handelsplats långt förut. Vasakonungarna gåfvo staden förnyade gånger fördelar och privilegier, men eldsvådor och uppväxande nya städer vid Vänern hämmade utvecklingen. 1651 erhöll Jakob De la Gardie L. (d. v. s. Gamla staden ö. om Lidan) såsom tillökning till sitt grefskap Läckö. 1655 beslöto ständerna, att L. skulle fråntagas grefskapet och läggas under kronan, men M. G. De la Gardie fick rättighet att anlägga en stad i närheten. Marken kunde dock ej förvärfvas förrän 1670, och 1672 började L:s nya stad anläggas på åns vänstra strand och växte upp ganska hastigt under kanslerens trägna omvårdnad. Privilegierna af år 1670 bestämde, att båda städerna skulle ha samma sigill, samma "rätt, rådstuga och magistrat samt åtnjuta samma förmåner." Reduktionen lade 1683 hela staden L. (se fig. 5) under kronan. 1849 nedbrann, som ofvan nämnts, hela Gamla staden. Wbg. Lidköping--Håkantorps järnväg (sign. H. L. J.), smalspårig (0,891 m.), 29 km. lång, eges och trafikeras tills. med Kinnekulle--Lidköpings järnväg och med gemensam materiel af ett konsortium med Lidköpings stad som hufvudintressent, hvilket därjämte trafikerar linjen Tumleberg--Håkantorp af Västergötland--Göteborgs järnväg. Järnvägen är belägen inom Skaraborgs län och sträcker sig från Lidköping till Håkantorps station å Uddevalla--Vänersborg--Herrljunga järnväg. Vid Lidköping har järnvägen förbindelse med Lidköping--Skara--Stenstorps, Lidköping--Kållands och Kinnekulle--Lidköpings järnvägar och vid Håkantorp med Uddevalla--Vänersborg--Herrljunga järnväg och grenlinjen Tumleberg--Håkantorp af Västergötland--Göteborgs järnväg. Järnvägen öppnades för trafik 12 dec. 1877. Vid 1910 års slut uppgick bokförda byggnadskostnaden till 824,700 kr., hvaraf för rullande materiel 140,400 kr. Delegarnas fond utgjorde vid samma tid 427,205 kr. Järnvägens förvaltning har sitt säte i Lidköping. A. d'A. Lidköping--Kvänums järnväg, en projekterad smalspårig (0,891 m.) järnväg inom Skaraborgs län, som 12 april 1907 erhållit koncession. Koncessionsinnehafvarna ha sedermera erhållit uppskof, och järnvägens byggande skall påbörjas 1912 och vara slutfördt 1915. Järnvägen skall utgå från Lidköping i hufvudsakligen sydlig riktning genom Hofby, Norra Härene, Salsby, Jungs och Kvänums socknar till Kvänums station å Västergötland--Göteborgs järnväg och är afsedd att få en längd af 25,9 km. Byggnadskostnaden har beräknats till 800,000 kr., hvaraf för rullande materiel 80,000 kr. A. d'A. Lidköping--Kållands järnväg (sign. L. J.), smalspårig (0,891 m.), 27 km. lång, eges och trafikeras af Lidköping--Kållands järnvägsaktiebolag. Järnvägen, som är belägen inom Skaraborgs län, sträcker sig från en omkr. 1 km. från Lidköpings station belägen punkt å Lidköping--Håkantorps järnväg i västlig riktning genom Råda socken till Örslösa och vidare i sydvästlig riktning genom Kedums, Tranums och Friels socknar till den obetydliga platsen Tun i socknen af samma namn. Vid Lidköping har järnvägen förbindelse med Lidköping--Skara--Stenstorps, Lidköping--Håkantorps och Kinnekulle--Lidköpings järnvägar. Urspr. var meningen, att järnvägen skulle fortsättas öfver Grästorps station å Uddevalla--Vänersborg--Herrljunga järnväg till Hallebo station å den koncessionerade järnvägen Trollhättan--Nossebro. Koncessioner å linjerna Tun--Grästorp. 