Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La Bruyère, Jean de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
739
La Bruyére
740
statens skattmästare i Caen en sinekur, hvilken tillät
honom ett fritt och oberoende lif i hufvudstaden. 1G81
blef L., kanske genom Bossuets protektion, lärare för
"den store" Condés sonson, hertigen af Bourbon. Äfven
sedan elevens uppfostran ansågs fulländad (1686),
stannade L. kvar i den furstliga familjen, bosatt än i
Paris, än på Chantil-ly. 1693 invaldes L. efter mycket
motstånd i Franska akademien, där han höll ett för den
tiden genom sin ursprunglighet och själfständighet
synnerligen märkligt inträdestal. I mars 1688 utkom
L:s arbete Les caraclércs de Théophraste, tra-duits
du cjrecj avec les caractérex ön les mwurs de ce
siécle; volymen inleddes af en "discours" öfver den
antike skriftställaren. Första upplagan var anonym;
den väckte ett utomordentligt, delvis skandalöst
uppseende och hade en strykande afsättning: L. kunde
utge ända till 7 nya upplagor. Tvifvelsutan var
den ganska okritiskt verkställda öfvcrsättningen
endast en förevändning; bihangct var bokens
både kärna och egentliga utgångspunkt. Också
svällde det sedan ut till flera hundra sidor;
antalet af L:s egna "karaktärer", urspr. 386,
steg till 1,118. L:s mästerverk är snarast en
samling maximer och porträtt. Genren var visst ej
ny i fransk litteratur. Man behöfver blott erinra
sig Montaigncs "Essais", Pascals "Pensées" och
La Rochefoucaulds "Maximes"; äfven med Mo-liéres
typer ha L:s personager vissa, ehuru svagare, mindre
påtagliga beröringspunkter. L:s originalitet ligger
mindre i sentensernas styrka än i hans litterära
porträttkonst, karakteriseringen i ordets fulla,
bemärkelse. Enbart maximer eller figurer skulle i
längden ha verkat tröttande; nu omväxla de, har man
sagt, som text och illustrationer. L. är verkligen
uppfinningsrik, då det gäller att spänna eller
pigga upp läsarens intresse: maximer, silhuetter,
porträtt, aforismer, situations- och scdemålningar,
beskrifningar, apostrofer, som ibland äfven snudda
vid dialogformen, af lösa hvarandra i snabb och
brokig förd. Möjl;gen sammanhänger denna förtjänst
med själfva kompositionen, visserligen löslig,
men ledig och otvungen. L. tycks ha skrifvit ned
sina observationer, när det föll honom in, utan
från början strängt fasthållen plan; träffande har
hans sätt att annotera sina iakttagelser jämförts
med moderna romanförfattares, särskildt A. Daudets,
metod. Med sin brist på organisk enhet har L:s bok
likväl ett slags systematisk uppställning: den är
indelad i 16 paragrafer. Efter en inledning, som
belyser ämnets doktrin, följa närmast nio kapitel,
skildrande olika lefnadsvillkor och typiskt utpräglade
samhällsklasser med deras attribut. Af de närmast
följande fyra kapitlen äro två ("De rhomme" och "Des
jugements") mor allmänmänskliga till innehållet:
"De la mode" behandlar för L:s samtid särskildt
utmärkande besynnerligheter, och "De quelques
usages", ett af verkets yppersta partier, förebådar
upplysningsfilosofernas kritiska destruktionsarbote
och riktar sin udd
mot samhällets radikala missförhållanden. De
återstående afdelningarna röra sig om prästerskapet,
den. kyrkliga vältaligheten, fritänkarna och
religionen i allmänhet. L:s människouppfattning är på
det hela taget influerad af aktuella företeelser och
litterära mönster: egoismen är den främsta, för att
ej säga enda, driffjädern till handling; männen äro
mestadels brutala, lättsinniga och fåfänga, kvinnorna,
med synnerligen få undantag, koketta, lögnaktiga och
trolösa instinktvarelser. Hans samhällspsykologi
har mera personlig färg, men är föga smickrande:
hofvet, hvaraf "de store" äro ett extrakt, regeras
aJ krass egcnnytta och skenhelighet, "stadens"
magnater af penningdyrkan. Landsbygden och bönderna,
som han haft ytterst få tillfällen att på närmare håll
iakttaga, lämnas nästan utan afseende. Däremot äro de
ringaktade eller förtryckte borgarna (det sedermera
s. k. "tredje ståndet") föremål för hans ständigt
vakna medkänsla. Härtill bidrogo naturligtvis främst
nedärfda sympatier. Men äfven andra omständigheter
medverkade till hans "rousseauistiska" grämelse
öfver bristen på social jämlikhet och till hans
aggressiva yttranden om de privilegierade (det
ryktbara "Je veux étre peuple"). L. var visserligen
en hedersman, som fann ett stoiskt välbehag i att
på visst afstånd betrakta lif-vets maskerad, och han
hade mycket af artistens raffineringsbehof. Men man
spårar därjämte hos honom liksom hos Rousseau ej så
litet af beledd och försmådd "streber", af ärelysten
frondör (i likhet med Saint-Simon), som ej lyckats
komma på sin rätta plats. Känslan af disproportionen
mellan hans öde och hans geni förklarar till viss
grad L:s etsande satir, hans misantropiska och
pessimistiska syn på verkligheten. Han utarbetade sina
"karaktärer5’ med lefvande lifvet för ögonen, ehuru
han naturligt nog vägrade namnge förebilderna. Bland
modellerna återfinnas med säkerhet ej blott hans
egna skaldcbrödcr (porträtten af La Fontaine och
Corncille), utan äfven andra af hans mest ryktbara
samtida (t. ex. Condé, Lauzun, Villeroy m. fl.); "le
souverain" är en skönmålning af Ludvig XIV. Gif-vetvis
uppfattade samtiden "karaktärerna" i mångt och mycket
som elaka personliga anspelningar, och äflan att
utleta porträttlikheter gaf upphof till en mängd
"nycklar" (se härom särskildt P. Janet i "Revue des
deux mondes", törne 7C, 1885) till arbetet, trots
L:s protester (framför allt i företalet till hans
"Discours de reception"). - L. är en af franska
litteraturens smidigaste psykologer och yppersta
stilister. Hans karaktärsteckningar äro ofta
"docu-ments humains", verkliga romanfragment och
komedimotiv. Han älskar lifslefvande, individuella
smådrag, men tenderar ej sällan från detaljmåleriet
till en flott, summarisk penselföring, i båda fallen
starkt erinrande om våra dagars naturalister. Han
excellerar stundom i de subtilaste själsanalyser
("Arté-nice", "Émire"), men ibland närmar sig den
mustiga, breda karakteristiken (t. ex. porträttet
af fros-saren "Gnathon") det bisarra och groteska,
och Taine jämför honom träffande med II. de
Balzac. Stilen går gärna ut på effekt, ja,
sensation. Han är spirituell i samma mening som
Voltaire, och en utsökt ironi är hans förhnrskande
stilistiska karakte-ristikon. Hans språk, vimlande
af yrkestermer och rikt på såväl arkaisuicr som
neologismer, är sällsynt mångskiftande; man har t,
o. m. förebrått honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
