världen äro de för det kristna gudsbegreppet afgörande attributen. -- I mer eller mindre nära anslutning till Ritschl stå Gottschick, J. Kaftan, Herrmann, Häring, Reischle, Wendt, Kirn m. fl. Herrmann koncentrerar gudsuppenbarelsen i "Jesu inre lif"; vid detta knytes människan i oinskränkt förtroende; och när vi se hans orubbliga visshet om att vara Guds utkorade sändebud samt den aldrig svikande kärleken, kan Jesus bli oss en uppenbarelse från Gud, att han vill taga oss upp till gemenskap med sig. Ett bedömande af den kristologiska utvecklingen betyder icke ett uträknande af hvilka lärosatser bland de under århundradenas lopp framkomna, som stå fast eller hvilka nya, som tillagts; detta är en falsk frågeställning, den afgörande frågan är denna: hvilken betydelse har Kristus för det kristna gudslifvet, huru innerligt är han knuten fast vid detta? Reformationen betydde härvid en fördjupning. För det nutida kristologiska arbetet är det en uppgift att i den för tanken förändrade situationen icke låta något af denna fördjupning gå förloradt. Den nya situationen har långt ifrån att vara något hinder härför, i stället -- särskildt med hänsyn till frågan om den kristna visshetens grund -- visat sig kunna tjäna till att afslöja nya sidor af Jesu gudsuppenbarande makt. Ett resultat har i hvarje fall den kristologiska utvecklingen gifvit, detta: att ju mer det kristna gudslifvet lösgöres från Kristus, desto mer försvagas det, desto mindre lefvande och verklig blir Gud, desto mindre blir historien en historia, där Gud är med och handlar, desto mindre se vi af det öfverhistoriska sammanhang i historien, i hvilket Jesus är Guds afgörande och centrala gärning med mänskligheten. Litt.: J. A. Domer, "Lehre von der person Jesu" (2:a uppl. 1845--56), H. Schultz, "Die lehre von der gottheit Christi" (1881), F. Loofs, "Leitfaden zum studium der dogmengeschichte" (4:e uppl. 1906), E. Seeberg, "Lehrbuch der dogmengeschichte" (1895--98; af en utförligare framställning äro 2 bd 1908, 1910 utkomna), O. Pfleiderer, "Die entwicklung der protestantischen theologie in Deutschland seit Kant" (1891), F. H. R. Frank, "Geschichte und kritik der neueren theologie" (1894), R. Seeberg, "Die kirche Deutschlands im 19. jahrhundert" (1908), G. N. Bonwetsch, "Grundriss der dogmengeschichte" (1909), A. Harnack, "Lehrbuch der dogmengeschichte" I--III (4:e uppl. 1909), K. Bonwetsch, "Jesus Kristus in bewusstsein und frömmigkeit der kirche" (1908), P. Eklund, "Luthers trosbekännelse" (1899) och "Evangelisk Fadervårsdyrkan" (1904), E. Billing, "Försoningen" (1908), N. J. Göransson, "Gudsförhållandets kristologiska grund", I--II (1909--10) och G. Aulén, "Den kristna tankens tolkning af Jesu person" (1910) samt dessutom de i art. nämnde teologernas dogmatiska hufvudarbeten. G. A-n. Kristsnes, gård på Island, tillhörande Helge Magre (se d. o.). Kristtorn, bot. Se Aquifoliaceæ. Kristus. Se Jesus Kristus. Kristusbilder. Något porträtt i egentlig mening af Kristus finnes icke och har säkerligen ej heller funnits, ehuru sägner och uppgifter om ett sådant tid efter annan trädt fram och blifvit trodda. Då de äldste kristne ville genom synligt yttre tecken framkalla föreställningen om Kristus, skedde detta genom vissa öfverenskomna bilder, symboler, af allehanda slag. (Se Kristusmonogram och Kristussymboler.) På visst sätt besläktade med de senare äro åtskilliga från den grekisk-romerska antikens sagovärld lånade figurframställningar, som användes med hänsyftning på Kristus. En sådan är bilden af den gode herden (fig. 1), en ungdomlig, skägglös gestalt, klädd i kort tunika och på sina axlar bärande det återfunna lammet. Motivet är hämtadt från den inom den grekisk-romerska konsten förekommande "lammbärande Hermes" eller "lammbärande faunen". En annan besläktad framställning är Orfeus (fig. 2), sagosångaren, som med sin lyras makt betvingade den döda naturen samt lockade till sig och tämjde de vilda djuren. Bilder sådana som dessa förekomma i Roms katakomber: den första redan under 2:a årh., den senare under det 3:e. -- Redan tidigt visa sig emellertid figurframställningar, som omedelbart syfta på Kristi egen person. För att ej tala om Jesusbarnet i sin moders knä (fig. 3) och med den ledande stjärnan öfver sitt hufvud, en bild, som förekommer redan i 2:a årh:s katakombmålningar, må här nämnas en framställning af dopet i Jordan från samma årh. Med förkärlek framställas dock sådana drag ur mästarens jordelif, i hvilka han mera omedelbart framstår som människornas välgörare: han bespisar de hungriga skarorna, han botar de lidande, han uppväcker de döda, tröstar de lefvande. Något senare (300-talet) visar han sig äfven i sin härlighet, undervisande sina lärjungar eller tronande öfver världsalltet, med lifsens bok i sin hand och en gloria kring sitt hufvud. Han framställes här som en ungdomlig, skägglös gestalt med blottadt hufvud, kort hår, spänstig hållning, iklädd antikens vanliga veckrika dräkt. Någon sträfvan att åstadkomma porträttlikhet eller en individuell typ skönjes icke. Framställningar af detta slag förekomma som målningar i katakomberna, men jämväl, och i synnerhet i relief, å fornkristna sarkofager (fig. 4). Typen har därför blifvit kallad sarkofagtypen, stundom äfven katakombtypen (jfr dock nedan). Den bibehöll sig till inemot slutet af 4:e årh. -- Under detta århundrade stadfästes kristendomens yttre maktställning, och efter hand framträdde en sträfvan att noggrannare bestämma Kristusbildens drag, att ge dem en mera individuell karaktär. Frälsaren framställdes ej företrädesvis såsom deltagande i en handling, utan som det gudomliga majestätet, världshärskaren. Han står midt ibland sina lärjungar som en konung i sitt hof, han sväfvar i skyn öfver tillbedjande helgon, han sitter på sin konungatron med lifsens bok i ena handen, välsignande med den andra. Håret är deladt och faller ned på båda axlarna. Han bär klufvet skägg, än längre, än kortare. Ansiktet visar sig gärna i full fas, med stora, uppspärrade, ofta stirrande ögon. Ansiktsuttrycket är allvarligt, stundom strängt och dystert. Dimensionerna äro kolossala, där sådant är möjligt. Bilder af denna typ (fig. 5 o. 6) förekomma redan i katakomberna, men företrädesvis i kyrkornas korrundlar, där utförda i mosaik. Typen har därför äfven blifvit kallad mosaiktypen, i sina tidigare, mildare former katakombtypen, i sina senare, strängare, stundom nästan skräckinjagande uppenbarelser, med åldrigt, vresigt uttryck, den bysantinska. Säkerligen ha de antika Zeusbilderna mer eller mindre medverkat vid dess utbildande. --