12 km., och Grästorp--Hallebo, 11 km., såsom särskilda järnvägar erhöllos äfven 13 juni 1908, men ha icke kunnat fullföljas. Järnvägen öppnades för trafik 12 nov. 1908. Vid 1910 års slut uppgick bokförda byggnadskostnaden till 853,000 kr., hvaraf för rullande materiel 153,000 kr., och aktiekapitalet till 377,700 kr. Järnvägsbolagets styrelse har sitt säte i Lidköping. A. d'A. Lidköping--Skara--Stenstorps järnväg (sign. L. S. S. J.), smalspårig (0,891 m.), 50 km. lång, tillhörig och jämte Skara--Timmersdala järnväg trafikerad af Lidköping--Skara--Stenstorps järnvägsaktiebolag, är belägen inom Skaraborgs län och sträcker sig från Lidköping öfver Skara till Stenstorps station vid Västra stambanan. Vid Lidköping har järnvägen förbindelse med Lidköping--Håkantorps, Lidköping--Kållands och Kinnekulle--Lidköpings järnvägar, vid Skara med Västergötland--Göteborgs och Skara--Timmersdala järnvägar, vid Axvall med Sköfde--Axvalls järnväg samt vid Stenstorp med statens och Hjo--Stenstorps järnvägar. Järnvägen öppnades för trafik 27 okt. 1874. Vid utgången af 1910 uppgick bokförda byggnadskostnaden till 1,483,290 kr., hvaraf för rullande materiel 363,112 kr., aktiekapitalet till 325,200 kr. och reservfonden till 100,000 kr. Järnvägsbolagets styrelse har sitt säte i Skara. A. d'A. Lidköping--Tuns järnväg, understundom använd benämning på Lidköping--Kållands järnväg (se d. o.). Lidman, svensk släkt, hvars äldste kände stamfader i slutet af 1600-talet var herredagsmannen Peder i Torrsjö, Flisby socken, Småland. Hans sonsons barn antogo namnet Lidman efter fädernegården Lidhult i Flisby. 1. Sven Fredrik L., författare, präst, f. 11 dec. 1784. i Norrköping, d. 9 mars 1845, vardt student i Uppsala 1800 och filos. doktor där 1806 samt utnämndes 1811 till docent i arabisk filologi. Efter att ha prästvigts förordnades han s. å. till legationspredikant i Konstantinopel, hvarifrån han 1817 befordrades till lektor i Linköping, där han 1824 vardt domprost. Han var en af stiftets riksdagsmän 1828-30 och 1834 samt utnämndes 1831 till teol. doktor. L. var som student led. af Vitterhetens vänner och senare en af Götiska förbundets medlemmar; till "Iduna" bidrog han med antikvariska uppsatser. -- Hans stora orientaliska samlingar förstördes af vådeld i Konstantinopel 1818. Atterbom egnade L. en dikt, och med många litteraturens och politikens främste stod han i nära beröring samt torde öfvat personligt inytande. 2. Peder Gustaf Samuel (Sam) L., den föregåendes son. Se Västerås. 3. Karl Hindrik Sven Rudolfsson L., den föregåendes brorson, författare, f. 30 juni 1882 i Karlskrona, aflade 1900 mogenhetsexamen och 1901 jur. filos. kandidatexamen i Uppsala samt vardt 1903 reservunderlöjtnant. Småningom öfvergaf han juridiken för att uteslutande egna sig åt litteraturen. Han debuterade 1904 med diktsamlingen Pasiphaë, som innehöll koloristiskt kraftig, ofta hetsigt sensuell lyrik. De följande dikterna, Primavera (1905), Källorna (1906) och Elden och altaret (1907), utvecklade med städse stigande formell behärskning och originalitet i hufvudsak samma temperament. Det är erotisk lyrik, brinnande af blodets begär och ungdomlig lidelse, ofta skuggad af vissheten om det