Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lamarck, Jean Baptiste Pierre Antoine de Monet de - Lamarckia - Lamarckism - Lamarmora, Alfonso Ferrero - Lamarque, Maximilien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lamarckia -Lamarque
936
morfologiska egenskaper, sum förena bägge, och drog
däraf den slutsatsen, att de nu lefvande växterna och
djuren härstamma frän de utdöda (se vidare D c se en d
e n s t c o r i, sp. 191-192;. Äfven L:s fysiologiska
uppfattning är i högsta grad anmärkningsvärd. Pä
en tid, då läran om "lifskraften" var allmänt
rådande, uttalade han sig emot densamma och lärde,
att lifvet är endast en mycket invecklad fysikalisk
företeelse. Hela lifsprocessen beror af mekaniska
förhållanden, hvilka själfva i sin tur äro beroende
af de organiserade väfnadernas egenskaper. Icke
ens de rent andliga processerna göra härifrån något
undantag. Ty förnimmelse och hvad därtill hör bero
af rörelser i det centrala nervsystemet. Tiljan är
aldrig fri, och förnuftet är ingenting annat än en
högre utvecklingsgrad af omdömet. - Tolf år före sin
död blef L. blind. Han fortsatte icke dess mindre, med
tillhjälp af Latreille, sina forskningar. Den sista
delen af sitt stora arbete öfver de ryggradslösa
djuren (Histoire natiircUe des animau.c sans
rerlébrcs, l bd, 1815-22; 2:a uppl. 1835-45), som
betecknar ett betydelsefullt framsteg i kännedom om
dessa djur, dikterade han för sina tvä döttrar, som
vårdade honom på hans ålderdom. En staty i brons öfver
L., åstadkommen genom internationell insamling, restes
1909 i Jardin des plantes. "
R, T-dt.*
Lama’rckia Moench. bot., växtsläkte bland
gräsen med en art i Mcdelhafsområdet, L. aurca
(Cliry-surus cynosuroides), g u l d s v a n s,
som är ett omtyckt prydnadsgräs i trädgårdarna.
^- L-m. Lamarcki’sm, J. B. P. A. de Lamarcks
biologiska teori. Se D e s c e n d e n s t e
o r i, sp. 191-192. La MaYmora [-mara], Alfonso
Ferrero, markis, italiensk härförare och statsman,
f. 1804 i Turin, d. 5 jan. 1878 i Florens, blef
1823 artillerilöjtnant i sardinska armén och 1845
major. Under 1848-49 års fälttåg mot österrikarna
förde han i början tvä batterier och utmärkte sig i
synnerhet vid Pa-streiigo (30 april 1848), där han
genom en lycklig rörelse i fiendens rygg af gjorde
segern. Han utnämndes till brigadgeneral (1848),
generallöjtnant och krigsminister (1849). Han
reorganiserade med stor skicklighet och kraft
Sardiniens här. Då Ca-vour hösten 1852 kallades att
bilda en ny ministär, behöll han i den nya regeringen
L. som krigsminister. "Utan honom", yttrade Cavour då,
"skulle jag ej kunna vara minister". Sedan Cavour 29
jan. 1855 af slutit alliansfördragct med västmakterna,
af talade L: i Paris närmare bestämmelser och
tog därefter själf befälet öfver den 17,000 man
starka sardinska kår, som inskeppades i Genua och
om våren landsteg i BalakLava på Krim. I spetsen
för de sardinska trupperna utmärkte sig L. på ett
lysande sätt i striden vid Tjernaja. Efter freden
1856 blef L. åter krigsminister och tillhörde
Cavours ministär till utbrottet af 1859 års kria-
mot österrikarna. Efter att ha tagit en ärofull del
i kriget blef han åtor för
någon tid krigsminister, slr.dcs i början af 1861 som
utomordentlig ambassadör till Berlin och Petersburg,
var en kort tid öfverbefälhafvare för andra armékåren
(i Milano) och utnämndes okt. 1861 till prefekt i
Neapel. I sept. 1864 blef L. konungariket Italiens
konseljpresident och utrikesminister och uppställde
da som sitt mål att begagna sig af alla tillfällen
att åt Italien vinna Yenezia. Detta sträfvande
ledde till den preussisk-italienska alliansen
1866 och det krig med Österrike,,som åter kallade
L. från statsmannavärfvcn till slagfältet. I juni
1866 blef Ivicasoli konseljpresident, och L. tog
befälet öfver armén, men förlorade 24 juni slaget vid
Custozza. Tack vare Preussens segrar vann Italien
icke dess mindre Yenezia. Med undantag af ett par
tillfälliga beskickningar 1867 och några månaders
ståthållar-skap i Kom (okt. 1870-jan. 1871) deltog
L. icke vidare aktivt i det politiska lifvet. Men
1873 utgaf L. en märkvärdig skrift, L’n poco pin
di luce, om det italiensk-preussiska förbundet och
de militäriska och politiska händelserna 1866,
hvars officiella dokument ställde Bismarcks
politik i mörk dager. I Preussen väckte dessa
afslöjanden en storm af ovilja. Till själfförsvar
lämnade L. 1877 åt offentligheten en ny skrift,
/ sec/reti di Stato nel (joverno costitu-zionale
(Statshemligheter i en konstitutionell stat). Näst
Cavour och Garibaldi var L. Yiktor Emanuels förnämsta
medhjälpare vid skapandet af Italiens enhet.
E. W.
Lamarque [-ma^k], Maximilien, grefvc, fransk general
och statsman, f. 1770 i Saint-Sever i Guienne,
d. 1832 (af kolera) i Paris, slöt sig med hänförelse
till revolutionens idéer g^ck 1792 som simpel
soldat in i armén, blef inom några månader kapten,
kämpade mot Spanien och sedermera vid Rhen samt
utnämndes efter bataljen vid Hohenlindcu (1800) till
brigadgeneral. Till belöning för dea kraft, hvarmed
han krossade upproret i Ka-labrien 1807, utnämndes
han till divisionsgeneral. Han kämpade med största
utmärkelse vid Wagram (1809), i Ryssland 1812 och i
Spanien 1813-14. Efter sin återkomst från Elba 1815
utnämnde Napoleon L. först till kommendant i Paris och
senare till öfverbefälhafvare i Yendée. Napoleons fall
och bourbonernas återkomst s. å. tvungo L. att gå i
landsflykt till Belgien. Först 1818 fick han återvända
till Frankrike, där han 1820 utgaf ett arbete om
infanteriets organisation och 1826 en skrift om den
militäriska andan i Frankrike. Departementet Ländes
valde 1828 L. till medlem af deputeradekammaren, där
han snart blef en af yttersta vänsterns ledare. Som
sådan understödde han julirevolutionen 1830. Sedan
Ludvig Filip s. å. blifvit konung, skickades L. som
öfverbefälhafvare till Yendée, men rappcllcradcs inom
kort. Han trädde då ånyo i spetsen för den radikala
oppositionen i deputeradekammaren och utmärkte sig
i synnerhet för den eld och vältalighet, hvarmed han
yrkade på, att Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
