att smälta, mycket höga värmegrader, hvarför den användes till deglar samt till tegel (eldfast tegel) för smältugnars uppförande m. m. Har leran en sådan sammansättning, att den icke är fullt eldfast, utan vid stark bränning sintrar eller liksom förglasas, benämnes den klinkerlera och användes till trottoarklinker m. m. Båda förekomma ofta tillsammans med stenkolslager, inom Sverige i Skånes stenkolsförande formation. -- Saltlera är en med koksalt genomdränkt lera, som träffas i sällskap med stensaltlager. -- Om porslinslera se Kaolin. -- Om krukmakarlera se d. o. -- Valklera är en lerig, men icke plastisk, jordartad massa, som med begärlighet suger åt sig olja och fett, hvarför den begagnas vid valkning af kläde. Ej funnen i Sverige. -- Piplera är hvit, plastisk, bränner sig hvit och begagnas för tillverkning af rökpipor m. m. Mycket känd är s. k. holländsk piplera. -- Den i Sverige så allmänna senglaciala leran, ishafsleran, som i allmänhet är tydligt skiktad, kallas ofta hvarfvig lera (se därom Glaciallera). -- Åkerlera benämnes inom Sverige den där vidt utbredda, gråa eller grågult färgade, oskiktade, ofta sandiga lera af postglacial ålder, som företrädesvis bildar åkerjorden inom landets mest odlade bygder, åtminstone inom Mälartrakterna (jfr Jordarter). -- Svartlera kallas en med åkerleran nära besläktad, mörk, ofta svartfläckig och till följd af inneslutna förmultnande organiska rester stinkande lera. Den förekommer på somliga lågländta trakter och har sannolikt aldrig varit fullständigt uttorkad eller utsatt för luftens inverkan. Af sistnämnda orsak härrör troligen också den gråblåa färgen hos de lägre, mera vattendränkta delarna af glacial- och postglacialleran (blålera). -- En med fin kvartssand och små glimmerfjäll blandad, af järnockra ofta gulfärgad, stundom karbonathaltig lera benämnes i Tyskland lehm, i England loam. Den kan upptaga betydligt mycket vatten, är knådbar, men icke plastisk, och bränner sig röd. Af ungefär liknande beskaffenhet, men ganska kalkrik och möjligen ännu mera sandig samt innehållande små kalkkonkretioner (ty. lösskindchen), landsnäckor och däggdjursrester är den jordart, som i Tyskland kallas löss (se d. o.) och bildar mäktiga ytaflagringar i Donau- och Rhendalarna, i Kina m fl. trakter. -- 2. Veter., i dagligt tal namn på mugg (se d. o.). 1. E. E. Lerbéna, zool. SePiparsläktet. Lerberghe, Charles van, belgisk skald, f. 21 okt. 1801 i Gent, d. 1907 i Bruxelles, gick i samma jesuitskola som Maeterlinck och fick som skolpojke pris i en täflan om en hymn öfver den obefläckade aflelsen. Med skolgången upphörde emellertid L:s kyrkliga åskådning, och han påverkades närmast af Mallarmé och en del moderna engelska författare. Han debuterade i "La pleïade" och "La Parnasse de la jeune Belgique" med dikter, skref ett symbolistiskt litet marionettskådespel, Les flaireurs (1889), diktsamlingen Entrevisions (1898), det lyriska dramat Chanson d'Eve (1904) och det satiriska Pan (1906) m. m. Utsökta och spiritua-listiska stamningar fylla L:s dikter. Se biogr. af Mockel (1904). Lerbergs gruffält eller, rättare, Klacka och Lerbergs gruffält, beläget omkr. 15 km. n. v. om Nora stad på gränsen mellan Nora och Järnboås socknar af Örebro län, är berömdt för sina rika och godartade svartmalmer med amfibolskarn. Inom fältet finnes ett stort antal större och mindre grufvor, bland dem Stora Klacka, en vid, delvis vattenfylld ”stöt” af egendomligt pittoreskt utseende, samt en lång stoll eller dagort, Konungastollen. Den djupaste grufvan, Stora Lerbergsgrufvan (166,5 m.), användes nu endast för uppfordringen, och malmen erhålles genom rasbrytning i Klacka-malmen. 1908 brötos 42,000 ton borg, hvaraf erhöllos 8,900 ton prima malm och 25,800 ton anrikningsgods. 1886 började magnetisk sofring användas, och från 1901 har ett magnetiskt anrikningsverk varit i verksamhet. Man har haft att kämpa med stora svårigheter för att få ett ekonomiskt tillfredsställande resultat; för detta ändamål har verket flera gånger ändrats, senast 1908--09. Grufvorna egas af Klacka och Lerbergs grufbolag och lyda under Nora bergslags gemensamma grufförvaltning. Malmen transporteras 1 km. på linbana till Klacka-Lerbergs station vid Nora bergslags järnväg. Th. N--m. (K. S--ll.) Lerbo, socken i Södermanlands län, Oppunda härad. 6,344 har. 1,295 inv. (1910). L. utgör ett konsist. pastorat i Strängnäs stift, Oppunda östra kontrakt. Lerbruk. Se Murbruk. Lerbråka. Se Tegel. Lerbränning, landtbr. Se Bränning. Lerbäck, socken i Örebro län, Kumla härad, 31,526 har. 6,195 inv. (1910). L. utgör ett konsist. pastorat i Strängnäs stift, Kumla kontrakt. Lercara Friddi, stad i italienska prov. Palermo (Sicilien), 45 km. s. ö. om Palermo. 13,414 inv. (1901). Svafvelgrufvor. J. F. N. Lerch, Nicolas (Nicolas de Leyen l. Leyden), tysk stenhuggare och träsnidare från Strassburg, af nederländsk börd, d. 1493 i Wiener-Neustadt. L:s födelseort är okänd, men man vet, att han var verksam i Strassburg 1462--67. Han gällde fordom för att ha varit en af sin tids yppersta skulptörer, men nyare forskningar, särskildt af A. v. Wurzbach, ha ådagalagt, att han icke var någon själfständigt arbetande bildhuggare, som i sten utförde egna kompositioner, utan blott en skicklig stenhuggare, som arbetade efter skisser af Symon Haider och andra konstnärer. Hans delaktighet i kejsar Fredrik III:s grafvård i Stefanskyrkan i Wien och i de berömda domkyrkodörrarna och korstolarna i Konstanz, inskränker sig sålunda till konstfärdigt handtverksarbete, och sannolikt är, att det vackra, af honom 1464 signerade krucifixet på kyrkogården i Baden-Baden likaledes är blott ett arbete i andra hand. Hans sista verk var påbörjandet -- troligen efter Erwein von Steges modell -- af kejsarinnan Eleonoras mausoleum, som efter hans död fullbordades af andra stenhuggare. O. G--g. Lerche, Vincent Stoltenberg, norsk målare, f. 5 sopt. 1837 i Tönsberg, d. 28 dec. 1892 i Düsseldorf, reste 1856 till Düsseldorf, där han ett par år var lärjunge af akademien. Han började måla klosterinteriörer; sedan förenade han genreframställning -- i synnerhet ur munklifvet -- med arkitektur. Hans bilder utmärka sig för humor samt för omsorgsfull och säker teknik. Sveriges Nationalmuseum eger I klosterbiblioteket (1871) och