Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristofer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskaper; om skriften synes tala om en dylik
meddelelse, så är detta ett oegentligt talesätt. (Jfr
Förnedring, Lutherska läran och Reformerta
kyrkan.)
4. Hufvudlinjerna i nyare tiders försök till
kristoIogiska framställningar. Trots rikedomen
på nytt innehåll hade reformationsteologien
icke funnit sig föranlåten att taga upp det
kristologiska problemet i hela dess vidd till
ny behandling. Det behöfdes en stöt utifrån, som
tvingade den kristna tanken härtill. En sådan kom i
och med att de bibliska böckerna blefvo föremål för
historisk-kritisk forskning. Nu träder Jesu mänskligt
personliga historiska individualitet så klart fram,
att den icke längre låter sig bortspekuleras genom
någon enhypostasiteori. Jesus kan ej längre vara
en gudomlig "innehafvare af mänsklig natur". Hans
i fullaste mening mänskliga personlighet står fram
och tvingar till revision af den gamla kristologiska
lärobyggnaden samt till nya orienteringspunkter. Mot
bakgrunden af den historisk-kritiska forskningen
afteckna sig alla senare tiders försök till
kristologiska framställningar, inflytandet häraf visar
sig äfven, där de skenbart te sig som följdriktiga
utvecklingar af det gammalkyrkliga dogmat. Bland de
otaliga variationerna kan man urskilja fyra alltjämt
fortverkande hufvudlinjer: den rationalistiska,
den spekulativa, kenosiskristologiens samt den från
Schleiermacher löpande linjen.
Rationalismen (olika modifikationer representeras
af Semler, Kant, Morus, Döderlein, Töllner, Walch,
Paulus, Wegscheider, Bretsehneider, v. Ammon) vill,
i syfte att skydda uppenbarelsen från det historiskas
osäkerhet och tillfällighet, fatta denna som i själfva
människonaturen nedlagda, medskapade eviga, förnuftiga
och allmängiltiga idéer. Med denna grundåskådning
kan Kristi person icke tillerkännas någon omedelbar
betydelse för tron. Rationalismen har därför ingen
kristologi i egentlig mening. Jesu betydelse låg däri,
att han var stiftaren af den saliggörande läran, men
denna lära kan mycket väl lösgöras från personen, ja
den måste rentaf lösgöras från en dylik förbindelse
med Jesu person, för att ej det tidshistoriska
skall draga in den i ändlighetens och förgängelsens
sfär – i ett sådant lösgörande samt i uppvisande
af lärans förnuftighet och allmängiltighet bestod
hufvuduppgiften för rationalismens "kristologi". Den
rationalistiska linjen fortverkar i nutiden öfverallt,
där man med en intellektualistisk grundsyn på
kristendomen talar om denna som bestående af en Jesu
"enkla lära". – Den spekulativa teologien ställer
kristologien i centrum som kristendomens centraldogm;
den ger uttryck åt kristendomens hufvudprincip:
gudamänskligheten, det gudomligas förening med det
mänskliga. Men härvid måste man skilja mellan den
historiska Jesuspersonen och den eviga principen. Jesu
historiska person hade den betydelsen, att den
först åskådliggjorde innebörden af den princip,
tack vare hvilken kristendomen är den fullkomliga
religionen. Felet i den gammalkyrkliga kristologien
var att vilja förvandla begynnelsepunkten till det
absoluta själft. På den nu inslagna vägen åter får,
menar man, historien sitt: den historiska personen
och dogmatiken sitt: den eviga principen. Olika
riktningar uppkomma, allteftersom man – med större
konsekvens från utgångspunkten – låter
personen bli blott en genomgångspunkt för principen
och mänskligheten själf den människoblifna Guden
(så närmast Hegel och framför allt Strauss), eller
man genom att uppfatta förhållandet mellan Gud och
människa såsom icke närmast af metafysisk, utan af
etisk-religiös art måste söka vindicera åt Jesu person
en omedelbar och alltjämt förblifvande betydelse
(Daub, Marheineke, Biedermann, Pfleiderer-Lipsius),
– Skenbart i anslutning till den gammalkyrkliga och
äldre lutherska kristologien vill kenosisteorien i
afsikt att häfda Kristi oafkortade mänsklighet lösa
det kristologiska problemet genom en utveckling af
läran om "egenskapernas meddelelse": icke blott
den mänskliga naturen har del i den gudomliga
naturens egenskaper, den gudomliga har också del i
det mänskliga väsendets inskränkningar, och detta
innebär en utblottning (ke’nosis) af gudomliga
egenskaper. Denna utblottning kunde man antingen
fatta så radikalt, att det gudomliga själfmedvetandet
förvandlade sig till en mänsklig själ (Gess); eller
ock tänkte man sig, att utblottningen blott gällde de
s. k. relativa gudomliga egenskaperna, allvetenhet,
allestädesnärvaro och allmakt, hvilka då tänktes
antingen aflagda, omsatta till "potentialitet" eller
förvandlade från en "extensiv" till en "intensiv"
oändlighet (Thomasius, Frank, Martensen, Granfelt). En
annan, ehuru till väsentligen likartadt resultat
förande väg går J. A. Dorner genom att uppgifva
det gudomliga logos’ personliga själfständighet. –
Schleiermacher vill uppbygga sin kristologi genom
att granska den relation, i hvilken det kristna
medvetandet står till Jesus. Det frälsande måste
finnas hos honom, den kristna församlingen själf kan
icke vara kraftkällan och grunden till frälsningen,
då den består af idel frälsningsbehöfvande. Från
resultatet, öfvervinnandet af det, som
hämmar gudsmedvetandet i det från Jesus utgångna
lifssammanhanget, sluter Schleiermacher till, hurudan
Jesus måste ha varit beskaffad för att kunna verka
detta. Han måste ha varit "alla människor olik genom
sitt gudsmedvetandes oafbrutna kraft, hvilket betyder
ett egentligt Guds vara i honom". Genom sitt obrutna
gudsmedvetande och sin ostörda salighet lefver han i
en fullkomlig enhet med Gud och framstår för oss som
"urbilden", som helt realiserat religionsidealet. –
Till Schleiermacher kan i viss mån äfven den åskådning
sägas anknyta, som låter kristustolkningen utgå från
begreppet idealmänniskan (Beyschlag, V. Rydberg). –
Hufvudlinjen från Schleiermacher löper genom
Ritschl. Med den gemensamma praktisk-religiösa
utgångspunkten förenar Ritschl en vida mera
medveten koncentration på den biblisk-historiske
Kristus som Guds uppenbarelses brännpunkt. I sitt
personliga lif, i sitt kallelsearbete förverkligar
Jesus Guds eget själfändamål, upprättar gudsriket;
Jesus framstår just i sin kallelseuppfyllelse som
den fullkomlige uppenbararen af Gud, hans kärlek och
trofasthet. All vår visshet om Guds syndaförlåtelse
och faderskärlek hvilar på denna gudsuppenbarelse i
Kristus. Därjämte är Jesus för oss den uppenbarade
urbilden för ett andligt herravälde öfver världen;
i detta sitt världsherravälde uppenbarar han den
gudomliga allmakten, så som detta kan ske i historiens
värld. Ritschl vill sammanfatta sin tolkning af Jesu
person så, att i det han sagt ligger en bekännelse
till Kristi gudom. Ty kärleken och herradömet öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
