39 Legering 40 hvarigenom dess stelningspunkt ytterligare sjunker; slutligen fås en eutektisk (= möjligast lättsmält), ännu flytande rest, hvilken vid konstant temperatur (legeringens eutektiska temperatur; äldsta iakttagelser af dylika "dubbla stclningspunkter": Rudberg, Uppsala 1829) stelnar till ett aggregat af A med, säg, x proc. B + D med y proc. A. Det här t. ex. (efter Friedrich) åtorgifna "smältdiagrammct'' 7oo"ti ClJ-krlitaller (med ^nga Aghalt] och eutektisk blandning An-kristaHer CU 10 20 30 40 30 60 70 60 90 100% Äg (temperatur-koncentration) gäller för "systemet" koppar-silfver, Cu-Äg. Genom inblandning af flera främmande metaller än B sjunker eutektiska temperaturen ytterligare; t. ex. Sn (tenn)-Pb (bly) har eutckttemperaturen 182° (tennlod); genom inblandning af Bi (vismut) kan den fås att sjunka till 94° (Roses metall; se nedan). - Egenskapernas förändring beror hufvudsakligen på mängden B, som A -kristallerna hålla (x, resp. y); äro x, resp. y små (A, resp. B utskiljas "rena"), äro legeringens egenskaper ett slags medelvärde (lineärt beroende) af egenskaperna, som tillkomma A och B för sig, ex. Cd (kadmium)-Sn (tenn); vid större x och y förekomma större afvikelser, såsom vid I. ///. Inskränkt blandbarhet i fast tillstånd (= II), men äfven ofullständig i flytande (i olikhet med I o. II). Ex. smält Pb (bly) och Zn (zink) blandas föga (= olja och vatten); ömsesidiga lösligheten stiger med temperaturen (Spring). IV. Jämte blandkristaller (med varierande x och y) förekomma verkliga kemiska föreningar, metall-föreningar. Dessa kännetecknas enklast därigenom, att den legering, som har metallföreningens sammansättning, har högre smältpunkt än närliggande och stundom än de rena komponenterna; ex. smältpunkt för Sb (antimon) 630°, Mg (magnesium) 651°, metallföreningen Sb2Mg3 961° (Grube). Af största praktiska betydelse är den kemiska förening, Fe3 C (järnkarbid, cementit), som är karakteristisk för stål. Legeringarnas praktiska användning grundar sig (jfr ofvan) på deras (än de rena metallernas) större hårdhet, motståndskraft mot sträckning, nötning, kemisk påverkan; lättare smältbarhet och bearbet-barhet, fördelaktiga färgnyanser, lägre pris o. s. v. Viktigast näst järnets legeringar (se Järn, sp. 379) är kopparns. Mässing, kopparns legering med 27-45 proc. Zn (zink), förekommer af två slag. 1. Zn-halt under 35 proc.: kallbcarbetas lätt (i allmänhet spröda i värme: lättsmälta föroreningar); användes till tråd, bleck. Närstående legeringar: pinsback (omkr. 6 proc. Zn), similor, tnmback (omkr. 15 proc. Zn; användes för oäkta bladguld), ciiicre poli m. fl. af röd till guldgul och gulgrön färg (vid Zn-halt stigande intill omkr. 40 proc.). 2. Zn-halt öfver 35 proc.: smid- och valsbara (endast) i värme; färgen öfvergår med stigande Zn-halt från gul (-grön) till rödaktig, gråaktig, hvit (vid 60 proc Zn). Hit höra: Muntz metall (40 proc. Zn), som ersätter kopparplåt som fartygsförhydning, Slerro- och Deltametall (= Muntz' med omkr. 2 proc. Fe). Vanligt slaglod för mässing håller omkr. 50 proc. Zn. Brons är legering af Cu (koppar) med O-30 proc. Sn (tenn). Kanonbrons håller omkr. 10 proc. Sn; legering med lägre Sn-halt är lämplig för kallbearbetning (mynt, medaljer); legering med 10-30 proc. Sn kan deformeras endast i värme, användes till kugghjul, lager för maskiner; klockbrons har öfver 20 proc. Sn samt är hård och klangrik; statybrons har betydligt lägre Sn-halt, och bägge metallerna bruka här till väsentlig del ersättas med Zn, som är billigare. A liiminiumbrons, som på senare tid delvis utträngt den vanliga, innehåller O-10 proc. Al; den har vacker guldgul färg, användes till prydnadssaker (objets de Paris) och i automobilindustrien samt an-gripes ytterst ringa af hafsvatten. Ny silfver (argenian, alfenid) består af 50-70 proc. Cu, 10-25 proc. Ni och 20-30 proc. Zn, är lätt att gjuta och bearbeta samt beständig. Andra legeringar äro: nickelstål, invar, järnlegering med 36 proc. Ni, användes till pendlar och mätinstrument på grund af sin ytterst ringa längd-temperaturförändring. Stilmassa: omkr. 80 proc. Pb (bly), 20 proc. Sb (antimon); britan-niametall: omkr. 90 proc. Sn, 10 proc. Sb; hvit lagermetall: "babbitz" t. ex 85 proc. Sn, 10 proc. Sb, 5 proc. Cu; annan "antifriktionsmetall" består t. ex. af 70 proc. Pb, 20 proc. Sn och 10 proc. Sb; dessa legeringar innehålla hårda kristaller (metallföreningar) i mjuk, eftergifvarde grundmassa. Magnalium är aluminium, legeradt med 3-15 proc. Mg; det är fördelaktigt genom sin låga spec. vikt (2,o-2,5), ännu lägre än för Al, kan bearbetas och smidas lättare än Al och antar vacker polityr, beroende på större hårdhet. Tennlod: 37 proc. Pb, 63 proc. Sn (smältpunkt 182°). Lättsmälta legeringar: Roses: l viktsdel Sn, l Pb, 2 Bi (smältpunkt 94°); Woods legering: l Sn, 2 Pb, 4 Bi, l Cd (smältpunkt 60,5°). Legeringar, använda för elektriska motstånd, äro konstantan: 60 proc. Cu, 40 proc. Ni, manganin: 84 proc. Cu, 12 proc. Mn och 4 proc. Ni, och nickelin: 54 proc. Cu, 26 proc. Ni och 20 proc. Zn. Legeringar för guldmynt: omkr. 90 proc. Au, 10 proc. Cu; silfvermynt: t. ex 80 proc. Äg, 20 proc. Cu, lägre valörer sröras rikare på Cu. Legeringar, som innehålla kvicksilfver, kallas amalgam. Den fysikalisk-kemiska undersökningen af metaller och legeringar, deras mikrostruktur och öfriga egenskaper bildar den moderna forskningsgrenen m e t a llo g r a f i (se d. o.). Litt.: Guertler, "Metallographie" (1909; ut-föilig handbok), Bornemann, "Die binären motall-legierun^en" (s. å.; smältdiagram), Guillet, "Étude industriella des alliages métalliques" (s. å.; omfångsrikt arbete), Cavalier, "Lecons sur les alliages métalliques" (s. å.), Law, "Alloys and their indu-strial applications" (s. å.), Jänecke, "Kurze iiber-sicht ö ber sämtliche legierungen" (1910; litteratur-anvisningar), Dessau, "Die physikalisch-chemipchen eigenschaften der legierungen" (s. å.), m. fl. Sammanställning af analyser hos Kaiser, "Metallurgie", 8 (1911). Talrika undersökningar af smältdiasram hos Tammann och hans lärjungar i "Zeitschrift fiir