egenskaper; om skriften synes tala om en dylik meddelelse, så är detta ett oegentligt talesätt. (Jfr Förnedring, Lutherska läran och Reformerta kyrkan.) 4. Hufvudlinjerna i nyare tiders försök till kristoIogiska framställningar. Trots rikedomen på nytt innehåll hade reformationsteologien icke funnit sig föranlåten att taga upp det kristologiska problemet i hela dess vidd till ny behandling. Det behöfdes en stöt utifrån, som tvingade den kristna tanken härtill. En sådan kom i och med att de bibliska böckerna blefvo föremål för historisk-kritisk forskning. Nu träder Jesu mänskligt personliga historiska individualitet så klart fram, att den icke längre låter sig bortspekuleras genom någon enhypostasiteori. Jesus kan ej längre vara en gudomlig "innehafvare af mänsklig natur". Hans i fullaste mening mänskliga personlighet står fram och tvingar till revision af den gamla kristologiska lärobyggnaden samt till nya orienteringspunkter. Mot bakgrunden af den historisk-kritiska forskningen afteckna sig alla senare tiders försök till kristologiska framställningar, inflytandet häraf visar sig äfven, där de skenbart te sig som följdriktiga utvecklingar af det gammalkyrkliga dogmat. Bland de otaliga variationerna kan man urskilja fyra alltjämt fortverkande hufvudlinjer: den rationalistiska, den spekulativa, kenosiskristologiens samt den från Schleiermacher löpande linjen. Rationalismen (olika modifikationer representeras af Semler, Kant, Morus, Döderlein, Töllner, Walch, Paulus, Wegscheider, Bretsehneider, v. Ammon) vill, i syfte att skydda uppenbarelsen från det historiskas osäkerhet och tillfällighet, fatta denna som i själfva människonaturen nedlagda, medskapade eviga, förnuftiga och allmängiltiga idéer. Med denna grundåskådning kan Kristi person icke tillerkännas någon omedelbar betydelse för tron. Rationalismen har därför ingen kristologi i egentlig mening. Jesu betydelse låg däri, att han var stiftaren af den saliggörande läran, men denna lära kan mycket väl lösgöras från personen, ja den måste rentaf lösgöras från en dylik förbindelse med Jesu person, för att ej det tidshistoriska skall draga in den i ändlighetens och förgängelsens sfär -- i ett sådant lösgörande samt i uppvisande af lärans förnuftighet och allmängiltighet bestod hufvuduppgiften för rationalismens "kristologi". Den rationalistiska linjen fortverkar i nutiden öfverallt, där man med en intellektualistisk grundsyn på kristendomen talar om denna som bestående af en Jesu "enkla lära". -- Den spekulativa teologien ställer kristologien i centrum som kristendomens centraldogm; den ger uttryck åt kristendomens hufvudprincip: gudamänskligheten, det gudomligas förening med det mänskliga. Men härvid måste man skilja mellan den historiska Jesuspersonen och den eviga principen. Jesu historiska person hade den betydelsen, att den först åskådliggjorde innebörden af den princip, tack vare hvilken kristendomen är den fullkomliga religionen. Felet i den gammalkyrkliga kristologien var att vilja förvandla begynnelsepunkten till det absoluta själft. På den nu inslagna vägen åter får, menar man, historien sitt: den historiska personen och dogmatiken sitt: den eviga principen. Olika riktningar uppkomma, allteftersom man -- med större konsekvens från utgångspunkten -- låter personen bli blott en genomgångspunkt för principen och mänskligheten själf den människoblifna Guden (så närmast Hegel och framför allt Strauss), eller man genom att uppfatta förhållandet mellan Gud och människa såsom icke närmast af metafysisk, utan af etisk-religiös art måste söka vindicera åt Jesu person en omedelbar och alltjämt förblifvande betydelse (Daub, Marheineke, Biedermann, Pfleiderer-Lipsius), -- Skenbart i anslutning till den gammalkyrkliga och äldre lutherska kristologien vill kenosisteorien i afsikt att häfda Kristi oafkortade mänsklighet lösa det kristologiska problemet genom en utveckling af läran om "egenskapernas meddelelse": icke blott den mänskliga naturen har del i den gudomliga naturens egenskaper, den gudomliga har också del i det mänskliga väsendets inskränkningar, och detta innebär en utblottning (ke'nosis) af gudomliga egenskaper. Denna utblottning kunde man antingen fatta så radikalt, att det gudomliga själfmedvetandet förvandlade sig till en mänsklig själ (Gess); eller ock tänkte man sig, att utblottningen blott gällde de s. k. relativa gudomliga egenskaperna, allvetenhet, allestädesnärvaro och allmakt, hvilka då tänktes antingen aflagda, omsatta till "potentialitet" eller förvandlade från en "extensiv" till en "intensiv" oändlighet (Thomasius, Frank, Martensen, Granfelt). En annan, ehuru till väsentligen likartadt resultat förande väg går J. A. Dorner genom att uppgifva det gudomliga logos' personliga själfständighet. -- Schleiermacher vill uppbygga sin kristologi genom att granska den relation, i hvilken det kristna medvetandet står till Jesus. Det frälsande måste finnas hos honom, den kristna församlingen själf kan icke vara kraftkällan och grunden till frälsningen, då den består af idel frälsningsbehöfvande. Från resultatet, öfvervinnandet af det, som hämmar gudsmedvetandet i det från Jesus utgångna lifssammanhanget, sluter Schleiermacher till, hurudan Jesus måste ha varit beskaffad för att kunna verka detta. Han måste ha varit "alla människor olik genom sitt gudsmedvetandes oafbrutna kraft, hvilket betyder ett egentligt Guds vara i honom". Genom sitt obrutna gudsmedvetande och sin ostörda salighet lefver han i en fullkomlig enhet med Gud och framstår för oss som "urbilden", som helt realiserat religionsidealet. -- Till Schleiermacher kan i viss mån äfven den åskådning sägas anknyta, som låter kristustolkningen utgå från begreppet idealmänniskan (Beyschlag, V. Rydberg). -- Hufvudlinjen från Schleiermacher löper genom Ritschl. Med den gemensamma praktisk-religiösa utgångspunkten förenar Ritschl en vida mera medveten koncentration på den biblisk-historiske Kristus som Guds uppenbarelses brännpunkt. I sitt personliga lif, i sitt kallelsearbete förverkligar Jesus Guds eget själfändamål, upprättar gudsriket; Jesus framstår just i sin kallelseuppfyllelse som den fullkomlige uppenbararen af Gud, hans kärlek och trofasthet. All vår visshet om Guds syndaförlåtelse och faderskärlek hvilar på denna gudsuppenbarelse i Kristus. Därjämte är Jesus för oss den uppenbarade urbilden för ett andligt herravälde öfver världen; i detta sitt världsherravälde uppenbarar han den gudomliga allmakten, så som detta kan ske i historiens värld. Ritschl vill sammanfatta sin tolkning af Jesu person så, att i det han sagt ligger en bekännelse till Kristi gudom. Ty kärleken och herradömet öfver