taktfullt uppträdande, lifligt väsen och kvick slagfärdighet; men det tycks, som om hela denna spänning, de många nya intrycken och den glänsande festyran uttömt hans krafter. Efter hemkomsten i febr. 1769, långt innan denna var tillämnad -- resan var urspr, beräknad att räcka i 2 år -- försjönk han småningom i sinnesförvirring och slöhet, afbruten blott af nya anfall af vildhet och förstörelsemani. Han blef alldeles beroende af sin omgifning, särskildt af sin tyske lifmedikus Struensee, som åtföljt konungen på resan och var den ende, som förstod hans verkliga sjukdom och handlade därefter. Genom Struensees påverkan fick drottningen stor makt öfver honom, och då Struensee sedan vann hennes gunst, blef han konungens och därmed statens herre. K. visste nog, i hvilket förhållande drottningen och Struensee stodo till hvarandra, men brydde sig ej därom, ja, talade med cynisk oförbehållsam het om denna sak. K. blef öfverrumplad af palatsrevolutionen 17 jan. 1772 och af sin styfmoder, änkedrottning Juliana Maria, skrämd till -- eller fann kanske t. o. m. en glädje i -- att låta föra drottningen till Kronborg (hvarifrån hon efter ett skilsmässeutslag öfverfördes till Celle i Hannover) samt låta fängsla sina två umgängesvänner Struensee och Brandt. Han underskref sedan likgiltigt eller sig själf ovetande dödsdomen, men synes dock ha velat benåda Struensee, som han såg upp till, under det han hyste groll mot Brandt, som en gång behandlat honom illa. I 12 år öfverlämnade konungen hela regeringen åt änkedrottningen och halfbrodern, arfprins Fredrik, i det K. lydigt underskref eller afskref, hvad man lade för honom; han var äfven strax villig att understödja kronprins Fredriks statskupp i april 1784 och öfverlät då åt honom hela makten. Ehuru man hade tillräckligt tydliga vittnesbörd om, att konungen var sinnessjuk, prisade dock folket i löjlig servilism hans hjärtegodhet, och diktarna lofsjöngo honom som bondeståndets befriare (Voltaire hade redan 1770 offentligen hyllat honom, då Struensee framkallat censurens af skaffande). Dessutom bibehölls till det sista den fiktionen, att K. presiderade i statsrådet och genom denna församling styrde landets angelägenheter, oaktadt allt verkligt afgörande låg i kronprinsen-regentens hand; detta narrspel fick 1807 ödesdigra följder under engelsmännens attack mot Köpenhamn. Då bortfördes nämligen K. från hufvudstaden till Rendsborg, där hans sista krafter brötos af skräck vid de franska hjälptruppernas inryckning i staden. Enligt en medicinsk teori var formen för K:s sinnessjukdom "dementia praecox". I sitt äktenskap fick K. sonen Fredrik (VI); Lovisa Augusta, som otvifvelaktigt var Struensees dotter, blef af statsskäl erkänd som prinsessa. Se C. Blangstrup, "K. VII og Caroline Mathilde" (1890; 3:e uppl. 1894), Ch. D. Biehl, "Breve om kong K. VII" (utg. af L. Bobé, 1901), E. Holm, "Danmark-Norges historic", IV--VI (1902-09), och V. Christiansen, "K. VII:s sindssygdom" (1906). 8. K. VIII, son till den föregåendes halfbroder, arfprinsen Fredrik, konung i Norge under namnet Kristian Fredrik maj--okt. 1814 och i Danmark 1839--48, f. 18 sept. 1786, d. 20 jan. 1848, var högt begåfvad och åtnjöt en omsorgsfull, utprägladt dansk uppfostran samt förvärfvade sig grundliga insikter i naturvetenskap, särskildt mineralogi, hyste äfven lifligt intresse för konst och blef 1809 konstakademiens preses. 1806 gifte han sig med sin kusin Charlotta af Mecklenburg, som 1808 födde honom sonen Fredrik (VII), men från hvilken han 1809 lät skilja sig på grund af hennes otrohet; själf var han henne ej heller trogen. 1811 var K. en ifrig förespråkare för planen att grundlägga ett norskt universitet och verkade äfven i andra hänseenden för Norges själfständighet, under det han ogillade sin kusin Fredrik VI:s utrikespolitik. 1813 utnämndes han till ståthållare i Norge och anlände dit 23 maj s. å., förklädd till matros på en fiskarbåt från Jylland, hvilket sätt att färdas