till 1880-talets unga naturalistiska falang och utgaf två novellsamlingar, Småmynt (1883) samt Konflikter. Nya noveller (1885), i hvilka man vid sidan af skildringar efter dagens recept skönjde uttryck för en eldig, obändig fantasi, som icke fann sig rätt väl till mods inom de uppresta skrankorna (märk "Evoi"). Dessutom offentliggjorde L., som under tiden tillika arbetade inom litteraturforskningen, här och hvar kritiska och polemiska uppsatser i tidningar och revyer (bl. a. i "Ur dagens krönika" och i de af G. af Geijcrstam utgifna programrevyerna "1885" och "1886"). Man har velat göra gällande, att L. greps med af en litteraturriktning, som han af naturen icke tillhörde; i viss mån innebär detta en sanning, dock blott så till vida som det naturalistiska skildringssättet, som han underkastade sig, var hans fantasirika, drömmande temperament i grunden främmande, men däremot berörde 1880-talcts berättigade strid för nya sociala lifsvärden, för friare utrymme i lif och dikt, för rikare och mångsidigare impulser och för nedbrytande af allt officiellt litteraturmod besläktade strängar i hans inre, och han blef också en af de käckaste och stridbaraste i truppen, då det gällde att ge svar på tal; sina åsikter från 1880-talet blef han i stort sedt trogen, och i sin världsuppfattning torde han alltid stått den mekaniska världsteorien rätt nära (man jämföre hans uppsats om Lucretius); i detta afseende blef han aldrig romantiker; i sin stil tog han tidigt intryck af den danska naturalistiska skolans stilkonstnär, J. P. Jacobsen, med hvilken han f. ö. företedde likhetsdrag i det djupa vetenskapliga intresset och bl. a. i en af kroppslig ohälsa orsakad melankoli. Emellertid hade V. von Heidenstam framträdt, och dennes diktning med sina storslagna, skönhetsträngtande kraf berörde besläktade strängar hos L. Gemensamt utgåfvo de från Davos - där L. vistades efter ett svårt sjukdomsfall - broschyren Pepitas bröllop (1890), som under bilden af en fingerad litteraturanmälan utgör ett angrepp på 1880-talets skildringskonst, "skomakarrealismen, och där L. själf förklarar sig ej längre egna hvarje liten framletad detalj af hvardagslifvet sin vidskepliga vördnad; han hade fordom känt en viss litterär samlarförtjusning inför verklighetens alla "småmynt" för att "med hela petigheten hos en upptäckare, som beskrifver en ny hieracievarietet skildra t. ex. en ridhuskarls bedröfliga existens". 1891 framträdde L. med två nya skönlitterära verk. Det ena, berättelsen Lifvets fiender (öfv. till holl.), betecknar i viss mån öfvergången; den var planlagd redan 1888, påbörjad 1889; den skildrar en drömmares förlisning i en nykter tid, hur en varmhjärtad ideolog går under, därför att han icke mäktar härda ut under reaktionens hårda tag, en hemlös i den nya tiden; det är en vemodsfull själsmålning. Det andra, mera betydande arbetet var L:s första diktsamling, Legender och visor, i hvilken L. uppenbarar sig som en lyriker af hög rang, väl ej af dem, som lättast bli populära, men som en konstnär af sällsynt själsadel, med förmåga att ge uttryck åt djup smärta (särskildt sorgen öfver förlusten af sin maka) och åt glödande lidelse ("min dikt är svart med purpurröda sömmar"). - I denna samling förekommo bl. a. nyårsvisan om Staffan stalledräng och hans hästar, "Monika", "Florez och Blanzeflor". 1894 utkommo Nya dikter med sådana skaldestycken som "Ithaka", "Sången före natten", "Varsel", "Änglar", uppenbarande en djup känsloglöd - djupare kanske än hos någon samtida svensk - och ett märkligt sinne för historisk stil. L:s båda första diktsamlingar - liksom i allmänhet hans lyrik - syssla mycket med dödstanken, dels som smärta öfver ett förloradt, dels som dödsaning. Vid sidan af det vetenskapliga och publicistiska arbete, som L. idkade under nu följande år, fann han äfven tid till diktning. Som novellförfattare framträdde han dels i sina Rococonoveller (1899; öfv. till da. 1900, till ty. 1905), där särskildt den judiska novellen "Kalonymos" står högt och där f ö. en viss stilla humor ofta tar sig uttryck, den icke rätt väl komponerade berättelsen Magistrarne i Österås (1900; öfv. till da. s. å., till ty. 1902), skildrande en svensk "begåfnings" förlisning i småstadskvalmet, och vidare Dikter, tredje samlingen (1901), som icke mottogs vidare väl från en del af kritiken, men som innehåller några af hans djupaste och vackraste dikter: "Modersspråket", "Fader", "Det torra brödet", samt Kung Salomo och Morolf (1905), en serie af djupa tankedikter, i hvilka skalden ger luft åt den humana, vemodsfulla vishetslära han tillkämpat sig, resignationen öfver alltings förgänglighet. I vissa dikter har han gett uttryck åt dubbelheten i sitt väsen: den österländska börden och det svenska fosterlandet; "västerländskt vemod och österländsk brand" liksom af slitningen mellan vetenskapsman och skald: "själf är jag både visdom och dikt". En ej mindre betydande verksamhet utöfvade L. som litteraturforskare, närmast som lärjunge af H. Schück. Efter den grundliga gradualafh. Studie öfver fars och farsörer i Frankrike mellan renässansen och Moliére (1888; ty. öfv. 1894) följde en rad förträffliga arbeten i 1700-talets svenska litteraturhistoria - han var rokokons och den gustavianska tidens främste kännare -, den populära Teater och drama under Gustaf III (1889), vidare Gustaf III såsom dramatisk författare (1894), hans litteraturhistoriskt mest betydande arbete, med en utomordentligt sympatisk karakteristik af Gustaf III, Från Gustaf III:s dagar (1896), en serie essayer, hvaribland den ypperliga Bellmanskarakteristiken; Johan Wellander (s. å.), som ger vida mer, än hvad titeln säger, bl. a. en skildring af Uppsalakulturen vid 1700-talets midt, Niclas Lafrensen (med en inledning om förbindelserna mellan fransk och svensk konst på 1700-talet, 1899); vidare smärre konsthistoriska arbeten om A. Roslin och G. Lundberg samt en i tidskr. "Ord och bild" offentliggjord lärd studie öfver Jacques Callot. Men dessutom offentliggjorde L. tid efter annan spridda essayer, i hvilka hans lärdom och fina poetiska uppfattning samverkade på det lyckligaste och hvartill vår litteratur sedan Atterbomss dagar icke egt något motstycke. Utom i den ofvannämnda samlingen "Från Gustaf III:s dagar" hann L. själf utge essaysamlingarna Diktare och drömmare (1898) och Svenska gestalter (1903), som kanske utgöra höjdpunkten af hans alstring, men efter hans död har ytterligare ett par dylika samlats. Postumt utkom ock början till den stort anlagda monografi öfver Linné, hvarmed han på sistone var