1600-talet för språkets och skriftens reglerande ha ofvan omnämnts. De första, obetydliga ansatserna till en världslig litteratur härröra också från Mancelius, men de förste författare af någon betydenhet äro G. F. Stender (d. 1796), mångsidigt produktiv för sitt folks upplysning (om hans grammatiska och ordboksarbeten se ofvan), och sonen A. J. Stender (d. 1819), som 1790 utgaf det första dramatiska försöket på lettiska, en bearbetning af Holbergs "Jeppe paa Bjerget". I början af 1800-talet blir antalet lettiska författare betydligt; 1822 uppsattes den första tidningen, "Latweeschu awise" (Lettiska tidningen); 1824 stiftades af R. v. Klot Lettiska litteratursällskapet, i hvars alltsedan 1828 årligen utgifna "Magazin" en mängd viktiga arbeten offentliggjorts öfver letternas språk, historia och litteratur och som haft den största betydelse för lettisk litterär och nationell kultur. En annan liknande sammanslutning är Kurländska sällskapet för litteratur och konst (i Mitau), som redan sedan 1819 utger "Jahresverhandlungen". — Med lifegenskapens upphäfvande och genom grundandet af en ordnad folkskoleundervisning med lettiskt språk vid midten af 1800-talet skedde en kraftig nationell och kulturell uppryckning, som framkallade och tog i sin tjänst en alltmera lifaktig och värdefull litteratur, odlad och stödd af en efter nämnda tilldragelser framväxande bildad medelklass med nationellt språk och sinnelag. Tidningspressen fick ett starkt uppsving. Den gamla "Latweeschu awise" (se ofvan) hade 1870 nått till 5,000 prenumeranter; 1878 uppsattes "Balss" (Rösten), som nu är den mest spridda lettiska tidningen med ända till 30,000 läsare; 1886 började den för mera bildade kretsar afsedda "Deenas lapo" (Dagbladet), som, ehuru på grund af censurhinder under skiftande namn, fortlefvat och för några år sedan hade 12,000 prenumeranter. Många andra tidningar och äfven mycket spridda månadsskrifter existera, trots de svårigheter, som, icke minst under de sista åren, en skarp censur vållat den visserligen ej sällan starkt oppositionella och oroliga pressen. Bland den stora skaran af författare från senare tider må nämnas den mångsidige och ytterst produktive E. Dünsbergis (1816—1902), den betydande stilisten, Heine-öfversättaren och eldige journalisten J. Allunan (d. 1864), den klassiske novellisten J. Neikens (d. 1868), epikern A. Pumpurs (d. 1902), folkdiktningssamlaren F. Brihwsemneeks-Treuland (f. 1848), den betydande lyrikern och Faust-öfversättaren Rainis-Pleekschan. Främst bland de nu verksamme stå den betydande dramatikern och novellisten R. Blaumann och i synnerhet Elsa Rosenberg-Pleekschan ("Aspasia", f. 1868), huvudrepresentanten för den moderna strömning, som gjutit nytt lif i den lettiska litteraturen. Hon har utgifvit ett antal märkliga dramer, som bl. a. behandla brännbara sociala och politiska nutidsproblem (Hämnare, Häxan, Förspillda rättigheter), novellen Kampen om framtiden och framför allt sagodramat "Sidabra schkidrauts" (Silfverslöjan), som ansetts politiskt upphetsande och hvars fortsatta uppförande hejdats af censuren. — Den lettiska litteraturen har länge i framstående grad fyllt uppgiften att under svåra och tryckande förhållanden befordra det lilla folkets upplysning, nationalanda och sociala framsteg. Det största allmänintresset har kanske dock letternas förvånansvärdt rika folkdiktning, som omfattar hufvudsakligen lyrisk-idylliska och satiriska visor, sagor, sägner, gåtor o. d. Så har vet. akad. i Petersburg kunnat utgifva 28,406 lettiska folkvisor jämte varianter (Latwju dainas), samlade och ordnade af K. Barons. Likaså ha 6,000 sagor och sägner (upptecknade af 850 samlare) publicerats. Se Lautenbach, "Skizzen zur geschichte der litauisch-lettischen volkspoesie. Textparallellen und anmerkungen" (Dorpat, 1896), E. Wolter i "Die osteuropäischen literaturen" (Berlin, 1908) och de ofvannämnda lettiska lärda sällskapens årspublikationer. E. L—n. Lettisk mytologi. Se Mytologi. Lettland, södra delen af Livland. Se Letter och Livland. Lettner, ty. (af lat. lectōrium), korskranket i de tyska romanska kyrkorna. Lettoslaviska. Se Lituslaviska. Lettow-Vorbeck [-får-], Oskar von, preussisk militär, militärskriftställare, f. 1839 i Treptow, d. 1904 i Oldenburg, blef 1859 officer, deltog i fälttågen 1866 och 1870, flyttades 1883 till stora generalstaben, blef 1889 regementschef, tog afsked 1890 och fick 1891 generalmajors grad. L. utvecklade en omfattande och framstående skriftställarverksamhet, först på det taktiska området med flera Taktische beispiele och Kriegsgeschichtliche beispiele (1880; 5:e uppl. 1899) m. m., senare på det krigshistoriska med sina grundliga och väl affattade Der krieg von 1806 und 1807 (4 dlr, 1891—96; ny uppl. af d. I 1899), Geschichte des krieges von 1866 in Deutschland (3 dlr, 1896—1902) och Napoleons untergang (d. I, 1904). C. O. N. Lettra, myntv., förse kanten af mynt med ett intryckt mönster, en bokstafsskrift e. d. Ändamålet härmed är att skydda myntet mot åverkan. Letterverk l. lettringsmaskin är en apparat härför, i hvilken insattes olika letterstål för olika kantpräglar. Se Myntverk. Lettre [lä'ttr], plur. lettres [lä'ttr], fr. (af lat. littera, se d. o.), bokstaf, skrift; bref. — L. autographe signée [lättr åtågra'f sinjē], förkortadt l. a. s., egenhändigt bref med namnunderskrift. L. signée, förkortadt l. s., undertecknadt bref. Nämnda två förkortningar förekomma ofta i arkiv- och bokauktions-(manuskript-)kataloger. — L. de cachet [də kaʃē]. Se Lettres de cachet. — L. de change [də ʃãʃ], växel (se d. o.). — L. de chantage [də ʃãtāʃ]. Se Chantage. — L. de créance [də kreã's], kreditiv (se d. o.). — L. demarque [də mark], kaparbref (se d. o.). — L. de provision [də pråvisi<over>å</over>'], konsuls fullmakt (se Konsul, sp. 883). — L. de rappel [də rapä'l], rappell (se d. o.). — L. de recréance [də rəkreã's], rekreditiv (se d. o). — Lettres anglaises [ãgl<over>ä</over>'s], "engelska bref". Se Voltaire, F. M. A. — Lettres italiques [itali'k], "italienska bokstäfver" (typer). Se Kursiv, sp. 325. — Lettres persanes [persa'n], "persiska bref". Se Montesquieu. — Lettres provinciales [pråv<over>ä</over>sia'l], "bref från landsorten", det vanliga namnet på ett 1656—57 utgifvet arbete af Blaise Pascal (se denne). — Après la lettre och Avant la lettre, se artiklarna därom.