programmet allmän rösträtt med proportionella val till båda kamrarna. På grund af vänsterpartiernas öfvervikt vid de allmänna valen begärde han 30 sept. 1911 sitt entledigande och afgick 7 okt. jämte hela den öfriga ministären (som flera gånger rekonstruerats och af hvars ursprungliga ledamöter endast tre då stodo kvar vid L:s sida) samt återvände till enskild verksamhet (från generaldirektörsämbetet hade han tagit afsked 1908). Både som riksdagsman och regeringsmedlem ha för L. de kanske mest framträdande dragen varit stor energi och verksamhetslust, rask beslutsamhet och fyndighet samt en den praktiske affärsmannens förkärlek för aktuella realiteter. Som statsminister torde han i stor utsträckning ha satt sin viljas prägel på hela ministärens verksamhet samt bestämmande och med personligt arbete ingripit i åtskilliga andra frågor än dem, där han som kontrasignant eller eljest i det yttre personligen mera framträdt. De frågor, hvari han som statsminister torde ha inlagt det mesta personliga arbetet, ha varit rösträttsfrågan och norrbottniska malmfältsfrågan såväl vid deras förberedande som vid deras genomdrifvande. I rösträttsfrågan accepterade han 1907 sammanjämkningsförslaget med dess genomgripande afvikelser från regeringsförslaget och satte in i Första kammaren stor kraft på brytandet af motståndet mot sammanjämkningsförslaget. I arbetet på den norrländska malmfältsfrågans lösning kom han tidigt att verksamt deltaga, och den slutliga lösningen hade föregåtts af mångårigt och ansträngande arbete från hans sida. Hösten 1901 tillkallades han jämte andra af K. M:t för att afge yttrande rörande malmfälten. Som statens ombud afslöt han 1902 ett köp af såväl Kirunavaarabolagets som Gällivarebolagets grufvor i samband med en utarrendering på längre tid. De fullständigt utarbetade kontrakten antogos af bolagen och blefvo af dåv. regering godkända i princip, men framlades aldrig för riksdagen, då man misströstade om deras antagande. Det sålunda utarbetade förslaget var det första försöket till frågans lösning och skulle enligt L:s uppfattning ha för staten varit vida fördelaktigare än något annat senare framkommet. Motståndare 1906 till Staaffska regeringens förslag i frågan, uppgjorde han den k. proposition, som antogs 1907. Bland de många stora ekonomiska fördelar, som han ansåg vinnas genom denna uppgörelse, säkerligen en af de största staten någonsin ingått, vore icke den minsta den, att staten blefve egare till hälften af de två största malmfälten och ensam egare af flera samt att därigenom utlänningar så godt som absolut förhindrades att lägga under sig de kolossala malmrikedomarna. 1908 kompletterades lösningen genom Svappavaaraköpet. Under de unionella förvecklingarna 1905 sökte L. inom sitt parti och i särskilda utskottet verka för unionens upprätthållande. Som sjöminister gjorde han genast allt för att få flottan krigsberedd samt dref upp genom sina fartygsbeordringar flottafdelningen på västkusten till en styrka af 45 fartyg. Flottans förläggning vid Strömstad anses ha utöfvat ett visst inflytande på Karlstadsförhandlingarna. I Grisbådafrågan (se Grisbådarna) nedlade L. mycket personligt arbete, var med om en skiljedom och ansåg frågan ej vara af natur att från svensk sida påkalla några "allvarligare åtgärder". Härför ansattes han hårdt i Första kammaren, men genomdref sin vilja, hvarefter frågans fullständiga utredning blef för honom en hederssak. I Ålands- samt Nord- och Östersjötraktatsfrågorna tog han liflig del. Vid den s. k. Norrlandsfrågans behandling var han i kommittén och i riksdagen motståndare till förbudslagstiftning mot bolags fastighetsförvärf (1906), däremot som kommittéreservant och motionär (1905) anhängare af en inskränkning af egostyckningsrätten. Härutinnan framlade K. M:t förslag och fattade riksdagen beslut 1909 ang. den definitiva lagstiftningen rör. inskränkning i egostyckningsrätten. S. å. biföllos de kungliga, 1907 och 1908 fallna förslagen rör. arrende- och uppsiktslagar äfvensom k. förslaget om upplåtande af odlingslägenheter å de norrländska kronoparkerna. Förefallande kommunikationsfrågor, såsom ångfärjeförbindelsen med Sassnitz, Trollhätte-kanalen, Ofotenbanans elektrifiering, järnvägar etc. ha omfattats af honom med stort intresse. En i sällskap med civilministern Hamilton företagen studieresa till Värmland, Dalsland och norra Bohuslän för Inlandsbanefrågan (se Inlandsbanan) resulterade dels i, att den tilltänkta banan genom Värmland säkerligen ej blir af, utan ersättes af flera, dels bred-, dels smalspåriga banor (hvartill riksdagen 1911 anvisat en särskild lånefond), dels i, att banan bygges n. om Ströms vattudal efter en enklare typ, hvarigenom kostnaderna kunna väsentligt nedbringas. Bland öfriga betydelsefullare frågor, hvari L. spelat en mer ingripande roll, äro genomdrifvandet af beslutet om byggande af ett större pansarfartyg ("F-båten") 1911, tvistefrågan ang. tillämpningen af § 46 R. O., hvarvid tre af ministärens medlemmar (E. Trolle, A. Petersson i Påboda och G. V. A. Roos) voro af olika mening med L. och i mars 1909 lämnade sina platser, som snart fylldes, och förslagen till arbetsaftalslagar (1910--11). Vid de stora hotande arbetskonflikterna och lockoutförklaringarna 1908 tillkom på hans initiativ den stora medlingskommissionen, som under envoyén E. Günthers ordförandeskap slutligen lyckades åvägabringa en öfverenskommelse. Regeringens mycket olika bedömda taktik under händelsernas utveckling i anledning af storlockouten och storstrejken 1909 bestämdes af honom, som följde förloppet med oafbruten personlig uppmärksamhet och under fast beslut att framför allt upprätthålla ordningen. Ett mera aktivt eller tidigare ingripande för att "pressa i hop" de stridande parterna hade enligt hans uppfattning varit oklokt och icke egnadt att förebygga stridens snara återupptagande. Bland öfriga frågor, hvilka han som statsminister på det ena eller andra sättet tagit mera personlig del i eller intresserat sig för, ha varit prästlöneregleringen (1908--10), prästvalslagen (1909), aktiebolagslagen (genomdrefs af honom i Första kammaren 1910), sjukkasselagarna (s. å.), egnahemsfrågorna etc. Särskildt torde läggas märke till det nära förhållande, som utvecklades emellan landtmannapartiet och nationella framstegspartiet samt L. som regeringschef. Som i viss mån betecknande för L:s och hans ministärs initiativlust torde äfven kunna betraktas det ovanligt stora antalet tillsatta kommittéer (bortåt ett par hundra) och afgifna k. propositioner (elfva hundra). Bland de förra voro den stora försvarskommittén (1907--10) och arbetsaftalskommittén af 1907, hvars hastiga upplösning 1909 väckte uppseende. Därjämte inrättades Civilkommissionen