1465 Kristuskolonnen-Kristusmonogram 1466 Under denna period, den gammalkristna konstens senare skede, framträda sägnerna om tillvaron af ett verkligt Kristusporträtt, hvars drag stämma öf-verens med den här beskrifna typen, i hvilken man ock har att söka deras upphof. Ganska många bilder, till en del ännu i behåll, ha också gjort anspråk på att vara äkta. I främsta rummet höra hit de s. k. acheiropoieterna (af grek. nekande a, chéifr, hand, och pöiéi'n, göra, se A k e i ro p o i e t), de 7'af ingen mänsklig hand utförda" framställningarna af frälsarens jordiska drag. Tidigast, omkr. midten af 500-talet, omtalas den undergörande s. k. abgarusbilden från Edessa. En af Edessas "abga-rer" (härskare), som lefde samtidigt med Kristus, hade ställt sig i skriftlig förbindelse med denne för att söka bot för en sjukdom. Hans önskan hade blifvit uppfylld; och då frälsaren ej själf kunde personligen besöka honom, hade han i stället skickat sitt porträtt, "utfördt af Gud själf" och ej af människohänder. Senare, på 700-talet, förtäljes, att bilden blifvit frambragt på det sätt, att Kristus tryckt sitt ansikte mot en linneduk, som därefter bevarat hans drag (fig. 7). Af senare ursprung (700-talet) är sägnen om Veronikaduken, som af den hel. Veronika, kvinnan, som botades för blodgång, blifvit förd till :Rom för att bota kejsar Tiberius för spetälska. Å denna duk befann sig likaledes ett aftryck af Kristi anlete. Sedermera berättas, att Veronika mötte frälsaren på hans väg till Golgata, när han blodig och utmattad dignade under korsets tyngd, samt att hon då räckt honom en duk, för att han måtte torka sitt anlete, hvars drag därvid fästes på linnet. Motivet har sedermera otaliga gånger blifvit användt af konsten (fig. 8). Hela Veronikalegenden är en myt och namnet på den heliga kvinnan liktydigt med beteckningen för de påstådt autentiska Kristusbilderna: vera ikon ("sann af bild"). Flera andra undergörande akeiropoieter äro omtalade. Men jämte dessa nämnas äfven s. k. Lukasbilder, d. v. s. Kristusporträtt, som påstås ha blifvit utförda af evangelisten Lukas, som sägnen gjort till målare och på grund däraf till alla målares skyddshelgon. Samtliga här omtalade bilder torde kunna föras tillbaka till en statygrupp i Csesarea Philippi (Paneas), som framställt en Zeus-liknande figur med en knäböjande kvinna vid sina fötter (en kejsare med en personifierad provins e. d.), hvilken tidigt omtalas och af folktron uppfattats som en bild af Kristus och, den s. k. Veronika eller Be-renike, kvinnan, som led af blodgång Föreställningen om dem sammanfattas i det s. k. Lentulusbref-vet, som första gången omtalas i ll:e årh. som skrif-vet till romerska senaten af en viss Publius Lentulus, Pontius Pilatus' förmente företrädare, och som innehåller en tämligen lång, men i mycket allmänna ordalag hållen skildring af Kristi utseende. Den nu beskrifna typen öfvergick sedermera i den egentliga västerländska medeltidskonsten, den romanska såväl som den gotiska, och bibehöll sig där hela medeltiden igenom, om ock med större och smärre förändringar i uppfattningen. Tusentals bilder äro kända från denna tid. Den romanska konsten söker i allmänhet, ofta under intryck af bysantinska typer, vid sitt återgifvande af Kristusgestalten uttrycka styrkan, värdigheten, det gudomliga majestätet, om den ock ej alltid därvid vunnit * herravälde öfver de konstnärliga medlen (fig. 9). Så- lunda äro dragen ofta åldriga och dystra, lemmarna starka och korta, kroppsbyggnaden grof och undersätsig. Gotikens Kristusbilder äro af en finare, yngre, känsligare typ, i hvilken de rent mänskliga dragen i frälsarens natur äro med mera eftertryck framhållna: sålunda å ena sidan uttrycket af blid ungdomlighet (t. ex. i de många framställningarna af sonen, som upphöjer sin moder till himlarnas drottning, "Marias kröning"), å den andra uttrycket af ett djupt kändt lidande (t. ex. i passionsbilderna och krucifixen, hvilkas naturalism stundom närmar sig det afskyvärda). Kristustypen fick f. ö. under medeltiden en ännu vidsträcktare användning, i det man då började i bild framställa jämväl de öfriga personerna i gudomen och äfven för dem stundom använde Kristi drag. Under inflytande af mystiken blef det under slutet af medeltiden vanligt att framställa den lidande och marterade Kristus ej i en viss historisk situation, utan som smärtornas man, omgifven af passionens redskap. Fr. o. m. renässansen förekomma jämväl isolerade bilder af Kristus som den uppståndne. Med mystiskt svärmiska riktningar sammanhänga framställningarna af Kristusbarnet med maktens eller lidandets attribut. Kenässansens och därpå följande perioders konst använder i det hela vid sina Kristusframställningar (fig. 10-13) den häfdvunna typen, men med många personliga insatser, alltefter den skildrandes egen uppfattning. Olikheterna kunna till följd däraf vara ganska stora, och det är stor skillnad mellan t. ex. en Rafaels, en Kubens' och en Rembrandts framställningar af frälsarens personlighet. Men äfven fullständiga afvikelser förekomma någon gång, såsom iiär Michelangelo i sin "Yttersta domen" framställer Kristus skägglös och ungdomlig som en antik A poliongestalt. I anslutning till antiken framställes Kristus som en skägglös idealgestalt å Sergels relief af uppståndelsen (1785; i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm). Antiken har f. ö. inverkat på många andra sätt på 1500- och 1600-talets Kristusbilder. Sålunda kan man spåra inflytanden af Zeushufvudet, af den skäggige Dionysos, af Laokoon, till och med af Niobe (Guido Reni). Jfr äfven bilderna till art. Ecce homo, Förklaring 2, Giorgione, Kors (fig. 14) och Kors n e d t agn in gen. Det religiösa måleriet spelar i den moderna konsten ingen framstående roll. De Kristusbilder, som blifvit utförda under 1800-talet, sluta sig därför antingen till den äldre, häfdvunna typen, i allmänhet i sådant fall med en idealiserande hållning (af en viss typ bildande betydelse har Thorvaldsens Kristus som hugsvalare, fig. 14, varit, särskildt för de protestantiska länderna), eller framställer man med stöd af arkeologiska och etnografiska studier Kristus som en österlänning i österländsk (arabisk beduin-) dräkt och med österländska drag, i hvilka den gamla typen dock svagt återklingar. Af sådan art äro, för att nämna ett par bekanta exempel, ryssen Anto-kolskis berömda Kristusstod och ungraren Mun-kåcsys lika firade "Kristus inför Pilatus" (se M u n-kåcsy). Jfr bl. a. L. Dietrichson, "Christusbille-det" (1880; rec. af H. Hildebrand i "Från äldre tider", 1882). Upk. (A. L. R.) Kristuskolonnen. Se H11 d e s h e i m. Kristusmonogra'm, förkortningar af namnen Jesus och Kristus (Christus), under kristendomens äldre tider använda som symboliska tecken i st. f. figur- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.