497 Liliukalani-Lilja 498 dansk folksägen är L. (L i 11 i s) älfvornas moder och Adam deras fader. Detsamma sägcs i Norrland om Lucia (se d. o.). L. uppträder i Goethes "Faust" i Valborgsmässnattscenen som en förförisk demonisk varelse. Se "Fataburen" 1906 (sid. 197 ff.) och 1908 (sid. 241) samt T. Xorlind, "Studier i svensk folklore" (1911). N. E. H. Liliukalani, Lydia Kamckcha, drottning af Hawaiiöarna, f. 1838. Se II a w a i i, sp. 121. Lilium L., bot., växtsläkte af fam. Liliacece med öfver 40 arter i norra halfklotcts tempererade trakter. De sex kalkbladen ha nära basen ett honungsgömme i form af en fåra och äro mer eller mindre tillbaka-böjda eller tillbakarulladc. Ståndarknapparna äro Fig. 1. Lilium longiflorum. fästa med ryggen vid strängarna. Märket är knö-ligt, trekantigt. Liljorna äro i allmänhet högväxta örter med groffjälliga lökar, rikbladiga stjälkar och Fig. 2. Blomma af Lilium speciosum. vanligen flera stora, ofta praktfulla blommor, till färgen hvita, gula, brandgula, röda eller stundom spräckliga. Många arter odlas i trädgårdar för de vackra blommornas skull och deras ljufliga vällukt. Allmännast förekomma brandliljan, L. bulbi- ferum L., inhemsk i Mellan-Europa. hos oss flerstädes förvildad, likasom ock kroll-liljan (ofta kallad kejsarkrona), L. Martagon L., som har de röda, violett- och brunfläckiga kalkbladen till-bakarullade och hvars tjockfjälliga lökar allmänt ätas i Sibirien ("Saranarot"). Hvita liljan 1. helgonliljan, L, candidum L., härstammande från Orienten, sprider stark vällukt och är inom den äldre kyrkliga målningskonsten använd r;om symbol af den jungfruliga renheten. I våra växthus och fönster odlas allmänt flera arter med synnerligen praktfulla blommor, såsom L. longiflorum Thunb. från Japan, med stora hvita trattformiga blommor (fig. 1), hvaraf en form (L. Harrisii, Ber-m u d a l i l j a) i stor utsträckning odlas på Bermuda-öarna för export, L. speciosum Thunb. från Japan, med röda eller hvita och rödfläckiga blommor (fig. 2). L. auratum Lindl. från Japan, med rödprickiga, gulrandiga blommor, m. fl. O. T. S. (G. L-m.) Lilja (lat. Ulium). 1. Bot. Se Liliaceso och Lilium. - 2. Her. Se Fransk lilja. - En lilja fördes i vapnet af jarlen Birger Brosa af Folkungaätten och af flera andra svenska medeltidsätter. Förnämst af dessa var den, som härstammade från väpnaren Sune Andersson, hvilken lefde i förra hälften af 1300-talet. Bland dess medlemmar må särskildt nämnas riddaren Greger Matsson till Tyresö, som under konung Karl Knutssons första regeringstid blef medlem af rikets råd och fogde på Raseborgs slott samt sedermera höfvitsman på Rum-laborg. Mellan åren 1479 och 1486 namnes han som lagman i Västmanland och därefter till sin död. 1494, som lagman i Uppland. En hans dombok för Uppland finnes ännu kvar (i Uppsala universitet? bibliotek). En son till honom var biskop Mattias i Strängnäs, med hvilken ätten utdog, 1520. Till samma ätt har, ehuru orätt, förts den å svenska riddarhuset introducerade adliga ätten L i 11 i e af Greger Matssons ätt. - Äfven ärkebiskopen Nils Råg valdsson (se d. o.) förde en lilja i vapnet. - En vingad lilja fördes i slutet af 1200-talet af en södermanländsk släkt, hvars mest bekante medlem var konung Magnus Ladulås' råd, riddaren Anund Haraldsson, som skall ha varit lagman i Södermanland och dog på Fröshammar (nu i Västmanland) 1291. - En lilja emellan två hjorthorn, det äldsta hittills kända svenska adliga sigillet, fördes från 1219 af en släkt, af hvilken flera medlemmar kallade sig B o b e r g. Den lefde ännu i början af 1300-talet. Dess förnämsta medlem var riddaren Laurens Boberg, som under konung Magnus Ladulås' och hans son Birgers regering namnes som deras råd. - Konung Magnus Erikssons gemål Blanche förde en sköld, beströdd med liljor (franska vapnet), och Lucrardis, omtalad som konung Valdemars gemål, två korslagda liljestafvar. - Två skaf-tade liljor, uppstigande ur en ros, fördes af Birger jarls måg Sigge Guttormsson. - Se vidare Lejonlilja, Leopard och Vinstorpaät-ten. 2. K. H. K.* Lilja, den förnämsta af norrönalitteraturens religiösa dikter, en dräpa (se d. o.), hvars inledning skildrar gamla testamentets tid, hufvudaf delningen i två stäfjamål frälsningsverket, hvarpå en afslutning innehåller anropande af Gud, Kristus och Maria samt hälsning till läsaren, innehåller 100 strofer på det klangfulla versmåttet "hrynhenda", som efter