de båda krigshöfdingarna att sluta sig till Kristian
IV af Danmark, som utvalts till kretsöfverste, men
kort därpå afled K.
4.
K., ärkebiskop af
Mainz, d. 25 aug. 1183 i Rom,
blef prost i Merseburg och Mainz, utnämndes 1162 af
kejsar Fredrik II till rikskansler och följde denne
till Italien 1163. K. var framstående som krigare
och diplomat och ifrig kämpe för den hohenstaufenska
politiken. 1165 valdes han till ärkebiskop af Mainz.
29 maj 1167 besegrade K. jämte Rainald af Köln romarna
vid Tusculum och möjliggjorde därmed kejsarens intåg
i Rom, verkade sedan i Italien som kejserlig generallegat
och medverkade 1177 till freden i Venezia, hvarefter
han äfven af påfven Alexander III blef erkänd som
ärkebiskop. -- Biogr. af Varrentrapp (1867).
5.
K. Karl Fredrik August, hertig af
Slesvig-Holstein. Se
Augustenborg 2.
6.
K. (IV), hertig af
Zweibrücken, svensk
tronkandidat, f. 16 sept. 1722 i Bischweiler,
d. 4 nov. 1775, var son af hertig Kristian III
(d. 1735). Han tillhörde den pfalziska linjen
Birkenfeld-Bischweiler, som efter svensk-pfalziska
linjens utslocknande, 1731, kom i besittning
af hertigdömet Zweibrücken. K. fick en vårdad
uppfostran, under ledning af en svensk guvernör, och
tillträdde regeringen 22 nov. 1740. På Frankrikes
initiativ uppställdes han som en af kandidaterna vid
tronföljarvalet i Sverige 1742--43, och en mängd
hattar, företrädesvis inom adeln och borgarståndet,
förklarade sig öppet för honom, i synnerhet sedan
den holsteinske hertigen Karl Peter Ulrik icke
kunnat mottaga valet. Men kejsarinnan Elisabets
önskan länkade valet in på en annan väg, och
furstbiskop Adolf Fredrik blef den lycklige.
K:s regering visade, att man ej misstagit sig
om hans begåfning och klokhet; hans undersåtar
kallade honom till och med "den store". Genom
bytesfördrag lyckades han öka och afrunda sitt
område, och af politiska skäl öfvergick han
1758 från den protestantiska till den katolska
läran. Skön konst och vetenskap hade i honom
en frikostig vän och beskyddare. K. var
morganatiskt förmäld med Maria Anna Fontevieux
från Strassburg (grefvinnan von Forbach).
1--3.
G. V. G.* 4.
G. W--k.
Kristian, furstar af
Holstein-Gottorp. 1.
K. Albrekt,
hertig, son till hertig Fredrik III, f. 3 febr. 1641,
<img l>
d. 27 dec. 1694, blef 1655 biskop af Lybeck och
1659, efter faderns död, hertig. Inom kort råkade
han i oenighet med danske konungen Fredrik III
om den i Roskildefreden (1658) erkända suveräniteten
öfver Slesvigs gottorpska del; men förlikning ingicks
i Glückstadt 1667, och kort därefter beseglades det
goda förhållandet genom K. A:s giftermål med konungens
dotter Fredrika Amalia (f. 1649, d. 1704). Ny tvist
uppkom emellertid snart, då danska regeringen genom
särskildt aftal (1670) med rätte arfvingen, hertigen
af Plön, lyckades tillförsäkra
sig Oldenburg, som äfven K. A. gjorde anspråk
på. Förbittrad däröfver, slöt K. A. sig till
Sverige. Då Danmark 1675 var på väg att råka i
krig med Sverige, beslöt konung Kristian V att
trygga sig mot K. A. Han inbjöd honom till ett
möte i Rendsborg, och då K. A. där vägrade att ingå
förbund, togs han till fånga (26 juni) och tvangs
att under kriget öfverlämna sina fästningar och
sin här till Danmark samt (10 juli) att afsäga
sig suveräniteten. Kort därefter begaf han sig
emellertid till Hamburg och protesterade mot den
honom påtvungna förlikningen. Konungen lät då
besätta och (i dec. 1676) indraga den gottorpska
delen af Slesvig. Väl fick K. A. genom freden 1679
sina rättigheter tillbaka, men han förblef bosatt
i Hamburg, och snart uppstod ny strid. 1684 intog
Kristian V ånyo hertigens del af Slesvig och sökte
förmå honom byta bort detta land mot Oldenburg. Men
K. A. ville icke gå in på ett sådant byte, och genom
Sveriges och Englands påtryckningar tvangs Kristian
V att, i förlikningen i Altona, 1689 återlämna
landet. Först därefter återvände K. A. till Gottorp
och lefde sedermera i fred med Danmarks konung till
sin död. K. A. stiftade 1665 universitetet i Kiel,
hvilket därför bär namnet "Christiana Albertina". Från
hans två söner, Fredrik IV och Kristian August
(se
K. 2), härstamma den äldre och de två yngre
gottorpska linjerna. Den förra har sedan 1762 härskat
i Ryssland. Af de senare regerade den ena i Sverige
1751--1818; den andra regerar i Oldenburg sedan 1773.
2.
K. August, den föregåendes son, prins, f. 1673,
d. 1726, blef 1702 administratör för Holstein-Gottorp
under sin brorson Karl Fredriks minderårighet och
1705 biskop i Lybeck. I förmyndarstyrelsen rådde
<img r>
oenighet mellan det danska partiet under Wedderkopp
och det svenska under Goertz. Från 1708 hade det
senare öfverhanden, men tvisterna med Danmark
bilades 1709--12 genom tid efter annan ingångna
öfverenskommelser. K. A. lofvade högtidligen
vänskap och sträng neutralitet under Danmarks krig
mot Sverige, men stod dock i hemligt förstånd med
sistnämnda land och insläppte (1713) Stenbock i
Tönning, hvilket gaf Danmark anledning att indraga
den hertigliga delen af Slesvig. I sitt äktenskap med
Albertina Fredrika af Baden-Durlach (f. 1682, d. 1755)
var han fader till konung Adolf Fredrik af Sverige.
1 o. 2.
E. Ebg.
Kristian, biskop af
Preussen, d. 1245 (?), var tysk
eller polsk cisterciensmunk, verkade för de hedniske
preussarnas omvändelse och vigdes 1215 till biskop
öfver deras land. En hjälpare i striden mot hedendomen
fick han i Tyska orden, som tillkallades af hertig
Konrad af Masovien och 1230 började sin långvariga
kamp med preussarna; men till orden öfvergick ock
h. o. h. väldet i landet, helst då biskopen föll i
flerårig preussisk fångenskap. K. var missnöjd både
med detta och med Preussens delning
