Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La Farina, Giuseppe - La Fayette - La Fayette, Marie Madeleine de - La Fayette l. Lafayette, Marie Joseph Roch Yves Gilbert Motier de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
baldi ansåg sig böra arrestera honom. 1861 valdes han
till medlem af italienska parlamentet. L. författade
bl. a. Istoria documentata della rivoluzione siciliana
(2 bd, 1850-51) och Storia d’Italia del 1815 al
1850 (6 bd, 1851-52; 2:a uppl. 1864). Af Franchi ha
utgifvits hans Scritti politici (2 bd, 1870) och hans
Epistolario (2 bd, 1869). Jfr Biondi, "Di Giuscppe La
Farina e del risorgimento italiano dal 1815 al 1863"
(2 bd, 1893), (V. S-g.)
La Fayette [la fei-e’t], stad i nordamerikanska
staten Indiana, vid floden Wabash och ändpunkten
af Wabash—Eric-kanalen. 18,116 inv. (1900). Staden,
som är den största af de många städer inom unionen,
som uppkallats efter den franske generalen, är en
järnvägsknut, där 4 järnvägslinjer mötas. L. anlades
1825 och har en 1869 grundad teknisk högskola,
kallad Pardue university, med 180 lärare och 1,936
stud. (1909). (J. F. N.)
La Fayette [lafajä’t], Marie Madeleine de,
grefvinna, fransk författarinna, f. 1634, d. 1693,
hette urspr. Pioche de la Vergne, röjde tidigt
skarp intelligens och liflig håg för studier
samt undervisades i latin och hebreiska af den
något pedantiske Ménage, som blef hennes svartsjuke
beundrare och trofaste vän till det sista. 1655 ingick
hon ett resonemangsparti med grefve J. F. Motier de
La Fayette, på hvars slott i Auvergne hon vistades
ett par år; men sannolikt på grund af brytning
med mannen bosatte hon sig i Paris, där till hennes
intimaste umgängesvänner i hemmet vid Rue de Vaugirard
hörde markisinnan de Sévignè, som ständigt omnämner
henne i sina ryktbara bref, och hertig de La
Rochefoucauld. Hon spelade tidtals en framstående roll vid
Ludvig XIV:s hof. Därtill medverkade bl. a. hennes
vänskapsförbindelse med den unge konungens favorit,
Karl I:s landsflyktiga dotter, prinsessan Henriette,
hvars sista stunder hon gripande hugfäst i det lilla
historiska mästerverket Vie d’Henriette d’Anglelerre
(1720; bästa uppl. 1882), under det att hennes först
1731 utgifna Mémoires de la cour de France pour les
années 1688-89 (ny uppl. 1890) är en mera allsidig
och nyktert hållen tids- och sedeskildring. I hög
grad belysande för L:s stora inflytande vid hofvet,
men därjämte för hennes intriger till förmån för
sin ungdomsväninna Jeanne-Baptiste de Nemours,
änka ("Madame Royale") efter hertigen af Savojen,
äro de af Perrero offentliggjorda "Lettere inedite
di Mad. de L." (1.880). I Hotel de Rarabouillet och
i andra vittra kotterier var L. någon tid en af
stjärnorna. Hon bemödade sig dock att ej framstå
som en "femme savante", och med sin kärlek till
uppriktighet och äkthet undgick hon i sällsynt
grad preciösernas onatur. Förbindelsen mellan La
Rochefoucauld och grefvinnan de L. blef under årens
lopp alltmera passionerad, och de utöfvade både rent
personligen och intellektuellt djupt inflytande
på hvarandra. Hertigens död 1680 var ett
slag, hvarifrån L. knappt någonsin repade sig,
men hennes betraktelsesätt blef med åren sant
religiöst. Sina sista af allt svårare sjuklighet
fördystrade år. tillbragte hon i afskildhet från
världen. - L:s anonymt utgifna novell La princesse
de Montpensier (1662; ny uppl. 1849) är märklig som
förstudie till hennes litterära hufvudverk. Mera
beaktad af samtiden blef den i La Calprenèdes och
mademoiselle de Scudérys maner komponerade romanen
Zayde, histoire espagnole (1670; ny uppl. 1826;
urspr. med L:s litteräre medarbetares, Segrais’,
namn ensamt på titelbladet), hvars mest intressanta
episod är författad af La Rochefoucauld, som
under lätt igenkännlig mask figurerar bland bokens
hjältar. Sällsynt fri från konventionalism är L:s
berömda mästerverk La princesse de Clèves (1678;
ny uppl. 1881, utg. af Lescure, och praktuppl. med
förord af Anatole France 1889). Ur olika synpunkter
är denna skapelse, en af världslitteraturens första
och förnämsta verkligt psykologiska romaner,
lika epokgörande. Redan sedemålningarna i sin
genomskinliga tids- och lokalfärg äro ypperliga. För
första gången skildras här i romanform den gifta
kvinnans kärlekskonflikter. Här framträder ej
längre (såsom i otaliga fabliåer, contes och
teaterpjäser) den äkta mannen som tölp eller dumbom,
utan sympatisk. Ovanligt klarsynt och före sin tid är
författarinnan i romanens enkla och djupa upplösning;
utan religiös bismak i tidens anda förhärligas den
rent mänskliga dygden. "La princesse de Clèves" är
vidare den första moderna roman, där ett kvinnohjärta
blottas och pejlas in i sina hemligaste skrymslen. Den
har kallats en tragedi af Racine på prosa; passionens
alla gradationer från uppkomsten till katastrofen
analyseras med subtil konst. Dock framställes
ej här som hos Racine lidelsens elementära och
omotståndliga makt. Snarare är Corneille mönstret -
själfva temat, frånsedt det religiösa, erinrar om
"Polyeucte" -: kampen mellan böjelse och plikt och
kärlekens underkastelse under hederns kraf. Det är
sina egna själsstrider, grefvinnan de L. biktar
i ett språk af diskret färgglans, i en stil, som
förenar charme och energi, delikatess och patos, i
en form, sällsynt smidig, nyanserad, harmonisk och
ofta i sin eleganta korthet och skärpa vittnande
om närvaron och den direkta inflytelsen af hennes
hjärtas förtrogne, "Maximernas" författare. -
L:s "Oeuvres complètes" utgåfvos senast 1882. -
Se A. Barine, "Madame de la Fayette, d’après des
documents nouveaux" (i "Revue des deux mondes",
1880), d’Haussonville, "Madame de la Fayette" (1891;
ny uppl. 1896), och Scheuer, "Frau v. L." (1898).
E. A-ie.
La Fayette 1. Lafayette [lafajä’t], Marie
Joseph Paul Roch Yves Gilbert Motier de, markis,
fransk krigare och statsman, f. 6 sept. 1757 på
slottet Chavagnac i Auvergne, d. 20 maj 1834. Han
var kapten vid dragonerna, då nordamerikanerna
afgåfvo sin själfständighetsförklaring (1776). Den
nittonårige krigaren greps af en obetvinglig lust
att på frihetsmännens sida kasta sig in i striden mot
engelsmännen, utrustade på egen bekostnad (han hade
efter föräldrarna ärft en furstlig förmögenhet) ett
fartyg och stod just i begrepp att lämna Frankrike,
då han på engelske ambassadörens föreställningar
arresterades af regeringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
