501 Liljefors hundar, räfvar, flygande fåglar. När han började måla, blefvo djur i svensk hvardagsnatur hans motiv. Under akademitiden utställde han små djurtaflor samt Räfjamilj i tidig sommarmorgon (hans största duk dittills, våren 1882). En humoristisk jaktanekdot i färg (1883; Thiels galleri) är grå och tung i koloriten, men bredt behandlad. Ett undantag i hans alstring är faderns porträtt i en ganska luftigt skildrad interiör (1884). Under förnyad vistelse i Paris och någon tid i Gréz tog han starkt intryck af det moderna franska friluftsmåleriet, något äfven af japanska djurteckningar. Hans färgskala blef ljus och luftig, penselföringen elegant och lätt, behandlingen på en gång bred och detaljerad. Som d jur framställare visade han en märklig förening af omedelbar karakterisering och af vetenskaplig fackkunskap. Han kände djurens lif och vanor som ingen svensk konstnär före honom, och han lefde i innerligt sam-lif med naturen, som han studerade som friluftsman och jägare under alla årstider och alla timmar på dygnet. Det oaflåtliga studiet medförde en ständigt utvidgad motivkrets, ett oaflåtligt nyskapande på samma gång som själffördjupande. Han hade börjat med att måla djurlifvet i skog och mark, striden för tillvaron bland harar, hundar, kattor, räfvar, änder, småfåglar - allt med en utomordentlig, ofta förbluffande förmåga att fånga den karakteristiska, ögonblickliga rörelsen. Småningom öfvergick han till att skildra ensamheten i skogen, tjäderspel i sommarnatten, ufven rufvande uppe på klippspetsen, skytten, som väntar, orörlig mellan stammarna i skymningen. Med flyttningen från skogsbygden till skärgården vidgas synfältet, skogsmarken breder sig karg och grå. stormvinden flammar öfver vidderna, konstnären upptäcker himlen och fjärdarna. Han målar utsikter öfver vidsträckta skogar, sva-nor eller vildgäss, som sträcka i den grå vårnatten eller i solnedgångens brand. Så går målarens väg ytterligare ut mot hafsbandet, till obegränsade vidder, till kobbar och stora fjärdar, och nu målar han måsar, lommar, trutar, ej drar, hafsörnar i deras hvardagliga värld långt utanför människornas. Hans blick på motivet blir allt djärfvare, mera monumental, målningarna bli storslagna naturdikter. I sina smärre målningar studerar L. fortfarande djurlifvets intima detaljer, spofvar och morkullor bland strandtufvor, där den skyddande likheten mellan terrängen och fåglarna är noggrant framhållen, ejdermamma med ungarna i sin miljö, örnungarna i boet uppe i en tall i stenröset, svanorna gungande på dyningen midt i hafvets oändlighet. Åt hafvets liksom åt skogens poesi och mystik har L. gifvit egenartade och storslaget allvarliga tolkningar. Hans framställning af djuren är lika kärnfrisk som kärnfull. I den generation af svenska målare, som han tillhör, är han tvifvelsutan den mest ursprunglige. Han har alltifrån sina första försök varit en man för sig. alltid upptäckare, nyskapare. Han har infört nya element i det svenska måleriet, ett nytt sätt att se den svenska naturen liksom djurlifvet i skog och på haf. Han tillhör samtidens betydande konstnärer och har på sitt område bland dem knappast någon öfverman. L. är rikast och ypperst representerad i Thiels galleri af ett 50-tal dukar (den äldsta är en Skogs-dufva. från 1873), bland hvilka flera tillhöra hans allra bästa och mest belysande alster, exempelvis Soluppgång i haf siandet (1896), Ejdersträcl (1900), Skrakar (1901), Kungsörn jagande en hare (1904; se pl. I), Flygande örnar (plafondmålning, s. å.), Fällande vildgäss (1905), Beckasin (s. å.), Äng med snäppor (1906), Ejdrar (ute på en sten i hafvet, 1907). Nationalmuseum eger Räfjamilj (1886), Ejdrar (simmande, 1894), Hajsörnar (1897: afbil-dad å pl. till art. Djur maler i), Tjäderhöna (1904), Fällande vildgäss (se pl. II), Hafsörnbo, Storspof och Orrspel i mossen (alla fyra 1907). Göteborgs museum eger Katt på jågeljakt (1883), Fem fågelbilder i en ram (1885), Kråkor (1891), Ufven (1895), Tjäderlek (s. å.) m. fl., alla utom en tillhörande Furstenbergska samlingen. Galleriet i Helsingfors eger Tjädrar i vinterlandskap (1899). norska nationalgalleriet Tejstar (1901), Köpenhamns museum Rastande vildgäss (1898), Dresdengalleriet Räf, som tagit en hare (inköpt 1893), nya pinakoteket i Munchen Tiäderlek (1889). Till L:s yppersta alster af de här ofvan ej nämnda höra Tjäderskytt (1889, i hertigens af Västergötland ego), Flygande tranor (1894, galleriet på Näsby), Vårnatt med flygande svanor (1896. såld i Bremen), Vågen (1901, i prins Eugens ego). Han utförde 1900 Sträckande svanor som väggmålning i Norra latinläroverket i Stockholm och har äfven försökt sig som skulptör, med statyetten Atleten (i silfver i Thiels galleri, 1900) och med ett par plaketter. F. n. är han sysselsatt med en väldig duk Sträckande svanor med motiv från Öland. L.. som tillhört Konstnärsförbundet sedan dess bildande och deltagit i dess utställningar, har ett par gånger sändt målningar på vandringsutställningar i utlandet och har vunnit flera utmärkelser, bl. a. stora guldmedaljen i Munchen 1889. Han utgaf 1884 och 1885 2 häften Karrikatyrer, med ämnen ur jakt-, pojk- och djurlifvet, lämnade illustrationer till P. Rosenius1 "Naturstycken" (1897) m. fl. samt utgaf en serie akvareller under titeln I skog och mark. - Jfr kortfattad monografi af T. Hedberg (1902) och uppsats af A. Gauffin i "Ord och bild" (1910). 2. Ruben Mattias L., den föregåendes bro der, tonsättare, f. 30 sept, 1871 i Uppsala, blef student där 1890 och filos, kandidat 1895, studerade därjämte musik för I. Hedenblad och 1895-99 vid Leipzigs konservatorium, där Jadassohn var hans lärare i komposition, aflade organistexamen i Stockholm 1900 och utbildade sig 1902 i dirigeringskonsten hos kapellmästaren Kutzschbach i Dresden. L. anförde vårterminen 1902 Uppsala studentkårs allmänna sångförening, är sedan hösten s. å. dirigent för Göta Par Bricoles sångkör och sedan 1904 för Göteborgs studentkårs sångkör, var 1902-08 kormästare för Göteborgs filharmoniska sällskap, hvars konserter han därunder vid flera tillfällen ledde, och dirigerade 1904 folkkonserter i Göteborg. Han innehade 1898-1901 ett af statens tonsättar-stipendier och blef 1908 led. af Mus. akad. - L:s tonsättningar ega ett visst själfständigt och distinge-radt kynne. Han har komponerat en symfoni (spelad i Stockholm och Göteborg), en pianokonsert, vid hvars utförande han flerstädes själf har med framgång spelat principalstämman, ett Intermezzo för orkester (till sångsällskapet 0. D:s 50-årsjubileum), en violinsonat, kantater vid Göteborgs högskolebyggnads invigning 1907, vid Linne-festen i Uppsala s. å.