försök på detta område nedlade han i Die organische chemie in ihrer anwendung auf agricultur und physiologie (1840, 9:e uppl. 1876; "Naturlagarna för åkerbruket", 1864, i "Bibl. i ration. landth."; "Naturlagarna för växtnäringen eller kemien tillämpad på landthushållning och fysiologi", 1868) och Die organische chemie in ihrer anwendung auf physiologie und pathologie (1842), två arbeten, hvilka, trots det att mycket i dem är oriktigt och ej säkert grundadt, voro vägbrytande för alla kommande arbeten i landtbrukskemien och den fysiologiska kemien samt beteckna en ny epok för dessa viktiga grenar af kemien. I det förra af dessa arbeten påvisade han de mineraliska näringsämnena för växtlifvet, hvarmed den långvariga och betydelsefulla striden mellan "humus"- och "kväfveteoriens" samt "mineralteoriens" anhängare inleddes. I det senare arbetet ådagalade han de särskilda organiska ämnenas betydelse för djurens näring och gjorde den sedan länge upprätthållna indelningen af dem i de blod- och muskelbildande "plastiska", protein- eller ägghviteartade ämnena samt fett och kolhydrat, hvilka som "respiratoriska näringsämnen" ha sin hufvudsakliga betydelse som värmebildare. Genom dessa och andra i samma riktning gående skrifter blef L. den nyare agrikulturkemiens grundläggare och länge dess obestridt främste man. -- Utom ofvannämnda vidlyftiga arbeten författade L. flera större verk, såsom ett i organisk kemi (1839). Tills. med Poggendorff och Wöhler utgaf han Handwörterbuch der reinen und angewandten chemie (9 bd, 1837--64). Från 1831 var han medredaktör i, och från 1838 redigerade han, dels ensam, dels i förening med Wöhler, tidskr. "Annalen der chemie und pharmacie", som fortfarande kallas "Liebigs annalen". Till vetenskapens popularisering bidrog han verksamt med sina på ett lifligt och snillrikt språk affattade Chemische briefe (1844, folkuppl. 1865., 6:e uppl. 1878; "Kemiska bref", 1853) och Naturwissenschaftliche briefe über die moderne landwirtschaft (1859; "Naturvetenskapliga bref öfver vår tids landtbruk", 1861). 1893 utgaf J. Carrière Berzelius und Liebig, ihre briefe 1831--1845. Se Kohut, "J. v. L. Sein leben und wirken" (1904). ^{P. T. C.}* Liebigit [l<over>i</over>b-], miner., äppelgröna konkretioner af uranhaltigt kalciumkarbonat. Ca CO₃, (UO₂) CO₃, 20 H₂O. ^{A. Hng.} Liebigs cyankalium [l<over>i</over>b-]. Se Cyankalium. Liebigs kylrör [l<over>i</over>b-]. Se Destilleringsapparat, sp. 238 och fig. 2, samt Kylapparat. Liebigs köttextrakt [l<over>i</over>b-]. Se Köttextrakt. Liebknecht [l<over>i</over>b-], Wilhelm Martin Christian Ludwig, tysk socialdemokratisk partiledare, f. 29 mars 1826 i Giessen, d. 7 aug. 1900 i Berlin, studerade teologi, filosofi och filologi vid universiteten i Giessen, Berlin och Marburg. Genom läsning särskildt af Saint-Simons skrifter kom han tidigt nog under socialistiska idéers inflytande, vistades en tid i Zürich som lärare, återvände 1848 till sitt hemland och deltog i sept. s. å. i de badensiska politiska upprorsförsöken, hölls därefter några månader till maj 1849 i fängelse, flydde till Schweiz, blef i Genève ordf. för tyska arbetarföreningen och utvisades. I London, där han nära umgicks med K. Marx, inträdde L. i det kommunistiska förbundet och hade sitt uppehälle som tidningskorrespondent. Återkommen till Tyskland till följd af amnestien 1861, var han en kortare tid utrikesredaktör vid "Norddeutsche allgemeine zeitung", flyttade sedan till Leipzig, förenade sig med Lassalles "allmänna tyska arbetarförening" och medarbetade en kort tid i dess organ, "Deutscher sozialdemokrat", utg. af v. Schweitzer. Ett besök i Berlin 1865, trots utvisningen, ådrog honom tre månaders fängelse. 1867 invaldes han som representant för sachsiska kretsen Stollberg i nordtyska <img r>

riksdagen. L. hade i Leipzig tidigt trädt i förbindelse med A. Bebel (se d. o.), senare ordf. för det liberal-demokratiska Förbundet af tyska arbetarföreningar. På kongressen i Eisenach 1869, i hvilken ett antal bemärkta lassalleaner deltog, bildades Det socialdemokratiska arbetarpartiet, hvari det ofvannämnda bebelska förbundet uppgick. Det senares språkrör, "Demokratisches wochenblatt", blef det nya partiets organ under namnet "Volksstaat" och med L. fortfarande som redaktör. 1872 vardt L., jämte Bebel, dömd för förberedelse till högförräderi till två års fästningsstraff, som aftjänades under f. ö. idylliska förhållanden å Hubertusburg. Af den ofvannämnda sachsiska valkretsen utsågs L. 1874 till led. af tyska riksdagen, där han sedermera, med undantag af en kortare period, innehade plats till sin död, från 1888 för Berlins sjätte krets. Han var ock medlem af sachsiska landtdagen åren 1879--85 och 1889--92. Sedan "Volksstaat" uppgått i "Vorwärts", ledde L. detta blad till dess undertryckande 1878. Utvisad från Leipzig 1881, bosatte han sig i Borsdorf, men efter socialistlagens upphäfvande flyttade han 1891 till Berlin som hufvudredaktör för det återuppståndna "Vorwärts", partiets centralorgan. 1896 ådömdes L. fyra månaders fängelse för sina angrepp på majestätsbrottsåtalen. -- Det var i stor utsträckning L:s förtjänst, att "eisenacher" och "lassalleaner" på Gothakongresson 1875 förenade sig till Tysklands socialistiska arbetarparti, liksom han kraftigt medverkade till, att kongressen i Erfurt 1891, i st. f. det af Marx underkända Gothaprogrammet, antog ett nytt, befriadt från de lassalleska slagorden. L. kan sägas vara hufvudorganisatören af våra dagars tyska socialdemokratiska rörelse. Under en följd af år var han ock den internationella socialdemokratiens rådgifvare. Han fick ej tid till någon vetenskaplig verksamhet, utan förblef politiker och agitator, han förde som sådan med stor skicklighet både tunga och penna, men överträffades som talare af Bebel, hvars parlamentariska roll också blifvit större. Som socialistisk teoretiker förblef L. i hufvudsak ortodox marxist. Inom det parlamentariska lifvet gaf samme L., som tidigare utdömt hvarje förhandling med motståndarna, småningom vika för realpolitiska hänsyn och deltog i praktiskt socialreformatoriskt lagstiftningsarbete. Mot den ungradikala, anarkiserande strömningen inom partiet i början af 1890-talet uppträdde han skarpt bestraffande, men