Linskäktning i Västergötland (Hudene socken).

I Sverige skördas linet vanligen gulmoget. Linet uppryckes alltid för hand. I Norrland hoplägges det vid skörden i små buntar, hällor, hvaraf omkr. 25 korsvis hoplagda och sammanbundna bilda en kärfve, linsteg. Samma dag, som skörden skett, afrepas frukterna, "knoppen", på en knopphäckla, hvarefter linet, åter hoplagdt i kärfvar, lägges till rötning i lugnvatten, vid ett "linsänke", utan att först torkas. I södra Sverige bindes vanligen det i torrt väder skördade linet i limmar och upphänges till torkning, t. ex. på gärdsgården, och inbärgas sedan. I Tyskland och Belgien uppställes linet obundet i skylar, "kapell", till torkning på fältet och bindes därefter i kärfvar och inbärgas för att sedan befrias från knoppen och rötas. Fröknopparna och bladen afrepas från stjälkarna medelst linrepan l. stråkan; bättre är dock att aftröska dem, hvartill ett slags klubba nyttjas. Den torra stjälken innehåller 73-80 proc. träartade delar och 20-27 proc. bast, som ligger utomkring de förra. Basttågorna afskiljas från stjälkens öfriga delar genom rötning, bråkning och skäktning. Den högeligen viktiga rötningen har till ändamål att genom åvägabragt jäsning förstöra bastets gummiartade växtlim och uppmjuka stjälkarna så pass, att tågorna lätt och utan att skadas låta afskilja sig från veden och öfverhuden. Det allmännaste och efter all erfarenhet bästa förfaringssättet är vatten- l. sjörötningen; man ställer knippor af linstjälkar antingen i burar, som nedsänkas i en sjö eller sakta rinnande vatten (hvarvid linets jäsning emellertid inverkar högst menligt på fisken), eller i vattenfyllda grafvar af högst 2 m. djup samt täcker då öfver med nedvända grästorfvor, belastade med bräden och stenar. På 1 à 2 veckor sättes massan i jäsning genom inverkan af luftens och vattnets värme. Land- l. vallrötningen, som brukas, bl. a. i södra Sverige och norra Ryssland, går så till, att stjälkarna utbredas i tunna lag på en afbetad gräsvall eller stubbåker och där tillräckligt länge utsättas för inverkan af dagg och regn (eller af snön vintern öfver). Landrötningen sker med minsta besväret, men gör linet ruggigt, mindre hållbart och i färgen brungrått samt ojämnt. Vid s. k. blandad rötning betjänar man sig af vattenrötning, tills den ruttna lukten inträdt, hvarefter landrötningen vidtager. Bland konstmetoder märkas varmvattensrötningen (genom hvilken man gör sig fullständigt oberoende af väderleksförhållandena), alkalisk rötning (då olika alkalier tillsättas, hvilka påskynda resultatet) och rötning med utspädd svafvelsyra (då vattnet till 1/4 af sin vikt tillsättes med svafvelsyra, som upphäfver den eljest inträdande ytterst motbjudande vätesvaflelukten). Särskilda rön finnas för att afgöra tidpunkten, då rötningen skett lagom, en sak af stor vikt. Efter rötningen torkas linstjälkarna (vanligen i fria luften på linhässja eller gärdsgårdar med afslutande torkning i badstuga, men ej i ugn). Genom bråkningen fullföljes på rent mekanisk väg bastets afskiljande. En metod är bultning med linklubban, bråkhammaren eller i stampkvarn, hvarefter man drar linet genom en mindre bråka, "draga", för att afskilja de gröfre "skäfvorna" eller veddelarna. Oftare nyttjas hand-linbråkan, en smal låda, på längden bildad af tre parallellt löpande hvassa skenor, i hvilkas mellanrum lockets två skarpa väggar passa in. Det senare är intappadt vid ena kortändan, så att det kan upp- och nedfällas. När detta tätt upprepas, knäckas de tvärs öfver lådan lagda linstjälkarna, och deras vedartade delar sönderbrytas. Faran att skada bastets sammanhang är mindre vid användandet af linbråkningsmaskiner, å hvilka linet går emellan räfflade trä- och gjutjärnsvalsar. De "skäfvor", som ej fallit af vid bråkningen, bortskaffas genom skäktningen, i det att "skäfvorna" afstrykas med skäktknifven (af trä) eller "svingeln" (på skäktstol; se fig.) eller skäktmaskiner. Sedan tågorna sålunda renats, gäller det att afskilja de alltför korta tågorna (s. k. blånor) samt sönderdela de längre, hvilka ännu hänga ihop bandformigt, och lägga dem parallella bredvid hvarandra. Detta sker genom häcklingen. Häcklan består af långa järn- eller ståltaggar, fästa vertikalt