denna sång äfven fått namnet liljulag. Diktens författare är den isländske augustinmunken Eystein Ásgrimsson (se denne), d. 1361. Samtida skrifter yttra om sången, att "alla skalder ville ha diktat Lilja", hvari förf. med lågande hänförelse ger uttryck åt sin tro i ett språk, som på en gång är vältaligt och genom sin enkelhet utgör en afsiktlig motsats till det förkonstlade isländska skaldespråket. Bland upplagor af "Lilja" må nämnas en af isländaren Eiríkr Magnússon i Cambridge (1870) och bland öfversättningar en tysk af jesuiten Alex. Baumgartner (1884) och en svensk af A. Åkerblom (i "Nord. tidskr.", 1899). Th. W. (B-e.) Lilja, Nils, författare, f. 18 okt. 1808 i Röstånga socken i Skåne, d. 19 dec. 1870 i Lund, vardt student i Lund 1829 och egnade sig där dels åt vitterhet -- han vann 1836 Svenska akad:s andra pris för skaldestycket Menniskans åldrar --, dels åt botaniskt studium och författarskap. Så utgaf han bl. a. Skånes flora (1838; ny uppl. 1870) och Flora öfver Sveriges odlade vexter (1839; suppl. 1840). Sedan han tillträdt klockarbefattningen i Billinge (Lunds stift), började han uppträda som författare i teologiska och sociala ämnen. Han utgaf Menniskan, hennes uppkomst, hennes lif och hennes bestämmelse (1858; 5:e uppl. bearb. af Karl af Geijerstam 1889), Kristendomen, dess uppkomst, dess lära, dess historia och dess utveckling (1860), Kristna läran och prestläran (1862), Biblisk historia, efter vetenskapliga grunder (1865) m. fl. arbeten, som väckte rätt mycken uppmärksamhet, på grund af L:s fiendskap mot kyrka, kristendom och det bestående i allmänhet. Bristen på vetenskaplig hållning gör dem emellertid föga betydande. L. vardt filos. doktor i Göttingen 1865. Lilje, svenska adliga ätter. Se Lillie. Liljebaggar, Crioceris (äldre namn Lema), zool., släkte af fam. Chrysomelidæ bland skalbaggarna. Hit höra 5--7 mm. långa arter med kullriga täckvingar af oval omkrets och betydligt bredare än mellankroppen. De träffas trögt kringkrypande på liljeväxter, af hvilkas blad såväl de själfva som deras larver nära sig. De tjocka, 6-benta, framåt afsmalnande larverna betäcka sig på ryggen med ett svartgrönt lager af sina egna exkrementer. I Sverige ha träffats 4 arter, af hvilka Cr. merdigera, glänsande svart, med lackröda täckvingar och ryggsköld, ej är sällsynt på Convallaria-arter. G. A-z. Liljebaneret, en hvit fana, beströdd med gyllne heraldiska liljor (se Fransk lilja), den franske konungen Karl IX:s (1560--74) och hans efterträdares baner. Sedan "trikoloren" efter 1789 års revolution blifvit Frankrikes nationalflagg, vardt, i motsats till denna, den "hvita fanan" den bourbonska familjens kännetecken. Den blef genom restaurationen (1814) åter Frankrikes fana, men var efter julirevolutionen (1830) endast legitimisternas symbol (jfr Chambord och Legitimister). Liljebjörn. Se Lilljebjörn. Liljeblad, Gustaf (Peringer). Se Lillieblad. Liljeblad, Samuel, universitetslärare, botanist, f. 20 dec. 1761 i Södra Vi socken, Kalmar län, d. 1 april 1815 i Uppsala, blef student i Uppsala 1782 och filos. magister 1788 samt utnämndes 1789 till amanuens vid akademiens naturaliekabinett. 1793 blef han med. doktor, kallades 1796 till adjunkt i praktisk ekonomi och befordrades 1802 till professor i samma ämne. Genom sitt förtjänstfulla och mycket använda arbete Utkast till en svensk flora (1792; 3:e uppl., afslutad af lektor J. H. Wallman, 1816) utöfvade L. ett ganska stort inflytande på botanikens studium under förra delen af 1800-talet. Han utgaf dessutom åtskilliga andra skrifter, de flesta behandlande ekonomiska frågor. (T. K.) Liljeborg. Se Lilljeborg. Liljecrona. Se Lilliecrona. Liljedahl. Se Lilljedahl. Liljedal, glasbruk i Eds socken, Yärmlands län, anlagdt under namnet Annaberg å Mässvik 1773 af hofsekreteraren K. G. Bratt och hofjunkaren K. U. Olivecrona. Efter Olivecronas död 1779 blef K. F. Uggla egare af detsamma, och flyttade det till frälsegården Boda i Eds socken. Det egdes sedan 1890 af Liljedahls a.-b., som 1906 sammanslogs med Surte aktiebolag till a.-b. Surte-Liljedahl. Detta eger i Eds socken L. glasbruk och ångsåg, tax. till 158,000 kr., och i Nödinge socken. Älfsborgs län, vid Göta älf Surte glasbruk och elektrisk kraftstation m. m., tax. till 775,000 kr., samt jordbruksfastigheter i Nödinge och Angereds socknar med ett tax.-v. af 211,100 kr. (1910). Båda glasbruken tillverka uteslutande buteljer, tills. omkr. 30 mill. st. årligen. Wbg. Liljefalk, Axel, dansk officer, krigshistoriker, f. 15 okt. 1848, avancerade 1902 till öfverste och fick afsked 1908. Till 1901 bar han namnet Larsen. Genom föredrag och uppsatser deltog han ifrigt i försvarsrörelsen och utgaf dels några populära skrifter, Felttogene i vore förste frihedsaar (jämte F. Holst, 1888), Vor sidste kamp for Sönderjylland (jämte O. Lütken. 1904), Dansk-norske heltehistorier 1536-1864 (I--IV, 1893--96) samt Daniel Rantzau (1898), Absalon (1899) och Herluf Trolle og Birgitte Gjöe (1910), dels ett par på omfattande arkivstudier hvilande skildringar af Kristian IV:s krig, Kalmarkrigen (1889) och Kejserkrigen (2 bd, 1896--1902). E. Ebg. <img l>

Liljefors. 1. Bruno Andreas L., målare, f. 14 maj 1860 i Uppsala, genomgick 6 klasser af stadens läroverk, tecknade vårterminen 1879 för skolans ritlärare K. G. Holmgren, var elev af konstakademien 1879--82, vistades 1882--83 utomlands, först ett par månader i Düsseldorf, där djur- och jaktmålaren K. F. Deiker gaf honom en god ledning, så i Oberbayern och i Paris. Frånsedt några kortare resor har han sedan varit bosatt i Sverige. Han bodde -- med undantag af ett år i Göteborg, där han var föreståndare för museets skola 1888--89 -- i Uppsalatrakten till 1894, sedan på olika platser i Stockholms yttre skärgård, från 1905 vid Mörkarfjärden i Järna socken. 1906 kallades han till ord. medlem af Berlins konstakademi. -- Redan under sin gosstid tecknade L. med säkerhet djur i rörelse --