43 Legionarius-Legis actio 44 af triarii 60 inan, utom 40 velites. Legionens totalstyrka var således i regel 4,200 man, men den ökades stundom (ända till 6,200). Uppställningen skedde efter inaniplar, väl 6 (resp. 3) man högt, med mellanrum i form af en quincunx: ' .'. -Hl-HZ-HZ så att principes betäckte platserna bakom mellanrummen mellan haslati och likaså triarii platserna bakom de senares mellanrum, båda färdiga att rycka upp genom luckorna, när den främre linjen drog sig tillbaka. Velites svärmade förut eller i Romerska legionssoldater. (Efter relief å Trajanus-kolonnen.) mellanrummen. Yapnen (jfr fig.) voro dels försvarsvapen: sköld (scutum), af trä, öfverdraget med läder, bröstharnesk (lonca), af olika material och konstruktion, hjälm (yaflea, cassis), först af läder, sedan af metall, benskenor (ocrece), dels anfallsvapen: svärd (gla'dius) samt, för hasla.ti och prin-cipes, det tunga spjutet (pilum), romerska infanteriets nationalvapen, för triarii det lättare kastspjutet (lansen, hasta). Velites hade en lättare rund sköld (parma) och lätta spjut. - Rytteriet till legionen utgjorde 300 man (åla), indelade i 10 turmce, hvar tnrmce i 3 decuricz (se vidare Equites). - Befälet utgjordes af tribuni militum (krigstribuner), 6 för hvar legion. Efter 207 f. Kr. eller tidigare valdes dessa för 4 legioner - den vanliga årshären - af folket, ökades härens styrka, såsom ofta hände, särskildt under andra puniska kriget, då mer än 20 legioner stundom voro uppbådade, utsagos de öfrige af fältherren. Under dem kommenderade 60 centuriönes (kompaniofficerare), hvilka stego i rang från hastati till triarii, så att den lägste var decimus hastatus posterior, d. v. s. centurionen vid 10:e manipelns af hastati andra cea+uria, den högste åter centurionen vid första centurian af första mani-peln af triarii (primi pili centurio 1. primus pilus). Under centurionerna stodo lika många optiones (ung. = fanjunkare). Rytteriet hade till underbefäl 30 decuriones och 30 optiones. Fälttecken (signa) funnos särskildt för hvarje manipel, från början, såsom det säges, en bunt hö på en stång, sedan vanligen en stång med bilden af ett djur (varg, tjur m. m.). Hvarje turma hade ett vexi'llum, en tygfana på en tvärslå öfver en stång. Sådana brukades äfven af maniplarna, stundom i förening med djurbilder. Manipelställningen beredde väsentliga fördelar genom den större rörligheten, kombineringen af strid på något af stånd med den man mot man samt det väl ordnade systemet med de tre olika träffarna, som skulle understödja hvarandra. Bundsförvanterna, särskildt latinerna, utgjorde en betydande del af romarnas fältstyrka. De olika kontingenterna infunno sig under sina egna anförare. Hela styrkan fördelades därefter i åla (flyglar; de tjänstgjorde nämligen på flyglarna), motsvarande romerska legionerna, så att till en konsularisk här om två legioner hörde en åla (om 4,000 ä 5,000 man) till höger och en dylik till vänster. Hvarje åla hade särskilda befälhafvare, prcefecti, dels ur egna led, dels ur romarnas. Rytteriet var tre gånger så starkt som den romerska legionens. Längre fram vidtogs i utskrifningen den ändringen, att soldaterna uttogos utan afseende på förmögenhetsklasser. Redan i äldre tider hade census för inträde i hären blifvit nedsatt, och undantagsvis togos proletärer med, men i l:a årh. f. Kr. var all åtskillnad upphäfd; man tillskrifver vanligen Marins reformen. Hären blef nu i stället för en milishär mera en stående tjänstehär och ett användbart verktyg i ärelystna ledares hand. De olika träffarna och vapenslagen äro nu försvunna. 3 maniplar synas ha blifvit sammanslagna till en coltors - hvilket äfven förr tyckes ha förekommit i enstaka fall - och legionen ökad till 6,200 (i rundt 'tal 6,000) man. Säkert är, att under Caesar kohortställningen .var allrådande. Caesars legioner voro i allmänhet utskrifna till omkr. 5 å 6 tusen man - den effektiva styrkan var dock betydligt mindre - fördelade i 10 kohorter. Rytteriet tyckes småningom ha blifvit ersatt af provinsrytteri, hvilket ock var dugligare. Legionernas antal blef allt större. Octavianus skall år 35 f. Kr. ha haft 45 legioner, Antonius omkr. 30. Från Marius' tid blef en silfverörn gemensamt fälttecken för legionen (se bild i art. Fälttecken), och pilum tilldelades alla soldaterna i denna. Kejsartidens legioner, som hade sina särskilda nummer och namn, voro i allmänhet förlagda i provinserna, mest vid gränsen. Vid Augustus' död (år 14) funnos 25, hvilket antal sedan ökades. Legionerna, hvar under en legatus, voro mest samlade i fasta läger (se C as t ra), af hvilka stundom städer bildade sig. l dessa läger tjänstgjorde emellanåt legionssoldater, som redan tjänt ut sin tid (veterani), som en särskild afdelning och fria från lägerarbete. Under 2:a årh. e. Kr. vidtogos åtskilliga ändringar. Kohorterna fingo olika styrka, manipelindelningen bortföll, kastspjuten ersattes delvis genom lancew, och svärden blefvo längre. En rytteriafdelning synes ha tillhört hvarje legion från början af kejsartiden. &. Tdh. Legionärius, lat. Se Legionär. Legion (Thonneur [le j il' dånnor], La, fr. Se Hederslegionen. Legion étrangére [lejiå' eträjär]. Se Främlingslegion. Legionär. 1. (Lat. legionärius) Simpel soldat i en legion (se d. o.). - 2. (Fr. légionnaire) Medlem af La legion d'honneur (se Hederslegionen). Le'gis a'ctio, lat., var hos de gamle romarna en med en symbolisk handling (actio) förbunden rättegångsformel (lex, genit. legis), hvilken måste brukas vid civilprocesser i äldre tider. Sedermera skall legis-aktionsprocessen, såsom väl strängt for-