Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Leo-Leobschiitz
18-1
1694 nära Neapel, d. 1744 i Neapel, lärjunge af
Pro-vonzalo och Fago, blef 1717 kapellmästare vid
Santa Maria dclla Solitaria i sin födelsestad. En
lärar-bofattning vid Conservatorio dclla pictå utbytte
han 1725 mot en dylik vid San Onofrio. L. anses
som en af de mest framstående representanterna
för den neapolitanska skolan, en af Scarlattis
förnämsta efterföljare och själf utmärkt lärare
åt sina efterträdare Jomelli och Piccinni. Hans
dramatiska kompositioner stiga till mer än 60
nummer; han utmärker sig för ädel melodik och i
de komiska operorna för lif och glädtighet. Hans
första opera, Pisistrnto, skrcfs för Neapel 1714,
den sista, La contesa deWa-more colla virlu,
1744. Dessutom skref han flera oratorier, mässor,
motettcr, hymner och andra kyrksakcr (bland dem ett
berömdt åttastämmigt Miner er e samt ett innerligt
A ve Maria för sopran, stråkinstrument och orgel),
6 cellokonserter, klavcrtoccator, orgclfugor m. m.,
det mesta bevaradt i manuskript i klostret Mön te
Cassino, Neapel, Rom, London, Paris och Berlin,
ett och annat (framför allt hans miscrcre)
utgifvet i nyare samlingar, af Rochlitz, Gömmer,
Choron, Gevaert m. fl. Biogr, af Giac. Leo (1905).
A. L.*
Leo [Va], Heinrich, tysk historie?krifvarc, f. 19
mars 1799 i Rudolstadt, d. 24 april 1878 i Hallo,
var 1825-27 e. o. professor i historia i Berlin
samt blef 1828 e. o. och 1830 ord. professor i
samma ämne vid universitetet i Hallo. 1863 blef
han lifs-tidslcd. af preussiska landtdagcns första
kammare (horronhaus). Som ung student var L. ifrig
deltagare i burschenschaft-rörclsen, men bröt snart
all förbindelse med denna. Sina konservativa politiska
och kyrkliga åsikter framlade han först i Lehrbuch
der geschichle des mitlelalters (1830). Mindre
framträdde de i Geschichte der italienischen slaaten
(5 bd, 1829-32), som ingår i Heeren-Ukerts samling,
och Zwölf biicher niederländischer geschichlen
(2 bd, 1832-35). Men ur skarpt utpräglad kyrkligt
ortodox och politiskt konservativ synpunkt skref
han Lehrbuch der universalgeschichte (6 bd, 1835
-44; 3:e uppl. 1849-55) och Leitfaden fiir den
nnterricht in der universalgeschichle (4 bd, 1838
-40). Äfven på ett mera direkt sätt, i strö-skriftcr,
i pressen och från landtdagsbänken, förde L. sin
lidelsefulla fejd med liberalismen och de tyska
enhetssträfvandena. 1854-67 utgåfvos hans Vorlesungen
iiber die gescliiclite des deutschen volks und
reidis (5 bd). Förtjänstfulla voro L:s forskningar
inom det forngcrrnanska och keltiska språkområdet:
Allsachsische und angelsächsische sprachproben (1838),
Beownlf (1839) och Angelsäclisisches glossar (1872-77)
m. fl. arbeten. Efter hans död utgafs Ans meiner
jngendzeit (1880). - Jfr Krägclin, "Heinrich L.",
d. I (1908), som går till 1844.
Leo [Va], Friedrich August, tysk skriftställare,
Shakspereforskare, f. 1820 i Warschau, d. 1898 i Glion
(Schweiz), började 1846 sin litterära bana med en
öfv. af H. Hertz’ "Kong Renés datter" och öfversatte
äfven sedermera flera danska vitterhetsarbeten
(t. ex. J. L. Heibergs "En sjael efter döden",
1861). Från 1853 sysslade L. i främsta rummet
med Shakspereforskningar, utgaf 1864 en kritisk
uppl. af "Coriolanus" och lämnade under årens lopp
en mängd bidrag till "Jahr-buch der deutschen
Shakespeare-gesellschaft", som han redigerade
1P80-98. Sina, delvis alltför
djärfva, textkritiska anmärkningar och hypoteser
samlade han i Shakespeare-noies (1885). Bland
L:s öfriga Shakspere-studicr märkas Gtfliiyelte
worle und volksihämlich gewordene aassprilche aus
Shakespeare’s drnmatischcn werken (i "Jahrbuch der
deutschen Shakespcarc-goscllschaft", XXVII, 1892)
och en essay öfver Hamlet (i "Jahrbuch etc.", XXXIII,
1897). Jfr biografi af A. Cohn (i "Jahrbuch etc.",
XXXV, 1899). V. s-g.
