375 Liden-Lidforss 376 befintlig monografi, Berättelser ur Stora Kopparbergets historia, är början offentliggjord af E. Billen-gren i '''Redogörelse för läroverken i Dalarne, 1583". L. kallades 1841 till led. af Det nordiske oldskriftselskab i Köpenhamn. Liden, Bror Per Evald, språkforskare, f. 3 okt. 1862 i Sandhult, Älfsborgs län, blef student i Uppsala 1883, aflade 1890 filos, kandidat- och 1895 licentiatexamen, utnämndes s. å. till docent i indoeuropeisk språkvetenskap vid Uppsala universitet samt 1899 till professor i jämförande språkforskning med sanskrit vid Göteborgs högskola. Vid Linnéjubileet 1907 blef L. filos, hedersdoktor i Uppsala. Af hans författarskap, företrädesvis af ljudhistoriskt och etymologiskt innehåll, må utom bidrag till språkvetenskapliga tidskrifter samt till festskrifterna för Bugge, Noreen och Johansson nämnas Studien zur altindischen lind vergleichenden sprachgeschichte (1897), Ein baltisch-slavisches anlautsgesetz (1899), Blandade språkhistoriska bidrag (1903) och Armenische studien (1908). L. är en bland samtidens framgångsrikaste etymologer, och hans ordförklaringar särskildt på de nordisk-germanska, keltiska och armeniska språkområdena äro många och viktiga. K. F. J. Lide'ricus. Se Loir. Lidforss. 1. Volter Edvard L., språkforskare, vitter öfversättare, publicist, f. 11 febr. 1833 i Mora, d. 9 april 1910 i Stockholm, blef student i Uppsala 1851, egnade sig där åt språkstudier, tjänstgjorde 1855-59 vid Norrköpings lyceum och anställdes 1860 som vikarierande och 1861 som ord. adjunkt vid Uppsala högre elementarläroverk samt blef 1863 filos, kandidat; han var redan då i fråga att få akademisk anställning som akadc-miadjunkt i tyska och engelska språken, men måste såsom ograduerad stå tillbaka, öfvertog 1864 ett lektorat vid Högre lärarinneseminariet, blef 1866 filos, doktor, s. å. adjunkt i moderna språk vid Lunds universitet och utnämndes 1878 till professor i nycuropeisk lingvistik. Då 1885 denna professur delades, öfvertog L. de germanska språken, närmast af hänsyn till, att en annan särskildt kvalificerad kraft fanns tillgänglig för den romanska halfvan, där han oljcst utfört sitt egentliga forskningsarbete. Så hade han 1871 utgifvit en mycket uppmärksammad upplaga af det gamla spanska dramat "Misterio de los Reyos Magos" och 1877 en samling fornfranska dikter "Choix des anciens textes francais" samt fogade härtill 1895 en högt skattad upplaga af de gamla Cidromanserna "Los Cantares de Myo Cid", som innehåller väl ett hundratal nya textcmenda-tioner, allt arbeten, som hade stort anseende inom facklitteraturen. Särskildt ansågs L. som en af de främste kännarna af äldre spansk litteratur. Dessutom hade L. under 1860- och 1870-talen utgifvit en del läroböcker i tyska och franska språken. Men därjämte utöfvadc han en mera populär skriftställar- verksamhet. Sålunda utgaf han 1888-92 en utmärkt öfv. af Cervantes' "Don Quijotc" (2:a uppl. 1905), som räknas till vår klassiska öfversättniugs-litteratur och erhöll af Vet. åka d. Letterstedtska öfversättningspriset, en belöning, soni tillerkändes äfven L:s stora orimmade tolkning af Dantes "Divina Commedia" (1902-03), som visserligen icke kan mäta sig med hans öfv. af Cervantes' prosa och eger mindre förtjänst ur vitter än ur vetenskaplig synpunkt; särskildt beaktansvärda äro de sakrika och lärda kommentarerna, som tillgodogjort sig den moderna dan-tologiens resultat. Med anledning af den lärdom och grundliga forskning, som utmärkt denna tolkning, erhöll L. 1903 af Svenska akad. Karl Johans-priset. L. egnade sig äfven åt litteraturkritik och offentliggjorde särskildt under 1870-80-talen en följd kritiker i tidskrifts- och tidningslitteraturen, bl. a. i det skånska dagbladet "Morgonbladet'', hvars rcdaktionsdirektör han var 1887-91 och där han, som i ungdomen hyllat rätt långt gående frihetsidéer, framträdde som målsman för protektionistiskt och konservativt åskådningssätt. L. var omkr. 25 år censor vid studentexamina. Sedan L. 1901 tagit afsked från professuren, flyttade han till Stockholm, där han blef medlem af Svenska akad:s-Nobelinstitut för spansk och fransk litteratur. 2. Bengt L., den föregåendes son, botanist, f. 15 sept. 1868 i Lund, student där 1885, filos, doktor 1893, docent i botanik 1897, professor i samma ämne vid Uppsala universitet 1910 och vid Lunds universitet 1911. Han liar idkat botaniska studier äfven vid flera tyska universitet och företagit botaniska resor till Italien och B'jhmen. Lis hufvudstudium är växtfysiologi och mikrokemisk anatomi; bland hans skrifter häri, som innehålla mycket viktiga resultat och mestadels publicerats i Lunds universitets årsskrift och utländska tidskrifter, må nämnas Zur biologie des pollens (1896, 1899), Zur physio-logie des pflanzlichen zellkernes (1897), Studier Öfver pollenslang arnes irritationsrörelser (1901, 1906). Vber den geotropismus einiger friihjahrspflanzen (1902) och Die wintergriine flora (1907). Ingående studier har han dessutom egnat åt det artrika och polymorfa växtsläktet Rubus, särskildt dess skånska former, och anställt hybridiserings- och kulturförsök inom samma släkte samt därom meddelat Bato-logiska iakttagelser (1899, 1901) äfvensom Studier öfver arlbildningen inom släktet Rubus (1905, 1907). - L., som sedan många år är medarbetare i tidningen "Arbetet" i Malmö, har utvecklat ett synnerligen alsterrikt författarskap på sociala, litteraturkritiska, naturvetenskapliga >m. fl. områden, hvarvid han i synnerhet uppträdt skarpt polemiskt mot kristendomen och kritiserat enskilda personer. Växternas skyddsmedel mot yttervärlden (i studentförcn. Verdandis. småskrifter 1890, 2:a uppl. 1909) och Naturvetenskapliga kåserier (1908) äro rent populärvetenskapliga; delvis refererande eller kåserande, delvis agitatoriska äro Fragment oclt miniatyrer (1904), Socialistisk journalistik (1907). Onda makter och goda (1909), utkast och silhuetter (1910) och Kristendomen förr och nu (1911), hvarjämte han med flera broschyrer deltagit i polemiker mot Ossian-Nilsson och Fr. Book. Genom sin stils skärpa och klarhet samt det hänsynslösa i sitt skri/sätt kan L. anses som en af det socialistiska partiets främsta litterära krafter. 1. K. W-g.