uppträda. Bland skogsträd märkas jämte sommargröna löfträd (ekar och bokar) de varmare klimatens barrträd, såsom pinjer (Pinus Pinea, P. halepensis, P. pyrenaica) och cypresser (Cupressus sempervirens m. fl.) samt det träd, som företrädesvis gjort L. ryktbart, Libanoncedern (se fig. i art. Ceder), som nu finnes i en större, af en stenmur sedan 1875 omgifven lund vid Bscherre på västra sidan af Dahr el-Chodib (1884 397 träd; 1573 räknade Rauwolf endast 24 stammar, Burckhardt 1810 375) samt några exemplar omkr. 30 km. n. om Bscherre och vid Baruk omkr. 30 km. s. ö. om Beirut. Af odlade trädartade växter märkas oliv-, fikon-, granat-, mandel-, valnöt- och mullbärsträd, vinrankan, kvitten och pistacier. Stora trakter ha genom befolkningens flit förvandlats till yppiga trädgårdslandskap. Genom odling har den ursprungliga trädrikedomen betydligt minskats, och det finnes nu få skogar i ordets egentliga mening. I skogarna finnas pantrar, björnar, hyenor, vildsvin, schakaler och gaseller, men vildnaden är nu obetydlig mot förr, då L. var ett af assyriska och babyloniska konungar besökt jaktområde, rikt på allt slags villebråd, hvarom gjorda grottfynd bära vittne. Får och getter äro de viktigaste husdjuren. -- I L. ha anträffats spår af en förhistorisk befolkning. Det äldsta bergfolk, som historien nämner, var amoriter; ituréer omtalas i början af vår tidräkning. Kusten var i forntiden bebodd af fenicier, som sannolikt invandrat österifrån. Deras lifliga handel gaf detta kustland världshistorisk betydelse. Senare kommo dessa trakter under den grekiska kulturens inflytande, och kristendomen trängde tidigt in i vissa delar af berglandet, medan i andra hedendomen lefde kvar och t. o. m. människooffer länge förekommo. Än i dag är det rikt på små kloster. De nuv. invånarna äro till största delen af syrisk härkomst: maroniter i norra delen till Nahr el-Kelb och druser i den södra (se Druser, fig. 1 o. 2). Islam och araber ha aldrig trängt långt in, och turkarna ha aldrig fullständigt underkufvat L. När 1840 Syrien togs ifrån Muhammed Ali och återgafs åt sultanen, fordrade de europeiska makterna vissa företrädesrättigheter för L. med dess kristna befolkning. På grund däraf bestämdes, att maroniter och druser skulle styras af hvar sin kaimmakam, den förre i norra delen, den senare i den södra; för områden med blandad befolkning stipulerades särskilda bestämmelser. Denna ordning bestod till blodbadet 1860 (se Druser och Syrien). Till följd af Frankrikes ingripande förklarades L. 1862 för en själfständig, från Syrien skild provins (liva), som skulle styras af en kristen guvernör, utnämnd af sultanen och omedelbart underordnad honom. Han utnämner alla ämbetsmän, uppbär alla skatter, förfogar öfver den väpnade styrkan o. s. v. Vid hans sida står ett af tolf medlemmar från de olika religionssamfunden sammansatt centralråd (medjlis), som fördelar skatterna och kontrollerar utgifterna. Det är dock endast rådgifvande, och guvernören kan underlåta att rådfråga det. Ett inhemskt landtvärn vakar öfver den allmänna ordningens upprätthållande. Guvernören residerar i Ba`abde, vid järnvägen s. om Beirut, om sommaren i Beteddin nära Deir el-Kamar, omkr. 30 km. s. om Beirut. -- Till denna autonoma provins höra dock icke de tre viktigaste hamnstäderna Tripolis, Beirut och Saida, ty de bibehöllos under Syrien. -- Provinsen L. omfattar 3,100 kvkm. med 200,000 inv. enligt ungefärlig uppskattning, ty någon folkräkning har aldrig egt rum. Af befolkningen äro de kristne maroniterna (se d. o.) talrikast och viktigast; i andra rummet komma druserna (se d. o.). Talrika äro ock schismatiska greker, grekiska katoliker samt schiitiska turkar (metawile). Litt.: G. Ebers och H. Guthe, "Palästina in bild und wort" (II, 1884), G. Diener, "Libanon" (1886), M. Blanckenhorn, "Entwickelung des kreidesystems in Mittel- und Nordsyrien" (1890), "Die strukturlinien Syriens und des Roten meers" (1893, festskrift tillegnad von Richthofen), Leo Anderlind, "Die zedern auf dem L." ("Zeitschr. d. deutsch. Paläst. vereins", X, 1887). J. F. N. Libanoncedern, bot. Se Ceder och Libanon, sp. 341. Libanonsbjörnen, zool. Se Björn. Libanotis Crantz, bot., ett örtsläkte inom fam. Umbelliferæ med mångstrålig, tät, dubbel blomflock samt allmänt och enskildt svepe. Frukten är höghvälfd, äggformig, finluden. Från den mångåriga roten uppväxer en tämligen hög, småluden, starkt räfflad stjälk med nästan dubbelt parbladiga, vackra blad och hvita, tättsittande blommor. Den svenska arten, säfferoten, L. montana, förekommer mindre allmänt på ängsbackar i landets södra och mellersta landskap. Roten har stark, kryddartad lukt och smak samt begagnas i Schweiz som ett folkmedel mot hvarjehanda krämpor. O. T. S. (G. L-m.) Libation (lat. libatio, grek. loibe eller sponde) är benämningen på ett hos forntidens greker och romare ofta förekommande dryckesoffer, vanligen bestående af vin, men äfven af vatten, mjölk, honung eller olja. Vid gudstjänsten nyttjades libationer dels som själfständiga offer, dels i förening med brännoffer, hvarvid offervätskan göts öfver altaret eller öfver själfva offerdjuret. Vid festliga måltider var det brukligt att, innan man öfvergick till det egentliga dryckeslaget, anställa en högtidlig libation till gudarna. Till libationer nyttjades vid offren i allmänhet oblandadt vin; men i libationer till Fumeniderna, Mnemosyne och några andra gudomligheter äfvensom vid grafoffren fick tvärtom ingen tillsats af vin förekomma. - Numera förstås med libation dryckeslag. A. M. A. Libau (lett. Leepaja), hamnstad i Kurland, på norra ändan af en smal landtunga, som skiljer Libausjön från Östersjön. 64,489 inv. (1897). Gymnasium, realskola, navigationsskola. Skeppsvarf. Industrien har vuxit betydligt på senare tider, och handeln har fått ett storartadt uppsving. Exporten består hufvudsakligen af spannmål, sprit, hampa, petroleum, linfrö, oljekakor och trävaror; införseln af stenkol, landtbruksredskap, kolonialvaror m. m. L:s hamn låg förr 3 km. s. om staden, tills en kanal 1697 gräfdes genom landtungan. På senare tider har man byggt en ypperlig handelshamn på denna landtungas västra sida och skyddat den genom hamnarmar. Redan Gustaf II Adolf anlade en fyrhörnig bastionsskans på näset, som förenade stadshalfön med fastlandet; men då L. i juli 1701 besattes af svenskarna, förefunnos blott "2 bastioner för bryggan". Stuart började nu på Karl XII:s befallning att på udden mellan Östersjön och kanalen anlägga en femhörnig bastionsskans med betäckt väg och palissadering mot hamn, redd och stad; men då sanden "dagligen dref som snö" och omöjligen kunde bindas,