Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Le Poittevin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att smälta, mycket höga värmegrader, hvarför den
användes till deglar samt till tegel (eldfast
tegel) för smältugnars uppförande m. m. Har leran
en sådan sammansättning, att den icke är fullt
eldfast, utan vid stark bränning sintrar eller
liksom förglasas, benämnes den klinkerlera och
användes till trottoarklinker m. m. Båda förekomma
ofta tillsammans med stenkolslager, inom Sverige
i Skånes stenkolsförande formation. – Saltlera
är en med koksalt genomdränkt lera, som träffas
i sällskap med stensaltlager. – Om porslinslera se
Kaolin. – Om krukmakarlera se d. o. – Valklera
är en lerig, men icke plastisk, jordartad massa,
som med begärlighet suger åt sig olja och fett,
hvarför den begagnas vid valkning af kläde. Ej funnen
i Sverige. – Piplera är hvit, plastisk, bränner
sig hvit och begagnas för tillverkning af rökpipor
m. m. Mycket känd är s. k. holländsk piplera. –
Den i Sverige så allmänna senglaciala leran,
ishafsleran, som i allmänhet är tydligt skiktad,
kallas ofta hvarfvig lera (se därom Glaciallera). –
Åkerlera benämnes inom Sverige den där vidt utbredda,
gråa eller grågult färgade, oskiktade, ofta sandiga
lera af postglacial ålder, som företrädesvis bildar
åkerjorden inom landets mest odlade bygder, åtminstone
inom Mälartrakterna (jfr Jordarter). – Svartlera
kallas en med åkerleran nära besläktad, mörk, ofta
svartfläckig och till följd af inneslutna förmultnande
organiska rester stinkande lera. Den förekommer på
somliga lågländta trakter och har sannolikt aldrig
varit fullständigt uttorkad eller utsatt för luftens
inverkan. Af sistnämnda orsak härrör troligen också
den gråblåa färgen hos de lägre, mera vattendränkta
delarna af glacial- och postglacialleran (blålera). –
En med fin kvartssand och små glimmerfjäll blandad,
af järnockra ofta gulfärgad, stundom karbonathaltig
lera benämnes i Tyskland lehm, i England loam. Den
kan upptaga betydligt mycket vatten, är knådbar,
men icke plastisk, och bränner sig röd. Af ungefär
liknande beskaffenhet, men ganska kalkrik och
möjligen ännu mera sandig samt innehållande små
kalkkonkretioner (ty. lösskindchen), landsnäckor och
däggdjursrester är den jordart, som i Tyskland kallas
löss (se d. o.) och bildar mäktiga ytaflagringar
i Donau- och Rhendalarna, i Kina m fl. trakter. –
2. Veter., i dagligt tal namn på mugg (se d. o.).
1. E. E.
Lerbéna, zool. SePiparsläktet.
Lerberghe, Charles van, belgisk skald, f. 21
okt. 1801 i Gent, d. 1907 i Bruxelles, gick i samma
jesuitskola som Maeterlinck och fick som skolpojke
pris i en täflan om en hymn öfver den obefläckade
aflelsen. Med skolgången upphörde emellertid L:s
kyrkliga åskådning, och han påverkades närmast af
Mallarmé och en del moderna engelska författare. Han
debuterade i "La pleïade" och "La Parnasse de la
jeune Belgique" med dikter, skref ett symbolistiskt
litet marionettskådespel, Les flaireurs (1889),
diktsamlingen Entrevisions (1898), det lyriska dramat
Chanson d’Eve (1904) och det satiriska Pan (1906)
m. m. Utsökta och spiritua-listiska stamningar fylla
L:s dikter. Se biogr. af
Mockel (1904).
Lerbergs gruffält eller, rättare, Klacka och
Lerbergs gruffält, beläget omkr. 15 km.
n. v. om Nora stad på gränsen mellan Nora och
Järnboås socknar af Örebro län, är berömdt för sina
rika och godartade svartmalmer med amfibolskarn.
Inom fältet finnes ett stort antal större och mindre
grufvor, bland dem Stora Klacka, en vid, delvis
vattenfylld ”stöt” af egendomligt pittoreskt
utseende, samt en lång stoll eller dagort,
Konungastollen. Den djupaste grufvan, Stora
Lerbergsgrufvan (166,5 m.), användes nu endast
för uppfordringen, och malmen erhålles genom
rasbrytning i Klacka-malmen. 1908 brötos 42,000
ton borg, hvaraf erhöllos 8,900 ton prima malm och
25,800 ton anrikningsgods. 1886 började magnetisk
sofring användas, och från 1901 har ett magnetiskt
anrikningsverk varit i verksamhet. Man har haft
att kämpa med stora svårigheter för att få ett
ekonomiskt tillfredsställande resultat; för detta ändamål
har verket flera gånger ändrats, senast 1908–09.
Grufvorna egas af Klacka och Lerbergs
grufbolag och lyda under Nora bergslags gemensamma
grufförvaltning. Malmen transporteras 1 km. på
linbana till Klacka-Lerbergs station vid Nora
bergslags järnväg.
Th. N–m. (K. S–ll.)
Lerbo, socken i Södermanlands län, Oppunda
härad. 6,344 har. 1,295 inv. (1910). L. utgör
ett konsist. pastorat i Strängnäs stift, Oppunda
östra kontrakt.
Lerbruk. Se Murbruk.
Lerbråka. Se Tegel.
Lerbränning, landtbr. Se Bränning.
Lerbäck, socken i Örebro län, Kumla härad,
31,526 har. 6,195 inv. (1910). L. utgör ett konsist.
pastorat i Strängnäs stift, Kumla kontrakt.
Lercara Friddi, stad i italienska prov. Palermo
(Sicilien), 45 km. s. ö. om Palermo. 13,414 inv.
(1901). Svafvelgrufvor.
J. F. N.
Lerch, Nicolas (Nicolas de Leyen l.
Leyden), tysk stenhuggare och träsnidare från
Strassburg, af nederländsk börd, d. 1493 i
Wiener-Neustadt. L:s födelseort är okänd, men man vet,
att han var verksam i Strassburg 1462–67. Han
gällde fordom för att ha varit en af sin tids yppersta
skulptörer, men nyare forskningar, särskildt af A.
v. Wurzbach, ha ådagalagt, att han icke var någon
själfständigt arbetande bildhuggare, som i sten
utförde egna kompositioner, utan blott en skicklig
stenhuggare, som arbetade efter skisser af Symon
Haider och andra konstnärer. Hans delaktighet i
kejsar Fredrik III:s grafvård i Stefanskyrkan i
Wien och i de berömda domkyrkodörrarna och
korstolarna i Konstanz, inskränker sig sålunda till
konstfärdigt handtverksarbete, och sannolikt är, att det
vackra, af honom 1464 signerade krucifixet på
kyrkogården i Baden-Baden likaledes är blott ett
arbete i andra hand. Hans sista verk var påbörjandet
– troligen efter Erwein von Steges modell –
af kejsarinnan Eleonoras mausoleum, som efter hans
död fullbordades af andra stenhuggare.
O. G–g.
Lerche, Vincent Stoltenberg, norsk
målare, f. 5 sopt. 1837 i Tönsberg, d. 28 dec. 1892
i Düsseldorf, reste 1856 till Düsseldorf, där han
ett par år var lärjunge af akademien. Han började
måla klosterinteriörer; sedan förenade han
genreframställning – i synnerhet ur munklifvet – med
arkitektur. Hans bilder utmärka sig för humor
samt för omsorgsfull och säker teknik. Sveriges
Nationalmuseum eger I klosterbiblioteket (1871) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
