Pregel och senare ännu längre mot v. ända till Weichsels mynning, efter det att goterna dragit bort från dessa trakter. På detta område träffas baltiska folk redan i början af vår tidräkning, hos Tacitus kallade æstii, d. v. s. "ester", ett namn, som de ännu långt senare buro i Västerlandet (senare öfverflyttades namnet ester på det bekanta finska folkslaget, sedan detta intagit en del af det område, som sannolikt urspr. innehafts af de baltiske letterna). Under tidernas lopp har de baltiska språkens gamla område kringskurits af finska folk (ester, liver), slaver och tyskar. — Ehuru de baltiska språken äro direkt bekanta först från en mycket sen tid (de äldsta skriftliga minnesmärkena nå tillbaka till 1400-talet), äro de dock för språkvetenskapen af mycket stor betydelse på grund af sin ofta förunderligt stora ålderdomlighet i ljud och former; knappast något annat besläktadt språks nutidsformer kunna häruti mäta sig med de baltiska. Om deras förhistoriska utseende ega vi en icke obetydlig indirekt kännedom genom de många lånord, som finska folk i sitt tidigare hem i Ryssland, ö. om de baltiska, upptagit från dessa sina grannar senast under förra hälften af första årtusendet e. Kr. och som i finska språk bevarats i en ytterst ålderdomlig form (se därom V. Thomsen, "Beröringer mellem de finske og de baltiske sprog", 1890). E. L—n. Lettiska språket och litteraturen. Lettiskan hör till den lettiska l. baltiska grenen af den indoeuropeiska språkstammen (se Lettiska språk); dess närmaste släkting inom denna grupp är litauiskan. Den talas f. n. af omkr. 2 mill. människor i Kurland (omkr. 1/2 mill.) och Livland (omkr. 1/2 mill.), där landtbefolkningens hufvudmassa utgöres af letter, vidare i guv. Vitebsk (omkr. 300,000), på angränsande spridda ställen i Ryssland samt i Preussen på Kurische nehrung och vid kusten n. om Memel. Lettiskan sönderfaller i tre hufvuddialekter: höglettiska, i östra och sydöstra delen af språkområdet, nordvästkuriska l. tamiska, i västra delen, och på det mellanliggande större området en mellandialekt (de båda senare sammanfattas under namnet låglettiska), från hvilket skriftspråket utgått; efter dettas norm anses lettiskan talas renast kring Riga och Mitau. — I frågan om bokstafstyper och ortografi rättar sig den lettiska skriften i stort sedt efter tyska mönster: h anger vokallängd, t. ex. brahlis (läs brālis l. brāls), sch, z beteckna ʃ, resp. ts o. s. v.; — ee uttalas ungefär som iä; s (eller genomstruket ſ) som tonlöst, men ſ som tonande s; sch som ʃ, men sch som ʃ; då ljuden g, k, l, n, r, äro "muljerade" (gⁱ, kⁱ o. s. v.), anges detta genom ett tvärstreck genom bokstafven, t. ex. ł (muljeradt l). — I fråga om ljud- och böjningsförhållanden befinner sig lettiskan i många fall på ett yngre, oursprungligare utvecklingsstadium i förhållande till litauiskan, så att detta språks former (praktiskt, ehuru icke historiskt sedt) ofta kunna betraktas som moderformer till de motsvarande lettiska, t. ex. lett. deews "gud", aws "ett får", men lit. dëvas, resp. avis (jfr lat. divus, deus, resp. ovis, sanskr. dēvás, resp. ávis); urbaltiskt och lit. sz, ž (d. v. s. ʃ, ʃ) ha blifvit lett. s, ſ (d. v. s. tonlöst, resp. tonande s); urbalt. och lit. k, g ha i lett. framför "lena" vokaler blifvit affrikatorna z (d. v. s. ts), resp. dſ (d. v. s. dz), t. ex. lit. szirdìs "hjärta", žëmà "vinter", kēlias "väg", gȳvas "lefvande" (y = ī) motsvaras af lett. sirds, ſeema, zelsch, dſihws. I lettiskan ha nasala konsonanter ofta fallit bort mellan vokal och konsonant, t. ex. lit. añtras "den andre", penkì "fem" motsvaras af lett. otrs, peezi. Det mycket ålderdomliga draget hos litauiskan, att den exspiratoriska accenten är "fri" (rörlig), t. ex. sūnùs "son", men nom. plur. súnūs, är i lettiskan utplånadt: den exspiratoriska accenten hvilar där regelbundet på ordets första stafvelse. Litauiskans ändelsevokaler äro i lettiskan antingen reducerade eller bortfallna. — Litauiskan har tre numerus, lettiskan har förlorat dualis. Båda språken sakna genus neutrum (som lefde kvar i preussiskan). Lettiskan har bevarat blott 6 kasus (vokativen är dock sällsynt), under det att litauiskan (i sing.) har 7. Komparativen, på -aks (fem. -aka, t. ex. saldaks "sötare" af salds "söt"), är en lettisk nybildning, under det att den litauiska komparativen (t. ex. saldēsnis af saldùs "söt") sammanhänger med öfriga besläktade språks. Den lettiska språkvetenskapen börjar med G. Mancelius (Manzel, 1593—1654), som anpassade det tyska alfabetet för lettiska ljudförhållanden och sammanställde ord- och frassamlingar. 1644 utgaf Rehehusen en "Manuductio ad linguam lettonicam" (ett unikt exemplar förvaras i Uppsala univ.-bibl., ny uppl. 1901 genom A. Bielenstein); andra grammatiska försök af Dressel och Adolphi (båda 1685); Stenders grundläggande "Lettische grammatik" utkom 1761 (2:a uppl. 1783), hvartill ansluter sig Harders märkliga "Anmerkungen und zusätze" till Stenders verk (1809). De numera bästa grammatiska arbetena äro A. Bielensteins "Die lettische sprache" (2 dlr, Berlin, 1863—64) och "Lettische grammatik" (Mitau, 1863). Jfr ock Bezzenberger, "Lettische dialektstudien" (Göttingen, 1885). En användbar första handledning erbjuder H. Brentano, "Lehrbuch der lettischen sprache für den selbstunterricht" (med läsestycken och ordlistor, Leipzig, 1907). En tidsenlig språkhistorisk framställning af lettiskan saknas ännu, ehuru spridda förarbeten (af Bezzenberger, Endzelin, Mühlenbach, Poržezinskij o. a.) skett. — Ordböcker: utom en liten tysk-lettisk "Wortbuch" (1638) af Mancelius, en svensk-polsk-tysk-lettisk vokabulär (1677) af Dressel och mera omfattande försök af Elger (1683), Elvers (1748) och Lange (1772—77) äro de förnämsta: Stender, "Lettisches lexikon" (2 dlr, Mitau, 1789), och särskildt Ulmann, "Lettisch-deutsches wörterbuch" (Riga, 1872) och "Deutsch-lettisches wörterbuch" (utg. af Brasche, Riga, 1880). Den lettiska litteraturen kan sägas taga sin början med år 1530, då den första tryckta bok, Ramms lettiska öfv. af Fader vår, utkom. Det första trycket af Luthers lilla katekes utkom 1586 och en samling kyrkliga sånger och psalmer 1587. Sedan uppstod efter hand en rik protestantisk (delvis äfven katolsk) uppbyggelselitteratur (evangelietexter, predikningar, andliga sånger o. s. v.), hvarpå en fullständig öfv. af bibeln utkom i Riga 1685—89 (2:a uppl. 1739, en af A. Bielenstein språkligt och kritiskt reviderad uppl. utgafs 1865 och 1877). Mancelius' och andras arbeten på