567 Lincoln 568 bostad i London det där belägna L i n c o l n's i n n fått sitt namn - kom titeln till hans ätt och med Henrik IV till kronans bärare. Edvard IV förlänade den 1467 till sin systerson John De la Pole (se De la Pole 4), och Henrik VIII gaf den 1525 till sin systerson Henry Brandon (d. 1545 utan söner). 1572 gafs titeln åt storamiralen E. F. Clinton (f. 1512, d. 1585), och den har sedan stannat i dennes ätt (se Clinton). Sedan ättens huf-vudrnan fått titeln hertig af Newcastle, bäres titeln earl af L. af hufvildmannens äldste son. V. S-g. Lincoln [li^ken]. 1. Abraham L., Förenta staternas sextonde president, f. 12 febr. 1809 i grefsk. Hardin (nu Larne) i staten Kentucky, var son till den fattige timmermannen och nybyggaren Thomas Lincoln (f. 1778, d. 1851) och hans hustru Nancy Hanks (f. 1783, d. 1818). Familjen flyttade 1816 till Indiana, där fadern året efter sin första hustrus död ingick nytt gifte med Sarah Johnston (d. 1839). L. växte upp under mycket torftiga förhållanden, åtnjöt endast ringa skolundervisning (tillsammans mindre än ett år) och fick tidigt bidraga till familjens uppehälle som daglönare, biträde vid slakt o. s. v. i grannskapet. 1828 företog han som båtkarl en resa på Mississippi till New Orleans. L. följde 1830 familjen, då den flyttade till Illinois, men lämnade s. å. fädernehemmet för att slå sig fram på egen hand. Han företog en ny flodbåtsfärd till New Orleans, blef bodbiträde i det primitiva nybyggarsamhället New Salem, Illinois, och anmälde sig våren 1832 som frivillig vid utbrottet af ett gränskrig mot indianerna. Hans kompani valde honom till kapten, och efter dess hemförlofning tjänade han kvar som frivillig till fälttågets slut, dock utan att deltaga i någon strid. Efter att hösten s. å. ha uppställt sig som kandidat vid valen till legislaturen, utan att lyckas bli vald, öppnade L. jämte en kompanjon en diversehandel i New Salem, hvilken dock snart kom på obestånd. Han var 1833-36 det lilla samhällets postmästare och tjänstgjorde dessa år äfven som biträdande landtmätare. Under dessa växlande sysslor beredde sig L. äfven tid till flitiga själfstudier samt förvärfvade genom sin rättskaffens-het och godmodiga humor mycken lokal popularitet. Han valdes 1834 till representant för Sangamon county i Illinois' legislatur som medlem af whig-partiet, återvaldes tre gånger och innehade sitt mandat till 1842. 1837 hade han efter några års juridiska själfstudier slagit sig ned som praktiserande advokat i Springfield, som vid denna tid blef staten Illinois' hufvudstad. L. valdes 1846 till medlem af uriionskongressens representanthus, den ende af whigpartiet, som lyckades bli vald i Illinois, hade säte i kongressen dec. 1847-mars 1849 och stödde där med ifver det s. k. "Wilmotska förbehållet" (om att slafveri ej skulle tillåtas i de från Mexico eröfrade områdena). Utan framgång väckte L. i kongressen 1849 förslag om slafvcriets aflösning (med skadestånd till slafegarna) i förbundsdistriktet Columbia, under förbehåll om åtgärdens sanktionering genom folkomröstning i distriktet. L. återvände s. å. till sin advokatverksamhet och tog en tid framåt föga del i politiken, till dess 1854 upphäfvandet af "Missourikompromissen" (se d. o.) af 1820 (om negerslafveriets lokala begränsning) eggade honom att åter framträda. Han blef nu en af whigpartiets ledande män i Illinois, medan denna stats demokrater samlades kring den inflytelserike senator St. A. Douglas, upphofsmannen till Kansas-Nebraska-billen (se d. o.), hvilken i ett slag åter gjort slafverifrågan brännande. L. uppträdde 1854 som scnatorskandi-dat, men drog sig snart tillbaka för att möjliggöra valet af en slafverifientlig demokrat (L. Trumbull); han deltog äfven s. å. i bildandet af det republikanska partiet och var vid dess nationalkonvent 1856 påtänkt som dess kandidat till vicepresidentplatsen. - Dittills var emellertid L. föga känd utanför Illinois; allmän politisk ryktbarhet vann han först 1858, då han uppställdes af republikanerna i Illinois som motkandidat mot Douglas vid scnatorsvalet och under valstriden i en serie politiska disputationer med denne under liflig spänning i hek landet genomdebatterade slafverifrågan. Eedan hans valmanifest väckte oerhördt uppseende genom dess djärfva förutsägelse, att Unionen ej kunde bestå i längden som "hälft slaf-hållande och hälft fri". Under valstriden dref sedan L. genom sin fyndiga och slagfärdiga vältalighet Douglas till en ohållbar ståndpunkt i fråga om slafvcriet i territorierna. Denne förnekade nämligen Unionens rätt att där förbjuda slafveriet, men gaf en antydan om, att det i slafverifientliga trakter ej kunde upprätthållas utan välvillig lokal lagstiftning. L. konstaterade då, hurusom Douglas ansåg, att "en sak kan lagligen drifvas bort från en plats, dit den har laglig rätt att gå", och detta af L. påvisade "kätteri" hos Douglas möjliggjorde visserligen för denne hans seger vid senatorsvalet i Illinois, men kostade honom samtidigt sydstatsdemokraternas förtroende och vållade sålunda en för det demokratiska partiet ödesdiger splittring vid presidentvalet 1860. Till detta utsågs L. på det republikanska national-konventet i Chicago i maj 1860 till partiets presidentkandidat med förbigående af den vida mer kände W. H. Seward, hvars namn ansågs alltför utmanande i några stater, där partierna troddes väga ungefär jämnt. Vid själfva valet (6 nov. s. å.) segrade L. till följd af motståndarnas splittring (af de 4 huvudkandidaternas sammanlagda röstetal, 4,707,193, tillfördes honom blott 1,866,452 röster). - Valet blef signalen till sydstaternas beslut att utträda ur Unionen, och de hade redan hunnit långt med förberedelserna för inbördeskriget, då L. 4 mars 1861 tillträdde sitt ämbete. Om L:s för Unionens bestånd afgörande verksamhet som Förenta staternas president se närmare Nord-Amerikas förenta stater (Historia) och artikeln Nordamerikanska inbördeskriget. Hans ställning var oerhördt svår: han hade endast en minoritet af valmännen att stödja sin auktoritet på, hans statsmannaegenskaper underkastades af de gamle politikerna i kongressen och t. o. m. delvis i hans kabinett skarp kritik, från alla håll bestormades han med välmenta, men okloka råd, och abolitionisterna kritiserade till en början ytterst häftigt hans som bevis på föraktligt vankelmod uppfattade försiktiga poli- .