369 Lichtwark-Licium 370 polska och danska krig upp till öfverstelöjtnant och blef 1676 öfverste för Xya adelsfanan. I slaget vid Lund (s. å.) aflade han prof på lysande tapperhet och sårades farligt. Flera kulor blefvo för alltid kvar-sittande i kroppen. 1677 vardt L. öfverste för Gamla adelsfanan och 1679 generalmajor af kavalleriet. Efter att på riksdagen 1680 ha understödt de kungliga förslagen afsändes han 1681 till östersjöprovinserna, med det maktpåliggando uppdraget att i spetsen för en kommission vidtaga de nödiga åtgärderna för reduktionens genomförande i Livland och Estland. Saken pådrefs ock, men motståndet från den inhemska adeln lyckades han endast delvis öfver-vinna. Hemma i Sverige vid 1682 års riksdag insattes han af konungen i sekreta utskottet och tillhörde där och på riddarhuset de mest framträdande förfäktarna af reduktionens ytterliga utsträckning. Vid 1686 års riksdag däremot motsatte han sig till en början skarpt de då framlagda förslagen ang. pantegods- och köpegodsräntorna, men föll plötsligt undan, hvarefter äfven dessa reduktionsåtgärder ge-nomdrefvos. 1685 blef L. generallöjtnant och förflyttades till guvernör öfver Kronobergs och Jönköpings län, utnämndes 1687 till kungligt råd och till president i Åbo hofrätt samt erhöll s. å. greflig värdighet. (Han hade 1652 blifvit svensk adelsman och 1675 uppflyttats i friherreklassen, emedan hans skotska förfäder varit baroner.) L. var beryktad för utomordentlig kroppsstyrka samt för hetlefradt sinne. På 1660-talet hade han en tid måst för begånget dråp sticka sig undan ur riket. (S. ö.) irchtwark, Alfred, tysk konstforskare och museiman, f. 1852 i Hamburg, blef 1886 direktör för Hamburgs Kunsthalle. L. är en af det moderna museiväsendets nyskapare och främjare. Äfven hans författarskap har vid sidan af rent historisk forskning gått i modernt praktisk riktning med allmänhetens uppfostran och konstintressets stegrande som mål. Bland hans många skrifter behandla flera konsten i Hamburg och dess representanter i äldre och nyare tid, från Meister Francke till 1800-talets målare (de hamburgsko målarnas verk har han äfven sökt samla i Hamburgs museum), andra afhandla sådana ämnen som dilettantismens smak-uppfostrande betydelse, färgsinnets utveckling (Vbun-gen in der betrachtung von kunslwcrken, 7:e uppl. 1909), amatörfotografi, blomstcrodling och stadsan-läggningskonst. G-g N. Li'chtwer, Magnus Gottfried, tysk skald, f. 1719, d. 1783, gjorde sig i synnerhet känd och älskad som fabel författare (Vier biicher äsopischer fabeln, 1748). 1828 utgåfvos af Pott och Grämer L:s ScJiriflen. Liciniänus, Granius. Se Granius L i-c i n i a n u s. Licinio [litjmiå], italiensk målare. Se P o r-d en o n e. Lici'nius. namn på en fornromcrsk plebejisk släkt. Särskildt bekant är folktribuncn G a j u s L. Stolo, hvilken, enligt den vanliga traditionen, jämte sin ämbetsbroder Sextiiis, år 367 f. Kr. efter tioårig strid skall ha genomdrifvit de lagar, som vanligen efter honom benämnas de l i c i n i s k a. Genom dem stadgades, att den ene af konsulerna alltid skulle väljas bland plebejerna, att ingen medborgare skulle få inneha mer än 500 jugera (= ungefär 255 tunnland) statsjord, att ingen skulle få på statens allmänning drifva i bete mer än 100 nötkreatur och' . 500 får, att vid jordbruket skulle af de större egendomsherrarna användas ett i förhållande till slafvarnas antal ställdt antal fria arbetare samt att gäldenärerna skulle få från kapitalet afdraga beloppet af redan erlagda räntor och betala återstoden i tre terminer. Äfven fastställdes, att hälften af tiomannakommissionen för gudstjänstens besörjande (decenmri sacris faciundis) skulle väljas bland plc-bejcrna. Den liciniska lagbestämmelsen om konsulatet afgjorde i själfva verket den långvariga, striden mellan de båda stånden så, att plebcjernas likställighet erkändes i principen. Det varade visserligen någon tid, innan principen tillämpades fullständigt och på andra ämbeten, men segern var dock gifven. Däremot mötte stadgandet om statsjorden svårigheter vid genomförandet; och det upp-gifvcs, att L. själf drogs inför rätta och bötfälldes, därför att han (jämte sin son) innehade 1,000 jugera. L. var senare konsul. Till liciniska släkten hörde jämväl grenen Grassus (se d. o.). R. Tdh. Lici'nius, Valerius Liciniauus L., romersk kejsare, f. i Dacien i ringa villkor, kom genom duglighet fram på den militära banan och utnämndes 308 af kejsar Galerius till medkejsaro (augustus) med förvaltning af de illyriska provinserna; efter Galerius' död 311 ärfde han dennes område. L. utfärdade 313 i förening med kejsaren i Gallien m. fl. provinser, Konstantin den store, ett för de kristne särdeles gynnsamt toleransedikt. Sedan han s. å. besegrat sin medtäflare i Orienten Maxi-minus, var han obestridd härskare öfver östra hälften af romerska riket, men råkade 314 i krig med sin svåger Konstantin samt måste till honom afträda Pannonien och Mesien. Motgångarna i det stora krig, som 323 ånyo upplågade mellan L. och Konstantin, tvungo honom att h. o. h. afstå väldet åt medtäflaren. Trots dennes försäkran att skona hans lif blef L. 324 ajrättad i Tessalonika. (H. Sgn.) Li'citum morale, lat., filos., en handling, som vore af sedelagen tillåten i den bemärkelsen, att det vore moraliskt indifferent, om människan företoge den eller icke. Man har inom etikens historia mycket tvistat om, huruvida sådana handlingar finnas eller ej. Den empiriska riktningen inom etiken är i allmänhet benägen att erkänna sådana handlingar, då människan i många fall är så oförmögen att förutse sina handlingars följder med afseende på sin egen och andras lycka eller nytta. Den rationalistiska etiken med sitt stränga pllktbcgrepp gör däremot gällande, att inom de moraliska handlingarnas område ej gifves några olika möjligheter, ehuru väl större delen af människans s. k. handlingar falla nedanför den utvecklingsgrad af frihet och medvetenhet, där moraliskt bedömande är möjligt. Äfven inom sedlighetens utvecklingsgrad äro emellertid abstrakta sedebud otillräckliga för att i detalj reglera människans handlingar. Så länge man håller sig till så-.dana, kommer man blott till föreskrifter, otillräckliga för att därefter bestämma lifvet, och det kan då ofta se ut, som vore det tillåtet att handla på olika sätt. Endast samvetet ger tillräcklig ledning vid afsförandet af hvad som i hvarje särskildt fall är rätt" L. H. Å. (S-e.) Licium (lat., solf), ett af fröken Agnes Brantin«r och fru Mimmi Börjeson (f. Lundström) 1904 bildadt företag i syfte att i konstnärlig och fosterländsk rikt-