Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristnes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världen äro de för det kristna gudsbegreppet
afgörande attributen. – I mer eller mindre
nära anslutning till Ritschl stå Gottschick,
J. Kaftan, Herrmann, Häring, Reischle, Wendt, Kirn
m. fl. Herrmann koncentrerar gudsuppenbarelsen
i "Jesu inre lif"; vid detta knytes människan i
oinskränkt förtroende; och när vi se hans orubbliga
visshet om att vara Guds utkorade sändebud samt
den aldrig svikande kärleken, kan Jesus bli oss en
uppenbarelse från Gud, att han vill taga oss upp till
gemenskap med sig.
Ett bedömande af den kristologiska utvecklingen
betyder icke ett uträknande af hvilka lärosatser
bland de under århundradenas lopp framkomna, som
stå fast eller hvilka nya, som tillagts; detta
är en falsk frågeställning, den afgörande frågan
är denna: hvilken betydelse har Kristus för det
kristna gudslifvet, huru innerligt är han knuten
fast vid detta? Reformationen betydde härvid en
fördjupning. För det nutida kristologiska arbetet
är det en uppgift att i den för tanken förändrade
situationen icke låta något af denna fördjupning gå
förloradt. Den nya situationen har långt ifrån att
vara något hinder härför, i stället – särskildt med
hänsyn till frågan om den kristna visshetens grund
– visat sig kunna tjäna till att afslöja nya sidor
af Jesu gudsuppenbarande makt. Ett resultat har i
hvarje fall den kristologiska utvecklingen gifvit,
detta: att ju mer det kristna gudslifvet lösgöres
från Kristus, desto mer försvagas det, desto mindre
lefvande och verklig blir Gud, desto mindre blir
historien en historia, där Gud är med och handlar,
desto mindre se vi af det öfverhistoriska sammanhang
i historien, i hvilket Jesus är Guds afgörande och
centrala gärning med mänskligheten.
Litt.: J. A. Domer, "Lehre von der person Jesu"
(2:a uppl. 1845–56), H. Schultz, "Die lehre von
der gottheit Christi" (1881), F. Loofs, "Leitfaden
zum studium der dogmengeschichte" (4:e uppl. 1906),
E. Seeberg, "Lehrbuch der dogmengeschichte" (1895–98;
af en utförligare framställning äro 2 bd 1908,
1910 utkomna), O. Pfleiderer, "Die entwicklung
der protestantischen theologie in Deutschland
seit Kant" (1891), F. H. R. Frank, "Geschichte und
kritik der neueren theologie" (1894), R. Seeberg,
"Die kirche Deutschlands im 19. jahrhundert" (1908),
G. N. Bonwetsch, "Grundriss der dogmengeschichte"
(1909), A. Harnack, "Lehrbuch der dogmengeschichte"
I–III (4:e uppl. 1909), K. Bonwetsch, "Jesus
Kristus in bewusstsein und frömmigkeit der kirche"
(1908), P. Eklund, "Luthers trosbekännelse"
(1899) och "Evangelisk Fadervårsdyrkan" (1904),
E. Billing, "Försoningen" (1908), N. J. Göransson,
"Gudsförhållandets kristologiska grund", I–II
(1909–10) och G. Aulén, "Den kristna tankens
tolkning af Jesu person" (1910) samt dessutom de i
art. nämnde teologernas dogmatiska hufvudarbeten.
G. A-n.
Kristsnes, gård på Island, tillhörande Helge Magre
(se d. o.).
Kristtorn, bot. Se Aquifoliaceæ.
Kristus. Se Jesus Kristus.
Kristusbilder. Något porträtt i egentlig mening af
Kristus finnes icke och har säkerligen ej heller
funnits, ehuru sägner och uppgifter om ett sådant
tid efter annan trädt fram och blifvit trodda. Då
de äldste kristne ville genom synligt yttre tecken
framkalla föreställningen om Kristus, skedde detta
genom vissa öfverenskomna bilder, symboler,
af allehanda slag. (Se Kristusmonogram och
Kristussymboler.) På visst sätt besläktade med de
senare äro åtskilliga från den grekisk-romerska
antikens sagovärld lånade figurframställningar, som
användes med hänsyftning på Kristus. En sådan är
bilden af den gode herden (fig. 1), en ungdomlig,
skägglös gestalt, klädd i kort tunika och på sina
axlar bärande det återfunna lammet. Motivet är
hämtadt från den inom den grekisk-romerska konsten
förekommande "lammbärande Hermes" eller "lammbärande
faunen". En annan besläktad framställning är Orfeus
(fig. 2), sagosångaren, som med sin lyras makt
betvingade den döda naturen samt lockade till
sig och tämjde de vilda djuren. Bilder sådana som
dessa förekomma i Roms katakomber: den första redan
under 2:a årh., den senare under det 3:e. – Redan
tidigt visa sig emellertid figurframställningar,
som omedelbart syfta på Kristi egen person. För att
ej tala om Jesusbarnet i sin moders knä (fig. 3) och
med den ledande stjärnan öfver sitt hufvud, en bild,
som förekommer redan i 2:a årh:s katakombmålningar,
må här nämnas en framställning af dopet i Jordan från
samma årh. Med förkärlek framställas dock sådana drag
ur mästarens jordelif, i hvilka han mera omedelbart
framstår som människornas välgörare: han bespisar
de hungriga skarorna, han botar de lidande, han
uppväcker de döda, tröstar de lefvande. Något senare
(300-talet) visar han sig äfven i sin härlighet,
undervisande sina lärjungar eller tronande öfver
världsalltet, med lifsens bok i sin hand och en
gloria kring sitt hufvud. Han framställes här som
en ungdomlig, skägglös gestalt med blottadt hufvud,
kort hår, spänstig hållning, iklädd antikens vanliga
veckrika dräkt. Någon sträfvan att åstadkomma
porträttlikhet eller en individuell typ skönjes
icke. Framställningar af detta slag förekomma som
målningar i katakomberna, men jämväl, och i synnerhet
i relief, å fornkristna sarkofager (fig. 4). Typen
har därför blifvit kallad sarkofagtypen, stundom äfven
katakombtypen (jfr dock nedan). Den bibehöll sig till
inemot slutet af 4:e årh. – Under detta århundrade
stadfästes kristendomens yttre maktställning, och
efter hand framträdde en sträfvan att noggrannare
bestämma Kristusbildens drag, att ge dem en mera
individuell karaktär. Frälsaren framställdes ej
företrädesvis såsom deltagande i en handling, utan
som det gudomliga majestätet, världshärskaren. Han
står midt ibland sina lärjungar som en konung i sitt
hof, han sväfvar i skyn öfver tillbedjande helgon,
han sitter på sin konungatron med lifsens bok i ena
handen, välsignande med den andra. Håret är deladt och
faller ned på båda axlarna. Han bär klufvet skägg,
än längre, än kortare. Ansiktet visar sig gärna i
full fas, med stora, uppspärrade, ofta stirrande
ögon. Ansiktsuttrycket är allvarligt, stundom
strängt och dystert. Dimensionerna äro kolossala, där
sådant är möjligt. Bilder af denna typ (fig. 5 o. 6)
förekomma redan i katakomberna, men företrädesvis i
kyrkornas korrundlar, där utförda i mosaik. Typen
har därför äfven blifvit kallad mosaiktypen, i
sina tidigare, mildare former katakombtypen, i sina
senare, strängare, stundom nästan skräckinjagande
uppenbarelser, med åldrigt, vresigt uttryck, den
bysantinska. Säkerligen ha de antika Zeusbilderna
mer eller mindre medverkat vid dess utbildande. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
