Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La Fayette l. Lafayette, Marie Joseph Roch Yves Gilbert Motier de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han lyckades rymma ur arresten och, ehuru förföljd af
två engelska kryssare, komma öfver till Amerika. Där
erbjöd han sig att tjäna utan sold och som frivillig,
och kongressen gaf honom "till följd af hans nit,
lysande börd och förbindelser" generalmajors rang
(1777). I slaget vid Brandywine (11 sept. s. å.) fick
L. sitt elddop och en blessyr. Hans där ådagalagda
bravur förmådde Washington att åt honom utverka
befälet öfver en division, och han kämpade
oförskräckt vid återtåget från Barren hill (19 maj
1778) samt vid anfallet på engelsmännens ställning
vid Monmouth. Sedan äfven Frankrike (1778) förklarat
England krig, gjorde. L. (jan. 1779) ett sex månaders
besök i sitt fädernesland, där han arbetade för
Amerikas sak. Efter återkomsten till Förenta staterna
och ända till hösten 1781 hade han till uppgift att
leda försvaret af Virginia och bidrog i hög grad till
lord Cornwallis’ kapitulation vid Yorktown sistnämnda
år. Efter återkomsten till Frankrike belönades han
af Ludvig XVI med samma militära grad vid franska
armén som den han haft vid den amerikanska. 1784-85
gjorde L. ett tredje besök i Amerika och hälsades
öfverallt med stort jubel. 1789 var L. ett af adelns
ombud i les états généraux (riksständerna) och slöt
sig i den ödesdigra konflikten mellan tredje ståndet
och konungamakten genast till det förra. Populär för
sina amerikanska hjältedater, svärmande för friheten,
utan egennytta, men också utan att klart fatta sitt
mål i sikte samt ej litet lysten efter folkgunst,
kom han att intaga en framskjuten plats i början
af den franska revolutionen. Efter mönstret af
Jeffersons själfständighetsförklaring uppsatte
L. och framlade i konstituerande församlingen
11 juli 1789 den ryktbara "förklaringen öfver
människans rättigheter" (se Déclaration des droits
de l’homme). Dagen efter anfallet på Bastiljen (14
juli s. å.) utropades han till öfverbefälhafvare
för det nybildade nationalgardet i Paris, inlade
stor förtjänst om dess organisation och blef
för en tid genom sin ställning som högste chef
för Frankrikes samtliga nationalgarden en mäktig
man. Han var ej främmande för anstiftandet af det
beryktade kvinnotåget till Versailles 5-6 okt. 1789,
hvarigenom den kungliga familjen, som han därvid med
möda räddade från misshandel, tvangs att inflytta
till Paris och därigenom råkade i större beroende
af nationalförsamlingen och nationalgardet. Han var
också synnerligen hatad af rojalisterna, som i honom
sågo en af revolutionens främsta anstiftare. Men
äfven hos radikalerna (jakobinerna), hvilkas
öfverdrifter han ogillade, förlorade han snart
fotfäste. Hans program: ett inskränkt konstitutionellt
konungadöme med folkrepresentation, jury, press-
och religionsfrihet samt utan adel och privilegierade
klasser, tycktes dem vara ett för litet steg framåt
från absolutismen. L. undertryckte med vapenmakt det
republikanska upprorsförsöket 17 juli 1791 och deltog
i det strax därefter följande upprättandet af
feuil-lantklubben. Efter konstitutionens antagande
(sept. s. å.) drog L. sig tillbaka till sina
gods, men kallades vid utbrottet af kriget mot
Österrike (våren 1792) att taga befälet öfver
Ardennerarmén. Hans uppmärksamhet upptogs dock
mindre af kriget än af jakobinernas allt djärfvare
operationer i Paris. Han såg den fara, som från
deras sida hotade den dåvarande samfundsordningen i
Frankrike, och han uppmanade lagstiftande församlingen
att undertrycka jakobinklubben. Fyra dagar därefter
(20 juni 1792) stormade massorna in i Tuilerierna
och insulterade konungen. L. skyndade till
Paris, men utan trupper, för att upptaga striden
mot omstörtningsmännen. Förgäfves yrkade han i
lagstiftande församlingen, där han fått företräde,
på deras bestraffning, förgäfves erbjöd han sig
att föra den. kungl. familjen i säkerhet till
Compiègne. Svaghet mötte på det ena, misstro på det
andra hållet. Endast jakobinerna gingo med kraft
och tillförsikt mot sitt mål. Visserligen lyckades
de icke att i nationalförsamlingen genomdrifva,
att L., "den franska frihetens förstfödde", skulle
förklaras för fäderneslandets fiende, men två dagar
därefter (10 aug.) störtade de det konstitutionella
konungadömet. L. lät i Sedan häkta de från Paris
utsände kommissarierna och tänkte ett ögonblick
marschera mot Paris med sina trupper för att
återställa författningen, men den republikanska
smittan var för mycket utbredd bland dem, och 19
aug. 1792 flydde han, åtföljd af 21 anhängare, öfver
gränsen, s. d. anklagad i nationalförsamlingen för
högförräderi. L:s afsikt var att öfver Belgien fly
öfver till Amerika, men i Liège häktades han af
österrikarna, som höllo honom i strängt fängelse
till 1797, då Bonaparte vid fredspreliminärerna
i Leoben utverkade hans befrielse. Först efter
Bonapartes statskupp (1799) fick L. tillåtelse
att återvända till Frankrike, där han icke spelade
någon politisk roll förrän under de "hundra dagarna"
(1815). Napoleon erbjöd honom då pärsvärdigheten,
men han föredrog en plats i representantkammaren, och
som dess vicepresident efter katastrofen vid Waterloo
yrkade han på Napoleons afsättning. Han var ock en
af de kommissarier, som underhandlade med Blücher
och Wellington. Under restaurationen ådagalade han
som medlem af deputeradekammaren sedan 1818 sin gamla
frihetskärlek och bekämpade bourbonernas sträfvande
efter envälde. Vid underrättelsen om julirevolutionens
utbrott (1830) skyndade han till Paris, fick befälet
öfver denna stads, sedermera öfver alla Frankrikes
nationalgarden och medverkade väsentligt till,
att Ludvig Filip öfvertog regeringen. Den nya
författningen motsvarade dock ej hans frisinnade
förväntningar, och han slöt sig redan 1831 åter
till oppositionen. - I Amerika var L:s popularitet
varaktigare än i Europa. Det visade sig bl. a. då
han 1824-25 som "nationens gäst" aflade ett besök
i Förenta staterna. Hans mottagande vid ankomsten
och resan genom landet påminde om ett triumftåg. Ej
färre än 24 städer i Nord-Amerika äro uppkallade
efter honom. I Paris ha rests två statyer öfver L. -
Mémoires, correspondance et manuscrits du général
L. utgåfvos 1837-40 i 8 bd: Correspondance inédite de
L. 1793-1801 utgafs af Thomas 1903. Jfr f. ö. Bardoux,
"La jeunesse de L." (1892) och "Les dernières années
de L.""
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
