181 Leo 182 -firade han l jan. 1838). Redan s. å. blef L. delegat i Bcncvento och 1841 i Perugia. 1843 utnämndes han till titulärärkebiskop ("in partibus infidelium") af Damiette och nuntie i Bruxellcs. Från denna plats återkallades han 1845, men handlade ärendena ett stycke in på följande år, då han gick att öfvertaga styrelsen öfver stiftet Perugia. Som stiftschef utmärkte han sig genom ovanlig administrativ duglighet och lyckades äfven bevara ett godt förhållande till den uppväxande italienska nationalstaten. 1853 blef L. kar-. dinal, 1877 camerlen-go, i hvilken egenskap han hade att anordna konklaven efter Pius IX :s död, hvarur han själf efter 36 timmars valhandling vid tredje omröstningen 20 febr. 1878 framgick som påfve (introniscrad 3 mars s. å.). L:s pontifikat betecknar intet afsteg från de ultra-montana grundsatser, som för hans företrädare varit bestämmande; men som den öfvcrlägset skicklige diplomat han var sökte och förmådde L. i möjligaste mån undvika öppna brytningar och vinna sina syften med opportunistiska lampor. Några af hans tidigaste åtgärder - utnämnandet af kardinal Franchi till statssekreterare, förlänandet af kardinalshatten till Newman - tolkades som yttringar af en liberal politik, men redan L:s första encyklikor - Inscrula-bilis af 28 april 1878 med dess direkta accepterande af företrädarens principer, det mot socialismen riktade Q nod aposlolici af 28 dec. s. å., med dess fördömande af reformationen, samt Aelerni pntris af 4 aug. 1879, hvari Thomas från Aquinos vetenskapliga metod uppställdes som allmängiltigt mönster -, visade, att L. ej brutit med kurians traditionella grundsatser. Gentemot det omsider enade Italien ställde L. sig oförsonlig som sin företrädare. I kurians förhållande till Belgien ledde den af liberalerna 1879 genomförda lagen om den konfessions-lösa skolan till de diplomatiska förbindelsernas af-brytande 1880. Äfven med Chile kom döt till öppen konflikt. Men på andra håll lyckades L:s habla diplomati åstadkomma en utjämning, så med Schweiz och Ryssland, som 1895 förmåddes att återupprätta sin ambassad vid Vatikanen. Hvad Tyskland beträffar, ärfde L. från företrädaren den s. k. kul-turkampcn (se d. o.); här lyckades han efter besvärliga förhandlingar - bekant är den roll numera kardinal Kopp därvid spelade - 1887 genomföra ett fredsslut, som väsentligen blef en seger för den katolska kyrkan. De betydelsefullaste momenten i denna afveckling voro kultusministern Falks afgång 1879, dispensationslagen af 1880 samt därpå följande s. k. fredslagar, återupprättandet af en beskickning vid kurian. 1882 samt utseendet af L. till skiljedomare i den mellan Spanien och Tyskland uppkomna tvisten om Karolinerna. Äfven till den engelska regeringen ställde sig L. i ett godt förhallande genom sina maningar till katolikerna på Irland att afhålla sig från den våldspolitik, hvarpå nationalisterna på 1880-talet slagit in. I särskild grad upptogs L:s intresse af förhållandet till Frankrike, där de antiklerikala eller antircligiösa strömningarna under tredje republiken vållade ideliga svårigheter. Med kallblodig och konciliant opportunism undvek L. öppen brytning efter genomförandet af kongregations- och skollagsstiftningen 1880-82. I främsta rummet myntade på förhållandet till Frankrike, äro de stora encyklikor (Im-mortale Dei af 19 nov. 1885 samt Liberias prceslan-tissimum af 20 juni 1888), i hvilka L. med virtuosmässig balanseringskonst sökte åstadkomma en modus vivendi mellan ultramontanismens och den moderna statens kyrkopolitiska principer. Efter boulangismens och dess klerikala tillskyndares nederlag vid valen 1889 tog L. omsider steget fullt ut och manade i encykiikan Inter innumerns af 16 febr. 1892 de franske katolikerna, som dittills förknippat sina öden med monarkismens, att erkänna republiken. Under L:s sista år faller utbrottet af den stora kamp mellan stat och kyrka i Frankrike, som inleddes genom Waldeck-Rousseaus kongrega-tionslagstiftning (lag af l juli 1901), men som blef riktigt akut först under Pius X. För det katolska kongrcgationsväscndet visade L. det största intresse; bevis därpå är bl. a. hans nyordning af Franciscus' tredje orden. Äfven de kyrkliga åter-förcningssträfvandcna voro föremål för hans omsorg: till en samling slaviska katoliker, som under ledning af biskop Strossmayer (se d. o.) 1884 besökte Rom, uttalade han en förhoppning om hela den slaviska stammens återförening med kyrkan, och i en cncyklika af 1894 riktade han en maning i detta syfte till såväl de orientaliska som de protestantiska folken. Karakteristisk för L:s pontifikat är den serie stora rundskrifvelser, hvari påfven på det elegantaste latin behandlade aktuella tidsfrågor på kyrkopolitikens eller politikens område. Utom den redan förut nämnda må ytterligare anföras encykiikan Humanum genus af 20 april 1884 mot frimurarna samt den berömdaste af alla Rerum novarum af 15 maj 1891, behandlande arbetarfrågan. L:s beslut att för forskningen öppna det vatikanska arkivet (1883) har för den historiska och kyrkohistoriska vetenskapen varit af genomgripande betydelse. L. måste otvifvelaktigt betraktas som en af den nya tidens utmärktaste påf-var. Hans omfattande bildning, ovanliga bekantskap med den moderna utvecklingens olika sidor samt hans diplomatiska mästerskap satte honom i stånd att i många fall återvinna eller utvidga kyrkans maktställning, att i andra afvända eller åtminstone fördröja en utveckling, som för densamma skulle varit ödesdiger. - Litt.: Duchesne, "Histoire ancienne de 1'église" III (5:e uppl. 1911), Langen, "Ge-schichte der römischen kirche von Leo T. bis auf Nikolaus I." (1885), "Gesch. der römischen kirche von Nikolaus T. bis Gregor VII" (1892), Hauck, "Kirchonffftschichto Deutschlands" II, III (II 2:a uppl. 1898, III 4:e uppl. 1906), Pastor, "Ge-schichte der römischen päpste" II, IV: l (1906), Ranke, "Die römischen päpste" II (6:e ur»r>l. 1874), Nielsen, "Pavedlmmet i det nittende hundredaar" (2:a uppl., I, 1895, II, 1898), Nippold, "Handbuch der neuesten kirchengeschiohte", II (3:e uppl. 1901), Débidour, "L'égli«e catholioue et 1'état sous la troisiéme république (1870-1906)" (I, 1906, II, 1908), Spahn, "Leo XIII" (1905). 1-13. T. H-r. Leo [lo'å], Leonard o, italiensk tonsättare, f.