Som historieskrifvare har L. icke utöfvat samma epokgörande inflytande, som han haft genom sina filosofiska och matematiska arbeten. Hvad han själf offentliggjorde var till en god del urkundsamlingar som Codex juris gentium diplomaticus (1693--1700), Accessiones historicæ (1698) och Scriptores rerum brunsvicensium illustrationi inservientes (1701--11). Hans stora verk Annales imperii occidentalis brunsvicensis förblef ofulländadt och utgafs först 1843--46 af G. H. Pertz. Af L:s skrifter utgafs under hans lifstid blott ett mindre antal särskildt. De flesta voro införda i en mängd olika tidskrifter eller lärda samfunds handlingar, och f. ö. efterlämnade L. ett ej obetydligt antal handskrifter. Efter hans död utgåfvos tid efter annan sådana förut otryckta afhandlingar eller bref. En fullständigare samling af L:s arbeten utgafs 1768 i 7 volymer af L. Dutens. Bland de sedermera utkomna upplagorna af hans arbeten må nämnas den af G. H. Pertz (12 bd, 1843--63) föranstaltade. Den fullständiga upplagan af L:s filosofiska skrifter har utgifvits i 7 band af C. J. Gerhardt (1875--90). En uppl. af L:s samtliga skrifter förberedes af vet. akad. i Berlin och Paris. I Frankrike har en upplaga blifvit ombesörjd af A. Foucher de Careil (1860 ff.), och Couturat utgaf 1903 Opuscules et fragments inédits de L. -- L:s lefnad, skrifter och filosofiska system ha blifvit gjorda till föremål för ett stort antal arbeten och monografier. Här må nämnas endast E. Cassirer, "Leibniz' system in seinen wissenschaftlichen grundlagen" (1902). L:s namnteckning meddelas å pl. I till art. Autograf. (S-e.) Leicester [le'stə]. 1. Grefskap i mellersta England, omgifvet af grefsk. Nottingham, Lincoln, Rutland, Northampton, Warwick och Derby. 2,121 kvkm. 249,361 inv. (1911). L. är ett vågformigt platåland, som har sin största höjd (Bardon hill, 275 m.) bland Charwoodhills i n. v. De största floderna äro Soar, som flyter norrut till Trent, och Thames' biflod Avon, som bildar en del af den sydöstra gränsen. Stora stenkolslager. Hufvudnäringar äro boskapsskötsel och jordbruk jämte ganska liflig industri, företrädesvis strump- och skofabrikation. Den bekanta Stiltonosten kommer till största delen från L. -- 2. Hufvudstad i nämnda grefskap och sedan 1888 eget grefskap (county borough), 34,7 kvkm., 227,242 inv. (1911), ligger vid den segelbara Soar samt flera järnvägar och kanaler. Det är oregelbundet byggdt, har flera gamla kyrkor och ålderdomliga byggnader, flera parker, museum, katolskt seminarium, latinskola, teknisk skola och konstskola. L. är hufvudorten för Englands strumpväfveri och drifver f. ö. stor tillverkning af skor. Det var under namnet Ratæ coritanorum ett romerskt municipium och har sitt nuv. namn af Legionis castra eller af Leirceastre (Leir var det gamla namnet på Soar). På huset Lancasters tid var det nu nästan alldeles försvunna slottet ofta kungligt residens. Strax utanför staden ligga ruiner af klostret S:t Mary Pré l. de Pratis, där kardinal Wolsoy dog 1530. 1--2. (J. F. N.) Leicester [lersto], earl af, engelsk adelstitel, som burits af bl. a. Simon af Mön t f ort (se Montfort), Robert Dudley (se D u d-ley 4), T h. W. Co k e (se d. o.) samt medlemmar af släkterna Sidney och Townshend (se d. o.). Leicesterfåret [le'stə-], engelsk fårras, bestående af tre underraser: the forest sheep, som är hornlöst och har hvitt eller grått ansikte och ben af samma färg, den gamla Leicesterrasen, som är stor och grofullig, samt den förädlade Leicesterrasen, som är bildad af den gamla typen genom Bakewell of Dishley, efter hvilken det ock kallas Dishley Leicester l. Dishleyfåret. Under förra hälften af 1800-talet fick rasen mycket stor spridning, och i de flesta engelska fårraser ingöts mer eller mindre Dishleyblod. Det förädlade Leicesterfåret (se pl. II till art. Fårsläktet) är långulligt, saknar horn och har hvitt hufvud och hvita ben. I Sverige har rasen användts för korsningsändamål. En direkt afläggare från Dishleyfåret är Border Leicesterrasen i de skotska lågländerna. H. F. Leich [la'jch], fnhty. (eg. spelad melodi, af got. laiks, dans), benämning på från den forngermanska tiden härstammande sånger, som föredrogos af kören och åtföljdes af rörelser. Formen fortlefde i tyska medeltidsdikter, karakteriserade af strofer, som voro sinsemellan olika byggda. Orsaken till denna strofernas växling var, att dikten noga underordnade sig under melodien och följde dennas olika delar. En leich var således genomkomponerad, i motsats till den strofiskt likformiga visan (lied). Leiche påverkades af den latinska kyrkosångens sekvenser och voro dels af religiöst innehåll, dels världsliga pris- och klagosånger eller kärlekslyrik. Under 1300-talet kom denna diktform ur bruk. Se Lachmann, "Über die leiche der deutschen dichter des 12. und 13. jahrh." (i "Kleinere schriften", I, 1876) och "Reinmar von Zweters gedichte", utg. af Roethe (1887). Leichhardt [la'jch-], Friedrich Wilhelm Ludwig, tysk upptäcktsresande, f. 1813 i Preussen, for 1841 till Australien, där han med Sydney som utgångspunkt företog under de båda följande åren flera mindre resor i landets östra del och 1844--45 med ringa medel och få följeslagare en större resa från Moretonviken i närheten af Brisbane genom det nuv. Queensland och södra delen af halfön York till Port Essington i Nord-Australien, hvilken resa han beskref i Journal of an overland expedition in Australia from Moreton bay to Port Essington (1847). I dec. 1847 började han en ny upptäcktsfärd, som skulle gå tvärs öfver kontinenten fr. ö. till v., men 3 april 1848 upphörde alla underrättelser från honom, och ehuru flera expeditioner utsändes, har hans och hans följeslagares öde förblifvit okändt. Wbg. Leichlingen [la'jch-], kommun i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen), vid Wupper, består af flera till en kommun förenade orter. 6,558 inv. (1905). Mångsidig industri. J. F. N. Leið, isl., tingssammankomst, som årligen vid slutet af hösten hölls i hvart och ett af det gamla Islands tingslag. Se Gode, sp. 1384. Leiðarhólmur, gård på Island, i Dalasýsla, på västlandet, bekant genom de beslut, som 23 bönder från väst- och nordlandet sommaren 1517 där fattade i syfte att bryta hierarkiens makt och särskildt söka hejda den alltjämt fortgående öfvergången af jordagods från världslig egendom till kyrkoegendom. De vunno emellertid icke tillslutning af landets öfriga bönder, och biskoparna lyckades undanröja hufvudmännen för företaget, hvilket likväl är märkligt som ett förebud till reformationen. C. R.*