725 Linsapparat-Linschoten-öarna 726 tad mot den ena hufvudpunkten, går ut parallellt med infallsriktningen och så, att den utgående strålen, förlängd bakåt, träffar den andra hufvudpunkten. Afstånden från brännpunkterna till hufvud-punkterna äro lika stora. Hufvudplanen äro vinkel-räta mot linsens hufvudaxel. En stråle, som går in genom en punkt i första hufvudplanet, går ut genom en punkt i andra hufvudplanet belägen midt för inträdespunkten. Ett föremål i första hufvudplanet motsvaras alltså af en lika stor rättvänd bild i andra hufvudplanet. Konstruktion af bilden till Fig. 15. ett föremål (SSf; fig. 15) kan med användande af hufvudpunktcr och hufvudplan ske på följande sätt. Från S' dragés en stråle S'K till den första hufvudpunkten /{. Denna stråle kommer att efter brytningen gå genom andra hufvudpunkten och vara parallell med S'K. Man drar således K'Tr parallell med S'K. Därpå dragés S'H parallell med hufvud-axeln. A f sättes H'K1 = HK, så blir H'K' bild af HK. Strålen går efter brytningen genom H' och brännpunkten F1'. Linjen H'Ff:s skärningspunkt med linjen K'T' bestämmer läget föi bilden af S'. Ofta sammansättas flera linser till ett linssystem. Äfven för ett linssystem kan bildens plats, storlek och ställning bestämmas genom konstruktion eller beräkning. Om det af Zeiss konstruerade linssystemet anamorfos se d. o. - Linsen utgör den förnämsta beståndsdelen i de optiska instrumenten. 2. Fysiol. I människans och de högre djurens ögon finnes en kropp, som alldeles liknar en vanlig bikonvex lins, hvars bakre yta dock är mera kon-vex än den främre. Den är i friska tillståndet och intill de senaro åren alldeles genomskinlig och kallas därför äfven kristall-linsen. Den är innesluten i en särskild, likaledes fullständigt genomskinlig hinna, linskapseln. Denna är ytterligt tunn och strukturlös. Endast på insidan af främre väggen finnes ett lager af epitelceller. Linsen själf har hos fullvuxna i medeltal 9 mm. diameter och 3,6 mm. tjocklek. Den består af fibrer eller trådar med en komplicerad anordning och befinner sig tätt bakom iris. På sin framsida har den bakre ögonkam-maren och den s. k. vattenvätskan. Med sin bakre yta ligger den i en grop i glaskroppen. Den är fäst med en särskild hinna (zonula Zinnii} vid ciliarkrop-pen. Linsen hai två viktiga funktioner i ögat. Först är den ett ljusbrytande medium. Jämte hornhinnan och ögats vätskor, ehuru ej så mycket som dessa, tjänar den att bryta de från fjärran kommande ljusvågor, som träffa ögat, så att de kunna förenas i en punkt på ögats näthinna och därigenom möjliggöra ett tydligt seende. Men därjämte kan linsen förändra sin gestalt, öka sin konvexitet, och därigenom göra möjligt för ljusvågor, som komma från olika *f stånd, att ändock förena sig på näthinnan. Linsen är således organet för ögats ackommodation (se d. o. 2). Med åren blir linsen allt mindre genomskinlig, synncrligast dess kärna, och synen följaktligen mera bristfällig. Verkliga fördun klingar i densamma utgöra grå starr eller katarakt. Detsamma inträffar, om linsen af någon orsak såras (traumatisk katarakt). I optiskt hänseende intar linssubstansen en särställning, i det den utgör det enda medium med variabel brytningsindex, som förekommer i ett instrument för optisk afbildning. Sedan på allra sista tiden lagarna för den optiska afbildningen i sådana medier blifvit upptäckta, har det visat sig, att med en sådan linssubstans den för ackommoda-tionen erforderliga formförändringen af linsen är mindre, än om linssubstanscn vore homogen, så att linssubstansens egenskap att vara ett heterogent medium fyller en viktig funktion i ändamålsenlighetens tjänst. 3. Bot. Se Lens. 4. Graf v., linsformigt malmparti. 1. D. S-t. 2. Usr. (G-d.) Linsapparat (Linsfyrapparat). Se Fyr, sp. 131. Linschoten flins-chåten], Jan Huyghen van, holländsk reseskildrare, f. omkr. 1563 i Haarlem, d. 8 febr. 1611 som stadskassör i Enkhuizen, for i unga år till Spanien, där två hans bröder voro bosatta, och kom i tjänst hos biskopen af Goa, som han 1583 följde till Indien. Där egnade han sig åt handelsaffärer och gjorde vidlyftiga anteckningar om land och folk, utgifna under titeln liinerario, voyage of te schipvaert na er O ost- of Porlur/aels Indien etc. (1595, många uppl.; öfv. till latin, franska, engelska och tyska). Han återkom till hemlandet 1592 och följde som köpman (kommissarie) på det ena af de två fartyg ("Zwaan" och "Mercu-rius"), som 1594 deltogo i Barents' expedition till Norra ishafvet för att genom detta nå Kina och Indien. Man seglade genom Gazorskij sjar in i Kara-hafvct, som L. kallar Norra tatariska oceanen, fann ett vidsträckt öppet haf och trodde sig \ara utanför Obs mynning (men antagligen endast vid Karafloden) och vände då om, antagande, att man därifrån lätt skulle kunna kringsegla "Promontorium Tabin" och således nordöstra vägen framkomma till Kina. L. var äfven med i 1595 års stora expedition med sju holländska fartyg, som vid Staten eiland i Kara-hafvct af is tvangs att återvända. Den förstnämnda resan skildrade L. i Voyage of te scnipvaert van J. H. v. L. van by Nnorden om långes Norwegen de Noortcaep, Laplant, Vinlant, Ruslandt ... löt vonrby de reder Oby etc. (1601). Wbg. Linschoten-vereeniging [lins-chåten feréniching], en för Holland på hösten 1908 i Haag bildad förening med uppgift att i kritiska upplagor utge sällsynta eller hittills icke tryckta lescbeskrifningar eller skildringar af främmande länder, författade af holländare. Föreningen har sitt namn efter reseskildraren J. H. van Linschoten (se d. o.). Linschoten-öarna [lins-chåten-], jap. Kawabe-Shilshito, de sju Kawabeöarna, japansk ögrupp mellan Kiushiu och Eiukiu-öarna, sju vulkaniska och några hufvudsakligen af sedimentära lager bildade öar, hvilka alla höra till ken Kagoshima på Kiushiu. Till de förra höra Nakono-shima (1,036 m. hög), Iwo-shima, af rena svafvelblock, samt Suwase-shima, med en verksam vulkan; till de senare