sysselsatt. En del af hans förut ej samlade prosaberättelser utgafs 1906 under titeln Sista noveller, några dikter samlades 1907 till det lilla bandet Sista dikter. - Jämte H. Schück utgaf L. "Memoarer och bref" (10 bd), där han redigerade Gjönvells familjebref (1900), A. L. Hamiltons historiska anekdoter (1901) och Elis Schröderheims bref (1902). 1904 började han utge serien "Svenska klassiker", där han själf utgaf Wallenbergs "Min son på galejan" (1904). L. har dessutom verkat som litteraturkritiker, och ett fylligt urval af hans kritiker har utgifvits efter hans död. Han egde som granskare en den rikaste beläsenhet, på vissa områden lärdom, kritiskt skarpsinne, finkänslig, poetisk uppfattning samt en liffull framställning, som väckte publikens sympatier för det ämne, hvarmed han sysslade; stundom kunde väl, i synnerhet i början af hans verksamhet, hans kritiker vara något partifärgade, men allt som hans åsikter trängde igenom och han själf genomgått en fördjupning, minskades deras polemiska karaktär, och han vann hög auktoritet. Hans kritiska såväl som hela hans litterära verksamhet kännetecknas af en brinnande kärlek till svensk litteratur och svensk kultur öfver hufvud taget; denna kärlek har han biktat i "Modersspråket", men den präglar mest allt hvad han skrifvit vid sidan af den "kunskapslidelse", som var hans härskande förmåga. 1906 ff. utgåfvos L:s Samlade skrifter (bortåt 30 bd; serien ännu ej af slutad), af hvilka ett stort antal band, t. ex. "Essayer", "Svensk litteratur", "Utländsk litteratur", "Svensk konst och svensk natur", "För och mot", "Utländsk konst", innehåller tidnings- och tidskriftsartiklar. - Till ty. öfversattes 1905 hans essay om Selma Lagerlöf (i serien "Die litteratur"). - Se D. Sprengel, "O. L." (i serien "Svenskar", 1907) och R. G:son Berg, "Svenska skalder från nittitalet" (2:a uppl. 1909) samt afhandlingar af S. Rothman och R. Berg i "Språk och stil" 1911. 1. R. T-dt. 2. K. W-g. Lewes [lo'is], flod. Se Jukon. Lewes [lo'is],hufvudstad i engelska grefsk. Sussex, vid Ouse, 11 km. från dess utlopp vid Newhaven, som är stadens hamn. 11,249 inv. (1901). Latinskola, spannmåls- och trähandel. Staden anses ha ett mycket gammalt ursprung. 14 maj 1264 besegrades Henrik III af Simon af Montfort vid Mount Harry, 3 km. n. v. om staden, efter hvilken slaget brukar uppkallas. J. F. N. Lewes [lö'is], George Henry, engelsk filosof, f. 1817 i London, d. 1878, var sedan 1854 förenad i samvetsäktenskap med författarinnan "George Eliot" (se Cross, M. A.). Hans hufvudarbete är en framställning af History of philosophy (2 dlr, 1845 -46, sista uppl. 1880), hvari han historiskt söker visa omöjligheten af en metafysik och framställer Comtes positivism som den slutliga ståndpunkten. I sitt senare arbete Problems of life and mind (4 dlr, 1874-79) gör han emellertid gällande, att äfven metafysiska problem kunna behandlas enligt positiv eller empirisk metod, men han tillbakavisar Spencers antagande af det absoluta som en ovetbar kraft. Bland L:s öfriga skrifter må nämnas Life of Goethe (2 bd, 1855, flera uppl.), ett för sin tid mycket förtjänstfullt arbete, som utgått i 25 tyska upplagor, Physiology of common life (1859; "Hvardagslifvets physiologi", 1861), The stndy of psychology (1879) och Dramatic essays (1896); flera afhandlingar af honom ha offentliggjorts i tidskr. "Mind". S-e. Leveson-Gower[lö;sn gö'e], engelsk, till whigaristokratien hörande släkt, hvaraf en äldre grens hufvudmän efter hvartannat erhöllo titlarna earl Gower, markis af Stafford och hertig af Sutherland, medan earlerna Granville tillhöra en yngre gren. 1. Granville L.-G., earl Gower, sedan 1786 markis af Stafford, politiker, f. 1721, d. 1803, valdes 1744 till parlamentsledamot, blef 1754 medlem af öfverhuset, innehade flera ministerposter och hofcharger samt var 1767-79 lordpresident, men lämnade 1779 af missnöje med lord Norths politik sin plats i dennes kabinett. Hans inträde i William Pitt d. y:s kabinett, hvilket han tillhörde 1783-94 först som lordpresident, sedan som sigillbevarare, bidrog väsentligen att ge dennes ministär nödig stabilitet. 2. George Granville L.-G., markis af Stafford, 1833 upphöjd till hertig af Sutherland, den föregåendes son, jordmagnat och politiker, f. 1758, d. 1833, var från 1790 till de diplomatiska förbindelsernas afbrytande 1792 engelsk ambassadör i Paris och 1799-1810 generalpostmästare. Genom gifte förvärfvade han de vidsträckta Sutherlandska godsen i Skottland; af sin morbror, hertigen af Bridgewater (se Egerton 2), ärfde han Bridgewaterkanalcn och de Egertonska godsen, hvartill kommo de fäderneärfda Staffordgodsen. L.-G. kom därigenom att göra skäl för namnet "en rikedomens Leviatan"; han nedlade mycken energi och kostnad på nyodlingar och väganläggningar, särskildt i grefsk. Sutherlandshire. - Denna ättgrens nuv. hufvudmän är hans sonsons son Cromartie L.-G., 4:e hertig af Sutherland, f. 1851, hvars jordegendomar uppta en areal af mer än 1,350,000 acres. 3. Granville L.-G., earl Granville, den föregåendes yngste broder, diplomat, f. 1773, d. 1846, var som lord Granville L.-G. ledamot af underhuset från 1795 till 1815, då han upphöjdes till viscount Granville; earlvärdighet erhöll han 1833. Han var 1804-07 utomordentlig ambassadör vid ryska hofvet, sändes 1823 af sin vän Canning som minister till Bruxelles och blef 1824 brittisk ambassadör i Paris. När Cannings anhängare 1828 lämnade hertigens af Wellington ministär, återkallades L.-G. såsom alltför liberal, men han återfick 1830 sin post af lord Greys liberala ministär och bidrog sedan väsentligt till att skapa och vidmakthålla ett godt förhållande mellan England och den franska julimonarkien. 1841 drog han sig tillbaka till privatlifvet. 4. Francis L.-G., earl af Ellesmere, yngre son till L.-G. 2, skriftställare, f. 1800, d. 1857, ärfde efter sin far de Egertonska godsen och antog då namnet Egerton (se vidare d. o. 4). 5. Granville George L.-G., son till L.-G.