frikostighet mot prästkandidater och sina sträfvanden för att anskaffa nya kyrkor, hvarvid han själf skänkte betydande penningbelopp — under en tid icke mindre än 500 pd st. årligen. Bland hans vetenskapliga arbeten, som förråda en betydande lärdom både i den klassiska och den teologiska litteraturen, förtjäna särskildt att nämnas hans kommentarer till Galaterbrefvet (1865, flera uppl.), Filipperbrefvet (1868), Kolosserbrefvet och bref vet till Filemon (1875). Näst de nytestamentliga skrifterna utgjorde de s. k. apostoliske fäderna L:s älsklingsstudium, och hans hithörande verk räknas till de monumentala. Hans arbete öfver Clemens Romanus utkom 1869 och andra delen af de apostoliske fäderna (Ignatius och Polykarpus, 2 bd) 1885 (2:a uppl. i 3 bd 1889). <tab>E. S—e. Ligi'st (af liga, se d. o.), medlem af en politisk liga; ligapoike, medlem af något band utaf unga våldsverkare, som göra gatorna osäkra. — Ligi'stisk, som tillhör eller kännetecknar en liga. Ligne [linj], gammal belgisk släkt, innehar sedan 1545 riksgreflig och sedan 1601 furstlig värdighet samt residerar på slottet Beloeil invid Mons. Namnet härrör från dess medeltida stamgods invid nuv. byn Ligne nära Tournai. —

1. Karl Joseph, furste af L., österrikisk militär, f. 1735 i Bruxelles, d. 13 dec. 1814 i Wien, tillhörde från 1752 österrikiska armén, utmärkte sig flera gånger under Sjuåriga kriget för öfverdådig djärfhet samt blef 1771 fältmarskalklöjtnant. På sina resor i Europa knöt han förbindelser med tidens mest framstående personligheter och gjorde sig känd som en mycket spirituell sällskapsman. Under bajerska tronföljdskriget (1778) förde han en kår i Mähren och Böhmen. 1786 kallades L. till Wien för att som utomordentligt sändebud till Ryssland underrätta Katarina II om kejsar Josefs beslut att resa till Krim. Han kom vid detta tillfälle i stor gunst hos den ryska kejsarinnan, likasom han senare, som sändebud vid ryska arméns högkvarter (1787—89), vann stort inflytande hos Potemkin. Under österrikarnas fälttåg mot Turkiet 1789 var han framgångsrikt verksam vid Belgrads belägring. Då fransmännen 1794 ockuperade Belgien, miste L. sina besittningar där, och när dessas sekvestration senare upphäfdes (1803), afstod han sina anspråk åt sonen Ludvig (f. 1766, d. 1813). 1808 utnämndes han till österrikisk fältmarskalk, men fick intet kommando som sådan. Han gjorde flitigt bruk af pennan och utgaf bl. a. en samling af sina skrifter under titel Mélanges militaires, littéraires etc. (34 bd, 1795—1811). En ny uppl. af hans skrifter utgafs af A. Lacroix (4 bd, 1859). Jfr biogr. af Thürheim (1877) och Du Bled (1890). — 2. Eugène, 9:e furste af L., den föregåendes sonson, f. 1804, d. 1880, var vid Belgiens skilsmässa från Holland (1831) af ett parti påtänkt till konung, men undandrog sig kandidaturen. 1842—48 var han belgiskt sändebud i Frankrike, 1848—49 vid de italienska hofven; 1852—79 var L. medlem af belgiska senaten. — Ättens nuv. hufvudman är hans sonson, Louis, 10:e furste af L., f. 1854 i Paris, direktör för den belgiska afdelningen af Röda korset. <tab>1—2. (V. S—g.) Ligne de bataille [linj də bata'j], sjöv. Se Eskaderordning. Lignell, Anders, präst, författare, f. 11 febr. 1787 i Edsleskogs socken i Dalsland, d. 13 apr. 1863, student i Lund 1807, präst 1809, vardt 1824 kyrkoherde i Kila, Tveta och Svanskog, Karlstads stift, och prost öfver Gillbergs kontrakt 1826. Han var riksdagsman 1834, då han väckte motion om en förbättrad nationalrepresentation, och 1844. Sistnämnda år var han äfven bankrevisor. L. blef teol. doktor 1860. — Bland L:s många skrifter må nämnas 3:e häftet af Bidrag till svenska kyrkans och riksdagarnes historia ur presteståndets archiv (1835) och Beskrifning öfver grefskapet Dal (2 bd, 1851—52; prisbelönt af Vitt. hist. o. ant. akad.). Lignin (af lat. li'gnum, ved), Lignon l. Vedämne, kem., är ett oxiderivat af cellulosa med dels fria, dels eterifierade hydroxylgrupper. Lignin förekommer i bast- och vedcellernas väggar, möjligen i en eterartad förbindelse med cellulosan. Härför talar det förhållandet, att förvedade celler ej direkt ge cellulosareaktionerna med jod eller andra reagenser, medan å andra sidan ett mycket ofullständigt aflägsnande af de inlagrade (inkrusterade) vedämnena är tillräckligt, för att profven på cellulosa skola utfalla positivt. Juteligninets sammansättning anges vara C₁₇ H₁₆ O₇ (OCH₃)₂; det förmår upptaga klor och öfvergår därvid till föreningar, som erhållits äfven af pyrogallol och klor, och således torde lignin ega samband med de i växterna mycket spridda garfämnena. <tab>H. E. Ligning, i Norge (och Danmark) det tillvägagångssätt, enligt hvilket de direkta skatterna fördelas på de skattskyldige. Ligning innebär både fastställandet af de regler, enligt hvilka den i skattelagarna stadgade beskattningen skall ske, och beräkningen af hvarje enskild skattdragares andel i det totala skattebeloppet, i mån af storleken af hans ”ilignede”, d. v. s. hans taxerade inkomst och förmögenhet. Beträffande Norge finns redan i Magnus Lagabötes stadslag 1276 (III:6 och VI:3) antydan om, att fördelningen af offentliga bördor eller afgifter företogs af därtill särskildt bemyndigade män; detta är grundvalen för den gemensamt för Danmark och Norge genom Kristian IV:s förordning ang. stadsstyrelsen 7 apr. 1619 upprättade ”taxerborger”-institutionen. Den sistnämnda kallades senare i Norge och Danmark ligningskommission, hvilket namn i Norge efter skattelagarna för stad och land af 18 aug. 1911 utbyttes mot ligningsnævnd (”taxeringsnämnd”). Denna nämnd består af så många stadsfullmäktige och medlemmar af kommunalstyrelsen på landet, som dessa korporationer bestämma (skattel. 1911, kap. 5), utses inom eller utom deras krets och fungerar regelbundet i 3 år (hvart år utträder 1/3). För behandling af den genom den nya norska lagen införda själfdeklarationen skall dessutom i hvarje skattedistrikt upprättas ett ligningsraad med 3 ledamöter, som väljas af stadsfullmäktige eller kommunalstyrelsen. <tab>K. V. H.