Fredensborg och Nyborg (1908), Slagelse, Aalborg,
Nyköbing på Mors och Thisted (1910), och andra
förberedas annorstädes. Ett nationellt minnesmärke
öfver K. tillämnas i Köpenhamn. Ett stycke af östra
Grönland kallades 1888 efter honom "K. IX:s land".
1--9.
E. Ebg.
Kristian,
danska prinsar. 1.
K., Kristian IV:s
äldste son, f. 10 april 1603, d. 2 juni 1647,
valdes redan 1608 till tronföljare (under namnet
<img l>
Kristian V) och hyllades 1610 i båda rikena. Han
var mycket klent begåfvad, men fick en omsorgsfull
uppfostran (J. Brochmand, sedermera biskop, var hans
lärare 1616--20), afhöll sig helst från allvarliga
sysselsättningar och var mycket slösaktig samt
begifven på nöjen och vällefnad. Under faderns
frånvaro i trettioåriga kriget (1625--27)
och i kriget mot Sverige (1644--45) stod K. i
spetsen för regeringen. 1634 gifte han sig med
prinsessan Magdalena Sibylla af Sachsen (f. 1617,
d. 1668). Under en badresa afled han, barnlös, i
närheten af Dresden. Hans änka gifte sig 1652 med
hertig Fredrik Vilhelm II af Sachsen-Altenburg.
2.
K. Karl Fredrik Albert Alexander Vilhelm, äldste
son till Fredrik VIII, kronprins af Danmark, f. 26
sept. 1870 på Charlottenlunds slott, blef 1888
löjtnant och tog s. å. studentexamen. Han utnämndes
1906 till öfverste och 1908 till generalmajor. 1898
förmälde han sig med Alexandrina Augusta, prinsessa
af Mecklenburg-Schwerin (f. 24 dec. 1879), med
hvilken han har 2 söner, Fredrik (f. 1899) och Knut
(f. 1900). I bröllopsgåfva erhöll han efter insamling,
särskildt i Jylland, det nya Marselisborgs slott
vid Aarhus till sommarresidens; eljest plägar
han om somrarna bo på Sorgenfri vid Lyngby.
1 o. 2.
E. Ebg.
Kristian (ty.
Christian),
tyska furstar. 1.
K. I,
furste af
Anhalt-Bernburg, f. 11 maj 1568 i Bernburg,
d. där 17 april 1630, yngre son af furst Joakim
II Ernst af Anhalt, trädde 1591 i spetsen för en
<img l>
kår om 16,000 man, som tyska furstar sände Henrik
IV af Frankrike till hjälp mot ligan. Sedan K. i
Frankrike utbytt sin lutherska trosbekännelse mot den
reformerta, blef han 1595 ståthållare i Öfre Pfalz
och kvarstannade på denna post, äfven när han 1603,
genom de anhaltska besittningarnas delning, erhållit
furstendömet Bernburg. Han blef den egentliga
ledaren af den pfalziska politiken samt ådagalade
mycken drift och rikedom på planer, men mindre godt
omdöme. Evangeliska unionens stiftelse (1608) var i
synnerhet hans verk. Han förde ock
befälet öfver unionens trupper samt ledde de
protestantiske furstarnas underhandlingar med Henrik
IV af Frankrike och med kejsar Rudolf II. 1619
tillstyrkte han kurfursten Fredrik V af Pfalz att
mottaga bömiska kronan och förde 1620 befälet öfver
Fredriks här i slaget på Hvita berget 8 nov. Själf
begaf han sig nu till Gustaf II Adolf och därpå
till Danmark. Kejsaren förklarade honom i akt, men
lät blidka sig (1623--24), hvarefter K. egnade sig
åt Bernburgs styrelse. -- Jfr
Krebs, "Christian von Anhalt und die kurpfälzische politik am beginn des dreissigjährigen krieges" (1872).
2.
K., markgrefve af
Baireuth, f. 1581, d. 30 maj
1655, son af kurfursten Johan Georg af Brandenburg
och sedan 1603 markgrefve af Baireuth, var en ifrig
anhängare af Gustaf II Adolf, men bragte därigenom
sitt lilla land i stort trångmål. I likhet med
mängden af protestantiska furstar ingick han efter
svenskarnas nederlag vid Nördlingen 1634 fred med
kejsaren i Prag 1635.
3.
K. af
Braunschweig, biskop af Halberstadt,
f. 20 sept. 1599 i Groningen, d. 16 juni 1626
i Wolfenbüttel, var tredje son af hertig Henrik
Julius af Braunschweig-Wolfenbüttel och Elisabet,
dotter till Fredrik II af Danmark.
<img r>
1616 valdes han till biskop i Halberstadt, men
till kriget stod hans lust, och kriget vardt också
hans yrke. "Der tolle halberstädter" l. "der tolle
bischof", som han snart kallades, var i nederländsk
krigstjänst, då Fredrik V af Pfalz miste sin bömiska
konungakrona (1620). K., som på riddarmaner valt
hans sköna gemål, Elisabet, till sitt hjärtas dam,
fäste hennes handske på sin hatt och svor att göra
allt för att åt Fredrik återvinna kronan. Med en
värfvad westfalisk-nedersachsisk här af omkr. 12,000
man fotfolk och 13 fanor ryttare sökte han genom
Hessen tränga ned till Öfre Pfalz för att förena
sig med grefve Ernst af Mansfeld, den andre
hufvudkämpen för Fredriks och protestantismens
sak. Tillbakaslagen, plundrade han de rika westfaliska
stiften och beröfvade bl. a. Paderborndomen de
berömda silfverstoderna af de 12 apostlarna samt den
hel. Liborius' guldbelagda silfverskrin, hvilket allt
nedsmältes och slogs till mynt ("pfaffenthaler"). Vid
Höchst besegrades han 20 juni 1622 af Tilly och
Gonsalvo de Cordova (d. y.), men lyckades dock nu
förena sig med Mansfeld. Afskedade af Fredrik,
erbjödo därpå båda holländska generalstaterna sin
tjänst, genomtågade Elsass och Lothringen samt slogo
sig vid Fleurus (29 aug. 1622) igenom en spansk här,
hvarvid K. förlorade vänstra armen. I början af
1623 tågade han med 8,000 man till nedersachsiska
kretsen, men vardt vid Lohner Bruch, nära den lilla
staden Stadtlohn, fullständigt slagen af Tilly 6
aug. 1623 och räddade sig med endast 2,000 man till
Nederländerna. Med engelsk och fransk hjälp kunde
han omsider i förening med Mansfeld åter samla
en här, 12,000 man fotfolk och 2,000 ryttare. Den
nedersachsiska kretsen kallade
