pressen deltagit i det politiska lifvet. Särskilda reformer på den konstitutionella rättens område påyrkades. Den centrala ställningen i språkfrågan angafs genom yrkandet, att ett erforderligt antal lyceer med finskt undervisningsspråk skulle inrättas utan inskränkning eller förfördelande af de skolor, i hvilka svenskan var undervisningsspråk. Med anledning af det liberala programmets, som det tycktes, sväfvande uttalanden i språkfrågan drogo sig flera af de forne liberale, hvilka önskade ett mera energiskt uppträdande gentemot fennomanien, tillbaka, medan å andra sidan den förstärkning från moderatfennomanskt håll de liberale väntat sig uteblef. Dock vann partiet afgjord seger vid valen inom borgarståndet till 1882 års landtdag och behärskade under landtdagens lopp i de flesta frågor detta stånd äfvensom ridderskapet och adeln. Vid 1885 års landtdag var partiet försvagadt till följd af bristande ledning och af oenighet i flera hufvudfrågor. De liberale framträdde icke sedermera som organiseradt parti. M. G. S. Liberala samlingspartiet, politiskt parti. Ett liberalt parti är en jämförelsevis sen företeelse i svensk politik. Väl behärskades borgar- och bondeståndens majoritet under de sista 25 åren före representationsförändringen af liberala idéer, men någon ordnad partisammanslutning förefanns icke. Sedan den entusiasm, som reformen väckte, något svalnat, bildade en del af de liberala elementen 1888 det nyliberala partiet, men detta hölls ej ens så fast samman, att det gick fram med gemensam lista vid utskottsvalen. Divergensen i den allt aktuellare vordna försvarsfrågan vållade, att partiet under 1870-talets första år alldeles rämnade sönder, hvarefter vederbörandes politiska position bestämdes af deras hållning i försvarsfrågan. Medan en del, såsom S. A. Hedlund, A. Gumælius, J. Mankell m. fl., anslöt sig till landtmannapartiet (se d. o.), som vid denna tid började ådagalägga ett mera frisinnadt kynne öfver hela linjen, ställde sig andra, såsom S. A. Hedin m. fl., i "centerns" (se d. o.) led eller gingo som "vildar". Så fortgick det, ända tills med försvars- och grundskattefrågornas lösning och tullfrågans skjutande i förgrunden nya spörsmål blefvo företrädesvis partibildande. Under perioderna 1888--93 omfattade centern så godt som städernas hela frihandelsgrupp, inom hvilken de liberala elementen spelade en framskjuten roll, och partiet arbetade i nära förening med det frihandelsvänliga och relativt liberala "gamla landtmannapartiet". Genom sammanslagningen mellan landtmannapartierna sprängdes 1895 den alliansen, och kort förut hade sammanhållningen inom centern brustit och de mera konservativa elementen brutit sig ut för att bilda "nya centern". De mera bestämdt liberala elementen från såväl centern som gamla landtmannapartiet sammanslöto sig 1895 till folkpartiet (se d. o.). Ehuru dettas program var afgjordt moderat, föredrog dock en del kända liberala, såsom Hedin, S. von Friesen, Vahlin m. fl., att stå utom, och partiet räknade under perioden 1897--99 endast 32 medlemmar. Redan 1897 sammanslöto sig omkr. 25 af Andra kammarens liberala medlemmar till en diskussionsklubb under ledning af S. von Friesen, till hvilken klubb slöt sig en krets af yngre politiker, såsom H. Hamilton, Th. Zetterstrand, E. Carlson m. fl. En annan diskussionsklubb, mestadels bestående af moderat-liberala landtmän från Värmland, Dalarna och Norrland, samlades kring friherre K. K. Bonde (se Bonde 14). Snart gjorde sig dock behofvet af en fastare sammanslutning allt mera kännbart, och vid slutet af 1899 års riksdag förenade man sig om en gemensam plattform i rösträttsfrågan, det s. k. kommunalstrecket (se d. o.), d. v. s. politisk rösträtt för en hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man. Sedan genom 1899 års val folkpartiets numerär ökats till 46, fanns ock tiden mogen för en sammanslutning på bredare grund af Andra kammarens frisinnade element, och i jan. 1900 utfärdades ock inbjudan till en sådan under namn af liberala samlingspartiet af S. von Friesen, H. Hamilton, Th. Zetterstrand, D. Persson i Tällberg m. fl. Kallelsen hörsammades af öfver 80 ledamöter, hvaribland alla ledamöterna af folkpartiet, som beslöt uppgå i det nya partiet mot att det erhöll ett visst antal platser i partiets s. k. förtroenderåd. Som själfva partinamnet antydde, ville man i främsta rummet samla olika liberala nyanser och partiprogrammet (det s. k. "von Friesenska förslaget" l. "Tattersallsresolutionen") blef af afgjordt moderat-liberal karaktär. Så nöjde man sig med kommunalstrecket i rösträttsfrågan, och i fråga om den kommunala rösträtten kräfde man blott en relativ begränsning till en tiondedel af kommunens hela röstetal och ett absolut röstmaximum af 1,000 röster. Under hela den första riksdagsperioden, då S. von Friesen var partiets mest framträdande man, bar ock hela dess verksamhet en moderat och praktisk prägel. Partiet medverkade ock till lösningen af åtskilliga praktiska frågor. Vid slutet af perioden erhöll dess rösträttsprogram en svår stöt, då på tillskyndan af å ena sidan högermän, såsom biskop Billing och Ivar Månsson, och å andra sidan vänstermän, såsom D. Bergström och riksdagens dåv. ende socialist (Hj. Branting), riksdagen beslöt en skrifvelse till K. M:t, hvari pekades på allmän rösträtt för män af fyllda 25 år i samband med proportionella val och lika representationsrätt för stad och land. Under den därpå följande riksdagsperioden 1903--05, till hvilken partiet återkom med ganska väsentligt ökad styrka, företedde detsamma under samma ledning som förut ej något i väsentlig grad ändradt kynne, om man ock kan spåra vissa tecken till radikalisering i partimotionen 1904 i rösträttsfrågan, hvari krafvet på fullgjord skatteplikt till kommunen eftergafs, för att återigen upptagas i partimotionen vid 1905 års riksdag. Till den proportionella valprincipen ställde sig partiet ännu 1904 icke principiellt afvisande, men betonade med skärpa, att dess tillämpning måste utsträckas till båda kamrarna och afvisade med denna motivering de boström-bergerska förslagen från 1904 och 1905 om proportionella val till enbart Andra kammaren. På sommaren 1905 hade åter flera af samlingspartiets mest framstående män uppgjort ett valprogram, som utsändes af Frisinnade landsföreningen (se d. o.), hvari framhålles som oeftergifligt kraf på hvarje frisinnad kandidat, att han "säger ett otvetydigt nej" till hela det proportionella valsättet. Sedan samma års val resulterat i en ökad styrka för liberala samlingspartiet och villkoren för unionens upplösning ordnats, erhöll i nov. 1905 K. Staaff, som efter S. von Friesens öfverflyttning s. å. till Första kammaren alltmer framstått som partiets