339 Liavåg-Libanon 340 af Rysslands, Frankrikes och Tysklands gensagor afstå därifrån (5 maj) och erhöll i stället en krigsskadeersättning, 30 mill. tael. 1898 erhöll Ryssland på 25 års "arrende" södra spetsen af L. med Talien-wan och Port Arthur samt rättighet att dit draga en järnväg från Charbin. Genom freden i Portsmouth (1905) öfverflyttades detta ryska arrende på Japan. (Wbg. J. F. N.) Liavåg. Se H j ö r u n g a v å g. Liba'nios (grek. Libánios, lat. Libanius), grekisk sofist och retor, f. omkr. 315 e. Kr. i Antiokia i Syrien, egnade sig åt litterära studier, hvilka enligt tidens sed hufvudsakligen bestodo dels i förklaring af de fornklassiske författarnas skrifter, dels i stilistiska öfningar efter deras mönster. För fullbordandet af sin vetenskapliga utbildning uppehöll han sig en längre tid i Aten, där han äfven vann anseende som framstående lärare. Hans rykte förskaffade honom en kallelse till en offentlig lärarbefattning i Konstantinopel, hvilken dock afundsamma medtäflares förföljelser snart tvungo honom att lämna (omkr. 345). Med stor utmärkelse verkade han under några år som lärare i Nikomedeia i Bitynien, men återvände på ny kallelse till Konstantinopel och slog sig slutligen (353 1. 354) ned i sin födelsestad, där han ända till sin död (omkr. 393) fortfarande verkade som författare och lärare med stort tillopp af åhörare. L. bekände sig till den fornhellenska religionen och hade äfven af denna anledning en varm beundrare i kejsar Julianus, som på allt sätt sökte gynna honom och äfven tilldelade honom en kvestors värdighet. Han var sin tids alstringsrikaste författare och efterlämnade ett stort antal skrifter, till större delen öfnings- och mönstertal (declamationes) samt en mycket vidlyftig samling bref (öfver 1,600). Många af dessa skrifter ega ett betydligt historiskt, biografiskt och litteraturhistoriskt värde. Stilen är bildad efter de bäste klassiske författarnas mönster och utmärker sig i allmänhet genom språklig renhet, ehuru ej fri från en viss grad af förkonstling. Den fullständigaste upplagan af talen är utg. af Reiske f 1791), brefven af Wolf (1738). En ny upplaga af "Libanii Opera" utgifves af Förster (från 1903"). Jfr Petit, "Essai sur la vie et la correspondance du sophiste Libanius" (1865), Sievers, "Das leben des Libanius" (1868), och K. Meister, "Zu den deklamationen Libanios' über Sokrates" (i "Sitzungsbericht der k. bayerischen akademie der wissenschaften", 1910). A. M. A. Libanius. Se Libanios. Libanon (arab. Djebel Libnan, "Hvita berget", äfven Djebel el-Gharbi, "västra berget", i motsats till Djebel es-Scherki, "östra berget", Antilibanon), berg i Syrien, som fr. n. n. ö. till s. s. v. sträcker sig omkr. 165 km. längs Medelhafvets kust och delas i en nordlig och en sydlig del genom det pass, som sedan 1832 begagnas af postvägen och sedan 1905 af järnvägen Beirut--Damaskus (1,487 m.). På Saidas breddgrad är bredden fågelvägen 29 km., på Beiruts 31 och på Tarabulus' 45 km. I s. skiljes det genom Nahr el-Kasimijes dal från Galiléens bergland, och i n. sluttar det brant ned mot Nahr el-Kebirs dal; i ö. begränsas det af den syriska sänkan (El-bika l. Celesyrien). L. såväl som Antilibanon (se d. o.) äro kalkstensberg, som ansluta sig till Palestinas kalkplatå. L:s kalksten tillhör kritperiodens mellersta och senare del. Berget är en horst med vanligen horisontella lager, hvilka i ö. och v. äro lätt böjda mot El-bika-sänkan och mot hafvet. Från detta senare erbjuder berget en storartad anblick. I terrasser sänker sig L. mot Medelhafvet: efter den smala kusten (es-Sahil) följer det mellersta terrasslandet (el-Wast) med rik vinodling och fruktträdgårdar, bergets egentliga kulturområde. Själfva kammen (ed-Dschurd) ligger i medeltal på 1,930 m. höjd. Dess högsta toppar ligga i norra delen (Arz Libnan), hvarvid Dahr el-Chodib når 3,063 m., Kornet es-Sauda 3,360 m. och Dahr ed-Dubab (orätt kalladt Djebel Tismarun l. Timarum) sannolikt 3,066 m. (säkra mätningar af L:s toppar föreligga icke). Södra delen är lägre (Djebel Sannin 2,608 m.). Enligt Dieners iakttagelser nå dessa höjder icke den eviga snöns gräns, hvilken han enligt därvarande klimatiska förhållanden förlägger till 3,100--3,200 m. ö. h., ehuru på Djebel Sannin och Dj. el-Muneitira (2,807 m.) hvarje år enstaka snöfläckar ligga kvar i dolda klyftor och mellan Arz Libans höjder; särskildt på sidorna af Dahr el-Dubas och Dj. Makmal finnas icke blott större band af evig snö, utan äfven äkta firnfält. Passen ligga jämförelsevis högt och äro långa tider täckta af snö. Dalarna äro unga bildningar, djupa, branta och svårtillgängliga, men af stor betydelse för kulturen, emedan de ega vatten och frisk vegetation. Den årliga nederbörden (snö och regn) är mycket stor och ger upphof till ett stort

Vattenfall af källor på Libanon.

antal bäckar och ytterst vattenrika källor (jfr fig.). T. o. m. i juni och sept. lysa de högsta topparna af Arz Libnan af nyfallen snö. Nedre gränsen för snöfall ligger på 500--600 m. höjd. Årsmedeltemperaturen är vid L:s västra fot 21° (jan. 8°, juli 24°), men på större höjd blir klimatet kallare och råare. På vintern blåsa oftast hårda väst- och nordvästvindar, som packa snön i massor. Floren är utomordentligt rik; på västkusten är Medelhafsfloran förhärskande, medan på östra sidan stäppfloran börjar