Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lehmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra, eller, såsom L. bildligt uttryckte sig:
"Monaderna ha inga fönster". Den högsta monaden, Gud,
är fullt aktiv och fullt tydligt förnimmande. Alla
öfriga monader åter ha, såsom ej fullständigt
aktiva, en viss grad af passivitet, hvilken gör
uppfattningen otydlig och särskildt låter monaderna
framstå som egande utsträckning eller materia. Hvarje
sammansatt organism består af ett antal monader
med en centralmonad, hvilken hos människan kallas
själ. Själen är visserligen en monad af högre
ordning, men kan, såsom nämndt är, icke inverka på
de monader, som bilda kroppen. Mellan dem består en
af Gud på förhand fastställd öfverensstämmelse, en
s. k. harmonia præstabilita, hvilken gör, att hvarje
inverkan på kroppen motsvaras af en viss förnimmelse
hos själen och hvarje viljeyttring hos själen af en
bestämd rörelse hos kroppens organ. Själ och kropp
förhålla sig sålunda i sin verksamhet på samma sätt
som två ur, hvilka urspr. blifvit ställda lika och
hvilkas visare därför röra sig fullt likformigt,
ehuru intetdera uret kan sägas på något sätt
inverka på det andra. Den s. k. ockasionalismen,
enligt hvilken Gud i hvarje ögonblick skulle bringa
öfverensstämmelse till stånd mellan själens och
kroppens verksamhatsyttringar, bekämpades af L. på
det bestämdaste såsom varande ovetenskaplig. Principen
för "harmonia præstabilita" tillämpades af L. äfven
på förhållandet mellan naturen och nådens rike samt
ledde honom till bevis för det ondas förenlighet med
en allgod och allvis försyn ("theodicé"), hvilken af
samtida skeptiker förnekades. Det metafysiskt onda
är nämligen enligt L. en nödvändig följd af flera
monaders tillvaro, enär blott en enda monad kan vara
fullkomlig. Det moraliskt onda och det fysiskt onda
äro åter följder af det förra, och åtminstone det
förra beror till sin verklighet hufvudsakligen på
människans vilja. Resultatet blir därför, att världen
är af alla tänkbara världar den bästa möjliga. Viljans
frihet i egentlig mening kunde L. icke erkänna, emedan
han ansåg, att människan i hvarje fall vore bestämd
af perceptionen af det goda, hvilket visserligen i
ett särskildt fall kunde vara ett totalt eller ett
partiellt godt; väljer viljan det partiellt goda, blir
hon därigenom ond. F. ö. egnade L. föga uppmärksamhet
åt rent etiska frågor. I kunskapsteoretiskt
hänseende indelade L. perceptionerna i sensationer,
varseblifningar och begrepp samt antog som högsta
princip för erfarenhetskunskapen den s. k. "principium
rationis determinantis", d. v. s. att hvarje
företeelse förutsätter en annan som sin grund, och
för begreppskunskapen "principium contradictionis",
d. v. s. att intet begrepp kan strida mot sig
själf. Mot Lockes teori om medvetandet som en
"tabula rasa" försvarade han tillvaron af medfödda
idéer, hvilka visserligen kunde i särskilda fall
förbli omärkbara och aldrig bringas till aktualitet
för medvetandet, såvida icke en lämplig erfarenhet
vore för handen. – På den allmänna bildningen under
1700-talet utöfvade L. genom sina filosofiska läror
stort inflytande, särskildt genom sina försök att
med förnuftets fordringar förena trossatserna. Äfven
i rent filosofiskt hänseende har hans uppträdande
varit af epokgörande betydelse, dock mera genom
mångsidigheten i fråga om de synpunkter, från hvilka
de filosofiska problemen af honom betraktades, än
genom en strängt
och konsekvent genomförd systembyggnad. I rent
formellt hänseende lider nämligen L:s filosofi af
väsentliga brister, dels genom det ofta återkommande
bildliga uttryckssättet, dels genom införande af
rums-analogier i sådana fall, där efter L:s egen
förklaring rumsåskådningen upphör att vara tillämplig,
hvilket ofta gör, att den skenbara klarheten vid
närmare undersökning visar sig vara illusorisk, och
läsaren lämnas i okunnighet om filosofens innersta
tankegång. Därför var det af stor vikt för den
leibnizska filosofiens utbredning att söka bringa
den i system. Ur denna synpunkt inlade särskildt
Chr. Wolf i formellt hänseende stora förtjänster,
ehuru han därvid blef nödsakad att omgestalta L:s
filosofi på ett sätt, som i sak föga öfverensstämde
med dess upphofsmans innersta mening. Grundtankarna
i L:s system ha därför blifvit mindre fruktbärande
för 1700-talets filosofi, än eljest varit möjligt;
och den dualism i uppfattningen af förhållandet
mellan själ och kropp, hvilken L. sökte undvika,
uppträdde hos hans närmaste efterträdare nästan lika
skarpt som hos hans föregångare Cartesius.
Äfven inom matematikens historia intager L. en af de
allra främsta platserna. Först under vistelsen i Paris
började han sina studier i den högre matematiken,
och han sysselsatte sig därvid företrädesvis med
teorien för serier, kroklinjers kvadratur och
det s. k. omvända tangentproblemet. Genom dessa
forskningar leddes han 1675–76 till upptäckten af
differentialkalkylen samt fann de enklaste formlerna
för differentiation och integration, åt hvilka
operationer han gaf de ännu brukliga symbolerna d och
∫. Under loppet af 1676 erhöll han kännedom
om Newtons och Huddes metoder för samma problems
lösning, fulländade med ledning däraf ytterligare
sin egen metod och tillämpade den med framgång vid
lösningen af åtskilliga svårare frågor. Särskilda
omständigheter föranledde honom dock att först 1684
offentliggöra sin metod genom en kort uppsats:
Nova methodus pro maximis et minimis itemque
tangentibus (i "Acta eruditorum"). Sedermera fick
han flera gånger tillfälle att visa den nya kalkylens
öfverlägsenhet öfver de gamla metoderna genom lösning
af en mängd problem, t. ex. rörande den isokrona
och brakistokrona kurvan samt kedjelinjen, hvilka
på det gamla sättet antingen alls icke eller också
endast med yttersta svårighet kunde lösas. Äfven
på själfva kalkylens utveckling i flera riktningar
arbetade han fortfarande. Särskildt tillhör honom
metoden för parametrars variation, lösning af
envelopp-problem, sönderdelning af bråk i partialbråk
med nämnare af första graden samt integration af
den s. k. bernouilliska differentialekvationen. Om
betydelsen af hans upptäckt för matematikens
utveckling jfr Differentialräkning. F. ö. sysselsatte
L. sig äfven med ett stort antal andra frågor,
t. ex. seriesummering och binär aritmetik (jfr
Dyadik). I hans skrifter träffas också uppslag till
teorier, som först i våra dagar gjorts till föremål
för utförlig behandling, t. ex. determinantteorien
och den s. k. "calculus situs". – Äfven åt mekaniska
problem egnade L. uppmärksamhet. Bl. a. införde han,
i opposition mot Cartesius, ett nytt uttryck för
krafters mätande, den s. k. formeln för lefvande
kraft, och sökte lösa det svåra problemet rörande
resisterande mediers motstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
