Fig. 3. Fyrskruf. Svagströmsledningars störande inverkan på andra svagströmsledningar. Enligt lagarna för induktionen verkar en telegraf- eller telefonledning inducerande på alla parallellt med densamma förda ledningar. Dubbeltrådiga telefonledningar kunna därför icke längre sträckor framdragas rakt, alldenstund talet då höres öfver från den ena ledningen till den andra, likaså telegrafskrift från närbelägna telegrafledningar. För att undvika dessa olägenheter skrufvar eller korskopplar man telefonledningarna. Hufvudformen för skrufvade telefonledningar är den i fig. 3 schematiskt framställda fyrskrufven. Den består af två dubbelledningar, placerade i hörnen af en kvadrat, hvarvid alltid en dubbelledning upptager två diagonalt motsatta hörn af kvadraten. Fyrskrufven fullbordar ett hvarf på fyra stolpafstånd och vrider sig alltså 1/4 hvarf mellan två stolpar. Om flera fyrskrufvar af angifvet slag äro upplagda å en linje, äro de visserligen hvar för sig fria från ljudöfverföring i förhållande till närbelägna telegrafledningar, likaså de båda dubbelledningarna i hvarje skruf med hänsyn till hvarandra. Men förhållandet är icke detsamma mellan de olika fyrskrufvarna inbördes, om än ljudöfverföringen dem emellan i allmänhet är relativt liten. För att fullständigt aflägsna ljudöfverföringen varieras den beskrifna hufvudformen för skrufven, hvilket sker därigenom, att ledningarna på vissa stolpafstånd dragas rakt fram. Grundtanken för skrufningen är, att hvarje särskild dubbellednings båda trådar skola ha samma medelafstånd till en enkel, parallellt med dubbelledningen framdragen tråd, hvilken som helst, samt till jorden. På samma grundtanke hvilar korskopplingen, hvilken består däri, att en dubbellednings båda trådar byta plats med hvarandra på vissa bestämda mellanrum. Litt.: Weinstein, "Die erdströme im deutschen reichstelegraphengebiet" (1900), "II Conférence internationale des techniciens des administrations des télégraphes et des téléphones de l'Europe, Coexistence des lignes à courant fort et à courant faible" (1910) samt "Elektriska starkströmsledningars anordnande i förhållande till svagströmsledningar och trafikleder. Meddelande från elektriska inspektörerna n:r 28" (1911). D. S-t. Linjesystem, mus., det schema af fem parallella linjer, hvarpå noterna upptecknas. Linjernas och mellanrummens tonbetydelse bestämmes genom en "klav". Som uppfinnare af linjesystemet för notskriften gäller Hucbald (d. omkr. 930), hvilken dock brukade flera än fem linjer; dess nuvarande användning främjades väsentligen genom Guido Aretino. Den gregorianska koralsången använder blott fyra linjer. A. L.* Linjetrupper. Se Linje 3. Linjevitj, N. P., rysk militär. Se Lenevitj. Linjeväljare, elektrot., apparat, som användes för omkoppling mellan olika linjer (se Telefon och Telegraf). Link, Heinrich Friedrich, tysk botanist, f. 1767, d. 1851, blef 1792 prof. i kemi, zoologi och botanik i Rostock. 1797 följde L. grefve v. Hoffmannsegg (se d. o.) på en botanisk resa till Portugal. Frukterna däraf blefvo den botaniska resebeskrifningen Bemerkungen auf einer reise durch Frankreich, Spanien und vorzüglich Portugal (1801-04) samt (den tills. med Hoffmannsegg utarbetade) Flore portugaise (1809-40). 1811 blef L. professor i kemi och botanik i Breslau samt 1815 kallad till Berlin som professor i medicin och tillika direktör för botaniska trädgården. Denna lämnade L. stoff till flera botaniska skrifter och planschverk. Det var L., som 1838 genom mikroskopisk undersökning bevisade, att stenkolet i princip har enahanda sammansättning som torf. Bland hans många botaniska arbeten, i synnerhet i växtanatomi, må utom de ofvan anförda nämnas Elementa philosophiae botanicae (1824; 2:a uppl. 1837) och Anatomie der pflanzen in abbildungen (1843-47). Af mera populärt innehåll äro Handbuch zur erkennung der nutzbarsten und am häufigstsn vorkommenden gewächse (1829-33), Die urwelt und das alterthum, erläutert durch die naturkunde (1820-22; 2:a uppl. 1834), fortsatt af Das alterthum und der übergang zur neuern zeit (1842). L. var led. af sv. Vet. akad. (1840). (T. K.) Linklubban. Se Linberedning, sp. 564. Linköping, stapelstad i Östergötlands län, säte för landshöfdingen i länet och biskopen i Linköpings stift, ligger på slätten vid Stångån, omkr. 5 km. från åns utlopp i sjön Roxen. Staden är regelbundet bebyggd. Dess hela areal är 6,236,8 har, hvaraf stadsplanen upptager 326,8 har. 1910 var fastigheternas sammanlagda taxeringsvärde 35,655,600 kr., hvaraf 716,300 kr. å jordbruksfastigheter. Stadens jord är satt till 71 1/8 mtl. Vid nämnda års slut hade staden 22,157 inv., hvaraf 4,008 i S:t Lars församling, som 1 jan. 1911 införlifvades med staden. På de sista 20 åren har folkmängden ökats med 43,4 proc., oafsedt tillväxten på grund af områdesutvidgningen. Af offentliga byggnader märkas i främsta rummet domkyrkan (se Linköpings domkyrka) samt slottet (fig. 3), hvilket fordomdags varit residens för biskopen, men numera är bostad för landshöfdingen och därjämte inrymmer länsstyrelsens och landtmäterikontorets lokaler. Det anlades i slutet af 1400-talet och var beräknadt för väpnadt försvar, indrogs till kronan 1527 och förvandlades till kungshus, men fick förfalla och blef slutligen obeboeligt. På 1700-talet reparerades det och blef 1785 åter residens. Det består af i rät vinkel sammanbyggda längor, som tillsammans bilda en öppen fyrkant. Till slottet hör en större vacker park, kallad Kungsträdgården. Bland offentliga byggnader märkas vidare det nyrestaurerade biskopshuset, S:t Fig. 1. Linköpings vapen.