"Hvad nytt", 1775, men möjligen skrifven något år förut; sedermera anonymt utgifven i omarbetad form, 1777), vittnar afgjordt om inflytande från Dalins satirdiktning. Jämte sina poetiska förtjänster eger denna dikt betydelse som ett uttryck för den unga författarinnans uppfattning af kvinnokönet, i det att hon där satiriserar öfver dem, som klandra, att kvinnor egna sig åt lärdom och vitterlek samt anse kvinnans uppgift endast vara att steka, koka och skvallra. Utan allt tvifvel har författarinnan i yngre dagar fått lida mycken smälek både af äldre damer och af jämnåriga, för det hon egde så starka intressen för lärdom och skaldskap. Emellertid lefde hon under ungdomsåren verkligt för skaldekonsten och talar själf om poesier från sin "fabrik". 1776 var hennes vittra talang redan så känd, att hon blef anmodad att öfvcrsätta Grétrys sångstycke "Lucile", som skulle ges på våren för de kungliga personerna. Arbetet trycktes och tillegnades hertiginnan af Södermanland. I företalet yttrade mamsell Malmstedt sig ganska käckt och bestämdt emot dem, som bestredo fruntimren all rätt att deltaga i vittra öfningar, och uttalade det hopp, "att i Gustaf III:s upplysta tidehvarf denna fördom, ej mindre än många andra, lyckligen skulle få sin bane, och äfven fruntimren vinna mera utrymme för själens förmögenheter". De närmast följande åren var hon sysselsatt med dramatiska öfversättningar bl. a. af "Zemir och Azor", som vann stor framgång. Likaledes tolkade hon Ovidius' heroid "Dido till Aeneas", en öfversättning, som sedermera fru L. kallade sin "latinska utsväfning", men som synnerligen väl mottogs af samtiden. Mot slutet af 1770-talet synes hon redan betrakta "det yrke, som hon valt", med något mindre entusiastiska blickar, och hon förklarar sig ha för afsikt att "gå till sin natur och könets gräns tillbaka". Med sorg tar hon afsked från Pinden, men skall till vänners nöje behålla kvar några rim. Möjligen voro dessa uttalanden fällda i något ögonblick af missmod öfver de förtretligheter, för hvilka hon som författarinna kunnat i umgängeslifvet ha varit utsatt. Emellertid upphörde hon kort därefter med allt offentligt framträdande som skaldinna, ehuruväl hon visserligen icke lade pennan å sido, utan tvärtom utvecklade sig alltmer som lyriker och satiriker; men hennes dikter meddelades då anonymt. Därtill medverkade tvifvelsutan ändrade lefnadsförhållanden. 1780 hade hon nämligen ingått äktenskap med dåv. kanslisten Karl Peter Lenngren, hvilken genom sitt kamratskap med Kellgren i "Stockholmsposten" stod denne nära. 1780--91 -- d. v. s. de första tolf åren af sitt äktenskap -- meddelade fru L. dels i "Stockholmsposten", dels i "Musikaliskt tidsfördrif" ett 80-tal poem, hvarvid dock märkes, att hennes alstringskraft 1784--89 låg något nere, antagligen på grund af familjesorger. Böök har sökt göra gällande, att enstaka prosaskämt, som förekomma i "Stockholmsposten" 1780--84 och som förete likheter med hennes senare diktning, härröra från henne, men detta är tvifvelaktigt. Tiden 1780--91 kan i öfrigt betecknas som öfvergångstiden från hennes första ungdomsförfattarskap -- då hon hufvudsakligen påverkades från frihetstidens mönster och delvis pröfvade sina krafter på större uppgifter inom den allvarsamma diktens område -- och till hennes mognade skriftställeri, den fru L., som vi nu beundra och som träder fram omkr. 1792. Under mellantiden arbetade hon mera tillfälligt och alstrade lätta, någon gång tvetydiga skämtdikter, epigram, rimbref, småsatirer och skämtsagor, i original, öfversättning och efterbildning. -- När ungefär vid tiden för Gustaf III:s död Kellgrens hälsotillstånd alltmera försämrades, var det hans medredaktörs maka, fru L., som försåg "Stockholmsposten" med poetiska bidrag. 1795--1800 inföll hennes blomstringstid. Hon skref då bl. a. dikterna Källan, Biografi, Gumman, Min salig man, Den glada festen, Eklog, Porträtterna, Pojkarna, Toaletten, Kärleken och dårskapen, Gossen och leksakerna, Fröken Juliana, Adams och Evas första morgonsång, Grefvinnans besök, Slottet och kojan samt Det högtförnäma äkta paret. Till en början visste man icke, från hvem dessa förträffliga dikter härrörde. Man tillskref Kellgren, så länge han lefde, en och annan bland dem, senare Leopold, A. G. Silverstolpe m. fl. Men snart blef det en offentlig hemlighet, att det var fru L., som nu odlade satir och idyll på ett så ypperligt sätt. 1797 bragte också Svenska akademien henne en hyllning genom Gyllenborg, som till hennes ära uppläste ett ode. -- Svåra sorger

Minnesvården öfver fru Lenngren på Klara kyrkogård.

(en fosterdotters vansinne och en olyckshändelser hvarigenom fadern, med hvilken hon f. ö. på sistone mindre sympatiserade, omkom) drabbade henne under 1700-talets sista år. Efter sekelskiftet synes hon ha så godt som upphört med sin diktning, i det endast enstaka poem kunna uppvisas från de sista 17 åren af hennes lif. Under denna tid var hennes hem emellertid en tillflyktsort för den vittra kretsen af Svenska akad:s ledamöter och yngre skalder, från Rosenstein, Gyllenborg och Leopold till Franzén och Choræus. "Visst är -- skrifver den sistnämnde --, att fru L. i sitt hus väcker lika mycken vördnad som hennes skaldestycken beundran; man måste bli