obeställbarheten, dock ej i något fall utöfver den för poste-restante-försändelser stadgade liggetiden. <tab>1. I. Afz. 2. R. L—n. Liggfog, bygnk. Se Fog, sp. 707. Liggmila. Se Kolning, sp. 572. Liggsår (lat. decu'bitus), sår, som uppkomma hos personer, hvilka till följd af någon sjukdom måste under längre tid iakttaga stillaliggande, i synnerhet om de alltid eller företrädesvis måste intaga ett och samma läge. Liggsåren visa sig på de ställen, där en framspringande benkant ligger tätt under huden, såsom å korsbenet, sittknölarna, höftbenskanterna, hälarna, skulderbladen, nacken o. s. v. Först visar sig rodnad i huden, vanligen följer därefter afnötning af öfverhuden och sist brandigt sönderfall af själfva huden. Branden kan gå ännu djupare, in i bindväfven, ja till benen, och en gång börjad, fortskrider den lätt, om orsakerna ej kunna aflägsnas. De brandiga ställena äro merendels svarta. För att liggsår skola uppkomma, fordras dock vanligen antingen otillräcklig uppmärksamhet, för att icke säga vanvård, eller ock att den sjukdom, som nödgar till stillaliggande, är en sådan, som medför blodförskämning och en betydlig nedsättning af kroppens vitalitet eller motståndskraft. Förbättras det allmänna tillståndet, så kan det brandiga afstötas, såren rena sig och till sist helna. I motsatt fall påskyndas däraf den dödliga utgången. — Den bästa behandlingen af liggsår är att förhindra deras uppkomst. För det ändamålet är det i första rummet nödvändigt att ej tillåta tryckpunkterna att ständigt vara desamma. Man måste allt emellanåt förändra patientens läge och, om detta ej är möjligt, skydda de ömtåliga punkterna medelst urholkade kuddar, luft- eller vattenkuddar, kransar o. s. v. Därjämte böra dessa ställen flitigt aftvättas med spirituösa ämnen, med eller utan blylösningar. Ha sår och brand redan inställt sig, påläggas milda, antiseptiska salfvor af borsyra, ättiksyrad lerjord o. d. En allmänt stärkande behandling är, då den låter använda sig, ett utmärkt hjälpmedel. En annan form af decubitus kan uppkomma genom illa anlagda förband, vid benbrott och vid andra tillfällen. Äfven utan att patienten lider af feber, kan en spjäla, som blifvit för hårdt pressad mot ett parti, där en benkant ligger nära, orsaka tryckbrand. Ett gipsförband åstadkommer detsamma, om det är för trångt anlagdt och ej blifvit vederbörligen undervadderadt. Ja ett vanligt förband med linnebindor kan under ogynnsamma förhållanden, yttre och inre, åstadkomma brandfläckar i huden. <tab>Rsr.* Liggsäd, landlbr., växande säd, som lägger sig mot marken, hvarigenom blommornas befruktning med vindens tillhjälp försvåras och frukten utbildas vid ringare tillgång på ljus, hvarför säden blir dåligt ”matad”. Liggsäden angripcs äfven mer än den upprätt stående af rost och andra parasitsvampar, hvarjämte skörden försvåras. Liggsäd uppträder vanligen, då säden växer frodig, och orsakas då däraf, att plantornas öfre bladrika delar bli för tunga i förhållande till deras nedre stråleder, som dessutom få en lös cellbyggnad till följd af den starka beskuggning, som plantornas öfre, bladrika delar åstadkomma. Säden lägger sig därför i synnerhet vid regnig väderlek, då plantorna bli frodigt utvecklade och vätan fäster sig vid och nedtynger plantornas öfre delar. På lös och mullrik jord inträffar lätt liggsäd, emedan säden där blir frodig och emedan rötterna få svagt fäste i den lösa jorden. Äfven kunna angrepp af parasitsvampar förorsaka liggsäd; således knäckes strået hos höstsäd därigenom, att svampen Leptosphæria herpotrichoides angriper och försvagar nedersta stråleden. <tab>H. J. Dft. Liggvirke l. Liggande virke, bygnk. En träbyggnad säges vara uppförd af liggande virke, då den är hoptimrad af horisontalt lagda stockar, som sammanhuggas medelst ”knutar” i hörnen. Numera byggas träväggar nästan oftare af vertikalt ställdt virke, resvirke, hvilket nedtill uppställes på och sammanhålles af ett horisontalt, på grundmuren utlagdt, stockhvarf, kalladt syll, och upptill likaledes sammanhålles af ett horisontalt stockhvarf, kalladt hammarband. Den af liggande virke timrade väggen sjunker något samman vid timrets torkning men blir samtidigt tätare. Den tidsödande och omständliga knuthuggningen gör, att det fordras längre tid att uppföra en vägg af liggande virke än en af resvirke; denna senare blir därför i allmänhet billigare än den förra. <tab>I. G. C. Liggvägg, bergsv. Se Häng- och liggvägg. Lightfoot [lai'tfut], John, engelsk hebraist, f. 29 mars 1602, d. som prebendarie i Ely 6 dec. 1675. L:s förnämsta betydelse ligger på det exegetiska området. Han sökte för det första kronologiskt ordna bibliska historien efter gamla och nya testamentets egna uppgifter. Hans hithörande, för sin tid betydande, numera föråldrade, arbeten äro Harmonia, chronica et ordo Veter. Test. 1647 och Harmonia etc. Novi Test. (1655) och Harmonia Quattuor Evangelistarum (1644 ff.). Vidare sökte han belysa och förklara N. T:s skrifter genom den senare judiska litteraturen, hvari han egde en för sin tid sällsynt rik beläsenhet. Hvad L. här presterade, eger ännu betydelse, t. ex. Descriptio Templi Hierosolymitani (1650), Ministerium Templi quale erat tempore nostri Salvatoris (1649) och framför allt hans omfattande verk Horæ Hebraicæ et Talmudicæ till de 4 evangelierna, Apg., Rom.-brefvet och 1 Kor. (1658—78). På detta område står L. i flera afseenden ännu oöfverträffad, äfven om han å andra sidan var ett barn af sin tid, så att han t. ex. betraktade hebreiskan som mänsklighetens urspråk och ansåg vokaltecknen lika gamla som konsonanterna. <tab>E. S—e. Lightfoot [lai'tfut], Josef Barber, engelsk biskop och exeget, f. 13 april 1828, d. 21 dec. 1889, var en af de tre framstående män (klöfverbladet Lightfoot, F. J. A. Hort och F. Westcott) inom den engelska kyrkan, som genom sin vidsträckta lärdom på nya testamentets och den äldsta kyrkohistoriens område under 1800-talet riktat hela den hithörande vetenskapliga världens uppmärksamhet på sig. Liksom de båda andre hade han utgått från Cambridges universitet, där han erhöll flera utmärkelser och beklädde en mängd förtroendeposter. 1870—80 var han medlem af den kommission, som hade att revidera N. T., 1871—79 residerande domherre vid S:t Pauls katedral i London, och 1879 utnämndes han till biskop af Durham, i hvars katedral han fått sitt epitafium. I sistnämnda egenskap inlade han stor förtjänst dels genom delningen af det stora biskopsstiftet, dels genom sin stora