Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lamarque, Maximilien - Lamartine, Alphonse Marie Louis de Prat de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lamartine
938
skulle med vapenmakt understödja polackerna i deras
frihetskamp mot Ryssland. L:s begrafning gaf anledning
till ett blodigt upplopp i Paris 5 och 6 juni 1832."
F. w.
Lamartine [-tm], Alp h öns e Marie Louis de Prat de,
fransk skald och politiker, f. 21 okt. 1790 i Måcon,
d. 28 febr. 1869 i Paris, härstammade från en gammal
adelsfamilj och uppfostrades i Milly midt ibland
Bour-gogncs yppiga högslätter jämte 6 systrar af en öm
och religiös moder, som af Rousseau och Bernar-din de
S:t Pierre insupit en djup naturkänsla. Han skickades
till jesuitskolan i Bel-ley, där han invigdes i den
klassiska litteraturen, återvände efter
afslutade skolstudier till Milly och förde där
en landtjunkares friska naturlif, samtidigt
som han läste hufvudsakligen italienska och
engelska klassiker: Tasso, Shakspere, Milton och
Ossian. 1809 sändes han till Italien, där han länge
ströf-vade omkring, betagen af naturens härlighet
och fornvärldens minnesrika ruiner. Han bodde en
tid hos en fiskarfamilj i trakten af Neapel och
förälskade sig där i husets dotter, hvilken han sedan
gjort berömd som Graziella. Han skref redan vers,
imiterande 1700-talets tragöder och poeter. Efter
Na-poleons fall inskrefs han vid konung Ludvig
XVIIIis lifvakt, men tog snart afsked och strofvade
kring i Savojen och Alperna. 1816 gjorde han i Aix
bekantskap med hustrun till en äldre vetenskapsman,
fru Charles, som led af hjärtfel. Trött på sin
ungdoms sensuella kärleksförbindelser, förälskade
L. sig i denna romantiska och svärmiska .kvinna
(besjungen som Elvire) med en innerlighet, som gör
detta platoniska förhållande till den stora kärleken
i hans lif. Vid hennes sida tillbringade han lyckliga
dagar i närheten af sjön Bourget i Savojen, hvilka
satte djupa spår i hans diktning. Ett år därefter dog
hon. Dessa händelser fördjupade hans känslighet. Han
skref nu sina första originella verser, begaf sig till
Paris, där han gjorde uppseende i adelssalongerna och
slutligen lyckades finna en förläggare. 1820 utkom
anonymt L:s första arbete, Meditations poétiqnes. Det
cmottogs med hänförelse; ögonblicket var också
gynnsamt, då den pscudoklassiska litteraturen sinat
ut i sanden och något nytt ännu icke skjutit upp
i den ökenartade torkan. Sedan Cha-teaubriands
"Génie du christianismc" hade intet arbete haft en
dylik framgång. Under loppet af 4 år såldes icke
mindre än 45,000 ex. Mycket i samlingen bar ännu
prägeln af pscudoklassisk lyrik, men grundtonen
var dock ny. L. är Frankrikes förste romantiske
lyriker. Meditationerna följdes 1823 af Xoit-rclles
meditations poétiques och La mört de Socrale. Le
dernier chant de Childe Harold och Le cliant du mer e
utkommo 1825 och Harmonins voéiiavrs el rrfi-gieuses
(2 bd) 1830. Alla dessa dikter befäste ytter-
ligare hans rykte. Mot bakgrunden af en natur,
målad med något af den dunkla stämningsfullhet, som
utmärker Ossians landskapsbilder, hänger sig skalden
åt sina melankoliska betraktelser öfver lifvets
och dödens eviga problem; han besjunger ensamheten,
religionen och den platoniska kärleken. Odödligheten,
evigheten, försynen, äran, tron, hoppet och ’kärleken
- dessa ord fingo under hans harposlag åter lefvande
betydelse. Gud bodde ånyo i naturen, himmelen
hvälfdc sig som ett gotiskt tcmpelhvalf öfver alla
mänsklighetens traditioner. Tidens hemliga längtan
bort från 1700-talets skepticism och torra lärodikt,
bort ifrån revolutionens sociala och materiella
strider och kejsardömets världseröfrarplaner
fingo här uttryck. Ett återsken af prakten i
Chateau-briands färgrika och melankoliska perioder,
af Byrons pessimism, af Miltons högstämda allvar,
af Ossians dunkla sagoton och Petrarcas upphöjda
spiritualism hvilade öfver dessa stämningar, utmärkta
genom sublim enkelhet och harmoni. Just genom dessa
senare egenskaper verkar L. själf som ett naturväsen,
däri erinrande om Runeberg. L. är långt ifrån någon
djup natur, men kanske icke minst därför blef han
språkröret för en hel generations tänkesätt. Särskildt
hans "Harmonies", dessa hymnartade lofsånger öfver
naturen och människan, intaga en mycket hög plats i
den franska lyrikens historia och låta jämföra sig
med Y. Hugos "Gontemplations". L:s dikter utmärka
sig dock icke genom samma omväxlande rikedom,
djärfhet och kraft som den senares; hos L. är allt
mera lugnt, enformigt och harmoniskt. Det blef
också Hugo, som fullbordade den reform af poesien,
som L. inledt. 1820 ingick L. äktenskap med en ung
protestantisk engelska, Mary Anne Elisabeth Birch, och
utnämndes till legationssekreterare först i Neapel,
sedan i London, hvarefter han blef chargé d’affaires
i Toscana. 1829 invaldes han i Franska akad. Efter
julirevolutionen öfvergaf L. den diplomatiska banan
och afreste i maj 1832 till österlandet. Under resan,
som varade i 16 månader, uppträdde han med furstlig
prakt och slöseri. Han reste på eget skepp, åtföljd af
sin familj och med talrikt följe, med bibliotek och
vapensamling. Resan sträckte sig från Grekland öfver
Syrien och Palestina fram till Libanon. Han skildrade
den i Voyage en Orient, souvenirs, impressions^
pcnsées et paysages (4 bd, 1835; "Minnen från en resa
i Orienten". 1837), föga pålitligt, men med utmärkt
tecknade landskapsbilder.
Under sin frånvaro hade L. valts till deputerad
(1833). Han anslöt sig först, fast med reservation,
till regeringspartiet och talade för flera af
tidens stora, humanitära frågor (dödsstraffets
afskaffande, ordnandet af den orientaliska frågan,
så att de kristne grekerna skulle ställas under
Europas protektion, m. m.). Samtidigt sökte han
samla sina krafter till en stor filosofisk diktning,
som skulle skildra mänsklighetens utveckling, dess
gudomliga ursprung, dess syndafall och frälsning. Som
fragment af den aldrig fullbordade planen framstå
de två episka dikterna Jocelyn (2 bd, 1836) och La
chitte d’un ange (2 bd, 1838), breda, obestämda,
med upprepningar, inkorrektheter och vårdslösheter,
men innehållande partier af underbar lyrisk skönhet. I
’’’La chute d’un ange" skildras i femton visioner,
huru en skyddsängel af kärlek till en jordisk kvinna
stiger ned på jorden och antar människoskepnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
