förgängliga i all känsla och förgängligheten af allt mänskligt. Själfständigt, om också ursprungligen med anknytning till Heidenstam, har L. gett en mängd dikter med antika motiv, uppfattade i modern anda, svårmodiga och praktfulla, senromantiska och känsloupprörda. Efter några föga lyckade romantiska dramer, Imperia (1907) och Härskare (1908), har L. senast öfvergått till romanen och i Stensborg (1910) och Thure Gabriel Silfverstååhl (s. å.) lämnat ett par väl byggda och berättade skildringar från nutiden, af hvilka den senare väckte ett särskildt uppseende på grund af några scener från 1905. Se O. Levertin, "Svensk litteratur", I (1908). 1 o. 3. R-n B. Lidmyråsen, kronopark i Degerfors socken och revir, Västerbottens län, af öfverloppsmark afsatt till kronopark enl. k. br. 22 jan. 1897. Benämningen fastställdes af Kammarkollegium 26 juni 1902. Areal 4,671 har. M-g. Lidner, Bengt, skald, f. 16 mars 1757 (den äldre uppgiften 1759 är bevisligen oriktig) i Göteborg, d. 4 jan. 1793 i Stockholm, var son af organisten och lackfabrikören Olof Liedner. I sitt tredje år blef L. faderlös. Modern, Elisabet Margareta Boethius, gifte om sig med tjänstemannen vid Ostindiska kompaniet Samuel Aurell. Hans moder, som redan under hans 14:e år gick hädan, synes af honom ha omfattats med varmaste kärlek, och att döma af hans skrifter öfvade minnet af henne stort inflytande på honom hela lifvet igenom. Sin undervisning erhöll L. först i trivialskolan, sedermera vid gymnasiet, som han dock lämnade 1772 för att i den s. k. "tyska skolan" underkastas strängare disciplin. Man har från hans skolår en bekant anekdot, att han, som förut varit mycket trög och oläraktig, skulle plötsligen ha fått en "knäpp" i hufvudet och därefter visat sig högt begåfvad. Denna allmänt spridda sägen om "lidnerska knäppen" torde emellertid vara ett af de påhitt, som L. uppdukade om sitt lif, utan grund i verkligheten. I hemmet härskade den herrnhutiska åskådningen, och denna har tvifvelsutan haft sin andel i den känslosamma läggning och vekhet, som utmärka hans karaktär och delvis hans skaldskap. Under skolåren hade han tillfälle att åtnjuta ledning af vittra lärare, hvilka då voro anställda vid Göteborgs skola och gymnasium, såsom Gothenius, Johan Rosén, Wallenstråle, Beijer m. fl. Redan i maj 1772 höll han å gymnasium ett tal på vers "om det förunderliga i Kristi återlösning". Anmärkningsvärdt är, att flera bland lärarna, hvilka f. ö. delvis tillhörde swedenborgska riktningen, voro lifligt intresserade för den känslosamma engelska och tyska litteraturen (Ossian, Klopstock). 1773-74 finnas i Göteborgstidningen "Hwad nytt? Hwad nytt?" flera alster af L:s penna, som vittna om, att han redan under sin gymnasietid vunnit uppmärksamhet som vitterlekare. 1774 lämnade han Göteborg för att i Lund fortsätta studierna, med bistånd af bl. a. Patrik Alströmer och Niklas Sahlgren. Han var då en högt begåfvad, fantasirik yngling med ett ömsint hjärta, men utan fast karaktär. I febr. 1774 inskrefs L. i Göteborgs nations matrikel i Lund och blef snart medelpunkten i en vitter studentkrets, som fann behag i hans poesier. Han disputerade redan i dec. s. å. "för öfnings skull" under Lagerbring och lät i "Lunds veckoblad" inflyta poesier, liksom hans skaldegåfva äfven anlitades mot betalning. 1775 skulle han disputera för andra gången "de confinatione" (om relegering); men innan disputationen hann verkställas, hade han själf blifvit confinerad till hemorten, antagligen för någon förseelse. Det är vid denna tid, 1776, som hans förut något omstridda ostindiska resa egde rum. Uppgiften, att han flytt från skeppet i Kap, är riktig, men däremot är det icke sant, att han "irrat ett år bland Taffelbergets klippor". Han af vek från skeppet i april 1776, men är redan på sommaren i Göteborg. Han begaf sig därefter till de tyska universiteten och kom i sept. 1776 till Greifswald, där han ärnade disputera öfver det berättigade i amerikanernas revolution, en disputation, som emellertid blef förbjuden af det politiska skälet, att man ej ville stöta sig med England. Därom erhöll L. kännedom, innan ännu afhandlingen var h. o. h. tryckt, och han meddelar sålunda läsarna i själfva afhandlingen, att den är förbjuden att ventileras. Han synes därefter ha begifvit sig till Stralsund och Rostock, men anlände våren 1779 till Stockholm. L. skulle nu börja i Stockholm skaffa sig ett namn på litteraturens område och utgaf tjugufem fabler, som han tillegnade den ettårige kronprinsen. De äro af olika värde, de flesta f. ö. efterbildningar. Skalden utsattes för en omild versifierad kritik i "Dagligt allehanda". Emellertid fann han i den vittre hofmannen Zibet en beskyddare, som äfven fäste konungens uppmärksamhet vid honom; och Gjörwell berättar i slutet af 1779 för L:s gynnare under studenttiden, Patrik Alströmer, att L. stigit upp på hofparnassen som en komet, att "hans snille omtaltes på hela Lofön som ett underverk, att honom lofvades guld och gröna skogar, samt att han skref fabler och skålar". Emellertid synes L. dels genom oförsiktiga epigram, dels genom medverkan i Cederhielms oppositionella tidning "Sanning och nöje", dels genom sitt lefnadssätt ha väckt mindre gynnsamma tankar om sig vid hofvet. Dock beslöt konungen att på sin bekostnad låta honom företaga en utländsk resa för att studera "teatern och språken", väl i afsikt att utbildas för dramatiskt författarskap. Hans ungdomsdrama Milot och Eloisa (utg. af Schück 1891 i 12 ex.) tillhör antagligen tiden strax före utresan; det är ett obetydligt försök i den franska opera-comique-genren. Han reste närmast (1780) till Göttingen, där han skulle studera de grekiske klassikerna under den då så berömde filologen Heyne. Hur långt han kom i studierna, är väl svårt att säga; dock torde bekantskapen både med Pindaros och Euripides ha spelat en roll för hans senare verksamhet. Säkerligen mottog han också nu lifliga intryck af den dåtida tyska vitterheten (Klopstock, Goethes "Werther", Lessing, Göttingenskolans män) och genom dessa äfven medelbar påverkan från den engelska diktningen (Shakspere, Milton, Young o. a.); det är nu den svärmiske känslokelaren blir