Leo [Va], Friedrich, tysk filolog, f. 1851
i Regonwaldc, Pommern, 1877 docent vid Bonns
universitet, 1881 professor i Kiel samt senare
efter hvart-annat i Rostock, Strassburg och
(från 1889) i Göttingen. L. är en af samtidens
allra främsta representanter för den klassiska,
särskildt den latinska, filologicn. Bland hans många,
om djupgående lärdom, skarpsinne och genialitet
vittnande arbeten må nämnas textkritiska upplagor
af "Senccas tragedier" (1878 -79), ’Venantius
Fortunatus’ (1881); dikten ’Culox’ ’(1891) samt
’Plautus’ (1895-96); Plau-linische forschnngen
(1895); monografierna Die grie-chisch-römische
biographie (1901), Der salurnische vers (1905),
Der monolog im drama (1908) m. fi. äfvensom ett
betydande antal uppsatser, de flesta införda
i den af honom tills, med C. Robert redigerade
tidskriften "Hermes, zeitschrift fur clas-sische
philologie". Som lärare är L. synnerligen uppburen;
hans föreläsningar äro mycket talrikt besökta.
H.Sgn.
Leo Africänus [le’å], eg. Hassan Ib n Muhammed
el-Wazzän, morisk geograf, f. omkr. 1494. sannolikt i
Granada, d. 1552 i Tunis, bereste 1512 -20 hela norra
och nordvästra Afrika samt hela Arabien, Armcnicn
m. m., tillfångatogs af sjöröfvare och skänktes åt
påfven Leo X, som gjorde honom till kristen och vid
dopet gaf honom sitt namn. Efter en längre tids
vistelse i Rom och Bologna öfvergick han enligt
någras uppgift åter till islam. L:s hufvud-verk,
ön beskrifning öfver Afrika, utgafs af förf. själf
1526 i ital. öfv. i Rom och trycktes efter han? egen
handskrift i Ramusios "Raccolta" (bd I, 1550) och var
ända till nyare tid en af de förnämsta källorna för
vår kännedom om Sudanländcrna. En eng. öfv. utgafs af
Pory 1600 (ny uppl. 1896, bd 92-94 i Hakluyt socicty),
en tvsk af Lorsbach 1805, en ny fransk af Ch. Schcfer
1896-98. H. A.v
Leoben [leåbcn], stad i österrikiska hertigdömct
Steiermark, v’d Mur och österrikiska sydbanan. 8,426
inv. (1900), mest tyskar. Bergsakademi (1894. sedan
1904 kallad montanistisk högskola), bergs- och
hytteskola. Ett marmormonument erinrar om den där 18
april 1797 mellan Österrike och franska republiken
afslutna prcliminärfrcden, som ledde till freden i
Campo Formio. Genom sina vidsträckta brunkolslager
och betydande järnverk utgör L. medelpunkten
i den öfversteiriska bergverksindustrien.
(J. F. N.>
Leobo’tes. Se Labot as.
Leobschiitz [leåb-], tjoch. Hlubczyce, stad i
preussiska reg.-omr. Oppeln (Schlesien), vid
Oders biflod Zinna och järnvägen mellan Neisse
och Rati-bor. 12,700 inv. (1905). Gymnasium,
katolskt lärarscminarium. Stora mälterier,
linncväfveri, tillverkning af glas och maskiner,
klockgjuteri, kvarnar, spannmålshandel. L. fanns
redan på 900-talet och var 1524-1623 hufvudstad
i brandenburgska fur-stcndömct Jäeerndorf.
(J. F. N.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
