som det sekundära. All statsmyndighet härleddes ur individernas genom omröstningar (val) konstaterade vilja, och statens ändamål ansågs vara att bereda den största möjliga "lycka" åt det största möjliga antalet vid hvarje tidpunkt lefvande individer, hvilkas privata intressen således ställdes framför det öfver generationernas växling upphöjda statssamhällets kraf. Då individens lycka bäst bedömdes af honom själf, borde, menade man, staten så litet som möjligt inskränka hans handlingsfrihet. Dess uppgift ansågs därför egentligen blott vara att sörja för den yttre rättssäkerheten, och den borde undvika att taga befattning med kulturuppgifter, särskildt ekonomiska, hvilka antogos bäst främjas genom individernas fria initiativ, företagsamhet och inbördes konkurrens. Liberalismens ekonomiska grundsats var därför: "laisser aller" (se d. o. och jfr Cobden, Frihandel och Manchesterskolan). Genom sin individualism kom det liberala partiet i motsatsförhållande icke blott till den egentliga, ett återupplifvande af medeltida samhällsförhållanden åsyftande reaktionen, hvars lärofader var schweizaren K. L. v. Haller (se Haller 2), utan ock till den "historiska skolan" (jfr Geijer 3, sp. 856 o. f.), för hvilken det väsentliga i samhällslifvet var ej individuella (privata) intressen, utan samhällets utveckling (historisk kontinuitet), och i sin motsättning till liberalerna blefvo dessa båda riktningars anhängare ofta sammanfattade under namnet "de konservative" (se Konservativ). -- Tidigast torde ordet liberal användts som partinamn i Spanien: för att beteckna skaparna och försvararna af 1812 års konstitution (i motsats till de "servile"). I Frankrike under restaurationen (1814--30) användes ordet först ironiskt om frihetsvännerna, men accepterades af dessa som hedersnamn och spred sig som sådant till det öfriga Europa; julirevolutionen (1830) var den franska liberalismens stora genombrott. I England omfattades de liberala idéerna af whigpartiet, som förde dem till seger genom 1832 års parlamentsreform och efter midten af 1800-talet vanligen kallas det liberala partiet. I åtskilliga länder (Tyskland, Italien, Ungern) förbundos liberala sträfvanden med nationella (i Tyskland sammanfattade under namnet "demagogische umtriebe" och länge skoningslöst bekämpade af regeringarna). Belgiens liberaler ha i allmänhet haft till hufvuduppgift att täfla om makten med de "klerikale", ehuru landets lösslitande från Nederländerna 1830 åvägabragtes genom de båda partiernas samverkan. I Sverige fick ett liberalt parti på 1820-talet betydelse genom den Anckarsvärdska oppositionen (se Anckarsvärd 2, sp. 926), och efter Karl Johans död genomfördes där en mängd liberala reformer. -- Bland framstående teoretiska målsmän för de liberala idéerna märkas fransmannen B. Constant (se Constant de Rebecque), tyskarna K. T. Weleker (se d. o. 2) och K. W. R. v. Rotteck (se d. o.), svensken J. G. Richert (se Richert 1) och i synnerhet engelsmannen J. Bentham (se d. o.), under hvars inflytande de svenske liberalerna väsentligen stodo. -- Sina anhängare hade det liberala partiet i synnerhet bland det från 1800-talets början genom storindustrien kraftigt sig utvecklande högre borgarståndet (bourgeoisien), hvars kamp mot näringstvång och sträfvan att med undanträngande af de privilegierade stånden vinna politiskt inflytande erhöll ett kraftigt stöd i de liberala idéerna. Februarirevolutionen (1848) betecknar vändpunkten i den liberala partibildningens historia. Genom denna händelse eller dess efterverkningar ha de liberala krafven på politisk frihet, näringsfrihet och privilegieväsendets afskaffande mer eller mindre grundligt genomförts i alla europeiska länder, men i och med detsamma har den liberala sammanhållningen rubbats eller namnet liberaler fått en förändrad innebörd. Sedan den liberala medelklassen genomfört sina önskemål, blef bevarandet af segerns frukter mot mera demokratiska omstörtningsförsök, äfven dessa en frukt af 1848 års händelser, också ett liberalt intresse, och partier med liberal beteckning ha därför sedan ej sällan uppträdt konservativt, t. ex. de "gammalliberale" (ty. altliberale) i Preussen. Mest ödesdigert har emellertid varit, att tron på den liberala ekonomiska frihetsprincipen rubbats genom pauperismens masselände, som blef en följd af, att åt det privata intresset lämnades oinskränkt spelrum inom näringslifvet. De kroppsarbetande klasserna -- "folket" i demokratisk mening, i hvars namn de liberale storborgarna under den liberala kampperioden gärna talade -- ha till följd häraf i stor utsträckning vändt sig till socialistiska ideal, som innebära den absoluta motsatsen till "laisser aller", och under sådana förhållanden ha de liberala partier, som i vår tid ännu vilja gälla som demokratiska, i väsentlig mån modifierat eller alldeles öfvergifvit den ekonomiska frihetsprincipen, som var det kanske mest utmärkande för den ursprungliga liberala åskådningen. S. B. Liberala ligan (eng. the liberal league), en politisk sammanslutning inom det liberala partiet i England, hvilken kom till stånd i samband med lord Roseberys och en del öfriga liberala imperialisters missnöje med den officiella partiledningens (särskildt Campbell-Bannermans) hållning under boerkriget och dess eftergifvenhet för de irländske nationalisternas homc-rule-kraf. Ligans program var vid dess stiftande (26 febr. 1902) närmast att främja den politik Rosebery i ett berömdt tal i Chcsterfield (16 dec. 1901) närmare utvecklat och i allmänhet att frigöra det liberala partiet från dogmbundet fasthållande af vissa äldre partidoktriner samt att bereda rum äfven åt "rikstanken" i partiprogrammet. Eosebery blef ligans förste president, Asquith, sir E. Grey och sir H. Fowler vicepresidenter. Dess inflytande på partiet var en tid rätt starkt, särskildt sedan de tre vicepresidenterna blifvit medlemmar af Campbell-Bannermans ministär (dec. 1905), men Rosebery själf skilde sig alltmer från partiet, och till följd däraf aftynade snart ligans verksamhet. Den upplöstes formligen 1910 i samband med hans skarpa opposition mot ministären Asquith i frågan om öfverhusets vetorätt. V. S-g. Liberala partiet i Finland. Sedan det fennoman-ska partiets ställning mot slutet af 1870-talet blifvit allt starkare och i motsats till detta en svenskvänlig riktning börjat framträda, väcktes fråga om en fastare sammanslutning mellan dem, som i språkfrågan intogo en moderat-central ställning. 1880 publicerades Det liberala partiets pro-(jram, som utarbetades under ledning af dåv. professor L. Mochclin och undertecknades af 53 personer, bland hvilka de flestc vid lyndtdagarna eller i