727 Linsell-Linus 728 Tanega- och Yaku-shima, de båda största i ögruppen. Wbs- Linsell, socken i Jämtlands län, Svcgs tingslag. 1,182 kvkm. 1,141 inv. (1910). Annex till Sveg, Härnösands stift, Jämtlands södra kontrakt. Linsen, Johan Gabriel, universitetslärare, f. 27 dec. 1785 i Helsingfors, d. där 16 nov. 1848, blef student i Åbo 1802, filos, kandidat 1810 och filos, doktor s. å., docent i romerska litteraturen 1812, adjunkt i samma vetenskap 1813 samt elo-quentiae et pocscos professor vid Helsingfors' universitet 1828. 1833-41 var L. Finska litteratursällskapets ordf. L. var en af dem, som omkr. 1820 arbetade för väckande af ett friskare lif i Finlands litteratur. I kalendern "Aura" (1817-18) och tidskr. "Mnemosyne" (1819-23) publicerade han såväl poetiska stycken, hvilka dock icke röjde en djupare begåfning, som prosauppsatser, utmärkta genom tonens allvar och formens renhet. Märklig är bl. a. en artikel i "Mnemosyne" om finsk nationalitet, hvari han manar till det finska språkets uppodling och sammanslutning emellan de skilda folkklasserna. Senare afstod L. från publicistisk verksamhet och uppträddo inför en större allmänhet endast som en uppburen talare vid akademiska fester. Som universitetslärare utmärkte L. sig icke genom framstående vetenskaplighet, men han verkade höjande och lif-vande på den akademiska ungdomen genom sitt intresse för litterära sträfvanden och särskildt genom sin kärlek till den klassiska forntiden, hvars betydelse han fattade hufvudsakligen från den estetiska sidan. M. G. S. Linsendukat. Se Dukat, sp. 1042. Linsfyrapparat. Se Fyr. Linsi'ke, bot. Se Gu se u t a. Linskapseln, fysiol. Se Lins 2, sp. 725. Linskäkta. Se Linberedning, sp. 564. Linspyrheliometer. Se P y r h e l i o m e t e r. Linsteg. Se Linberedning, sp. 563. L'institut [lästity], fr. Se Institut de F r a n c e. Linstow, Hans Ditlev Fränt s, dansk-norsk arkitekt och ingenjör, f. 1787 i Hörsholm på Själland, d. 1851, blef student i Köpenhamn 1805 och juris kandidat 1812. Därefter egnade han sig åt målarkonst och arkitektur, flyttade öfver till Norge 1812, där han i Kongsberg studerade grufväsendet, och blef 1814 löjtnant vid ingenjörkåren. 1818 deltog han i stiftandet af Den norske kunst- og tegne-skolo i Kristiania samt ledde 1823-48 uppförandet af kungl. slottet där. Han är representerad af färglagda teckningar i norska nationalgallerict. (G-g N.) Linsänke. Se Linberedning, sp. 563. Linth, den schweiziska strömmen Limmats öfre lopp, utmynnade förr icke i Walensee, utan i dennas tröga aflopp Maag. Den snabba alpströmmcn afsatte i Maag en mängd slam, hvarigenom flodbädden alltmer häjde sig, afloppet hindrades och hela trakten nedanför Walensee förvandlades till ett träsk. Det onda afhjälptes genom H. K. Escher von der Linth, som genom M o 11 i s k an a l e n, 6,2 km. lång, fullbordad 1811, ledde L:s vatten till Walensee samt fördjupade denna sjös aflopp till Zurichsjön genom anläggning af L i n t h k a n a l en, 16,5 km. lång. Genom dessa arbeten, som kostade omkr. l mill. kr., torrlades 10,000 har land. (J- F...N.) Linthkanalen. Se Linth. Linthwaite [l^nthöjöit], stad i engelska grefsk. York (West Riding), vid Colne och Manchesterkanalen. 6,879 inv. (1901). Yllemanufaktur. J. F. N. Linton [liften]. 1. William James L.? engelsk tecknare och träsnidars, f. 1812 i London, d. 1898 i New Haven, lärjunge af kopparstickaren Bonner, gjorde sig tidigt känd som tecknare för träsnitt och illustrerade en mängd arbeten i England och Förenta staterna, där han var bosatt sedan 1867. Hans största betydelse är förknippad med "tonträsnittet", och han upprättade ett stort läroverk för xylografer och hade stort inflytande. L. var också akvarellmålare och uppträdde äfven som författare. Xylograficns utveckling utgör ämnet för hans The masters of woodengraving (1889). - 2. El i z a L., född Lynn, engelsk skriftställarinna, f. 1822, d. 1898, ingick 1858 äktenskap med den föregående. Sedan hon offentliggjort de antikiserande romanerna Azeth the egyptiern (1846) och Amymome (1848), författade hon med störro framgång ett antal moderna romaner, senast My love (1881) och lone (1883). Som sitt bästa arbete ansåg hon den naturalistiska skildringen af Jesu lif, The tme history af Joshua Davidson, Christian ond communist (1872; 6:e uppl. 1874). Sedan 1851 arbetade hon i tidningspressen, bl. a. med serier af uppsatser i kvinnofrågan, samlade under titlarna Oursches (1867; 2:a uppl. 1870) och The girl of the period and olher social essays (2 bd, 1883). L. kallade sig gärna en "andlig adoptivdotter" till skalden W. S. Landor, med hvilken hon umgåtts mycket uti Italien. Se själfbiografien My liierary Ufe (1899) och G. S. Layard, "E. L. L." (1901). 1. G-g N. Linton [li'nton], sir James, engelsk akvarellmålare, f. 1840 i London, utbildad under Leigh, är sedan 1867 medlem af akvarellisternas sällskap och utställer där sina för karakteristisk framställning berömda bilder, bland hvilka Hans eminens kardinalen anses som den förnämsta. Han målar äfven i olja. L. adlades 1884. (G-g N.) Li'ntulaks, by i Vasa län, Finland, 75 km. ö. om Lappo och 140 km. ö. om Vasa, var 3 juli 1808 skådeplats för en strid, i hvilken en mindre finsk afdelning under major 0. H. v. Ficandt af en öfverlägsen rysk styrka under general Vlastov nödgades draga sig tillbaka åt Gamlakarlcby, hvarigenom den finska hufvudarmcins återtåg hotades. Efter nederlaget vid Lappo 14 juli sågo ryssarna sig emellertid nödsakade att kalla Vlastov tillbaka. C. O. N. Linum L., bot., växtsläkte af fam. Linacea med omkr. 100 arter, de flesta förekommande i Mcdel-hafsområdet. Mest bekant är L. iisitalissimum (se Beklädnadsväxter, sp. 1237, och Lin). I Sverige finnes endast l art, L. cathariicum, en liten, giftig ört med motsatta blad och små hvita och gula blommor, som är allmän på gräsmark. L. grandi-florum från Algeriet med stora, glänsande röda blommor är en af trädgårdarnas vanligaste enåriga prydnadsväxter. Äfven andra storblommiga arter, såsom den blåblommiga L. perenne och den gulblommiga L. flavum, odlas som prydnadsväxter. G. L-m. Linus. 1. Grekisk skald. Se L i n o s. - 2. En i 2 Tim. 4:24 omtalad kristen romare, som enl. traditionen skall ha efterträdt Petrus (år 67)' som biskop i Rom och lefvat till år 79. Hans namn är fäst vid en apokryfisk skrift rörande Petrus' och