731 Lionardo da Vinci eljest bredt skildrande florentinska konsten. Målningen har, fastän ej stor, ett öfvcrraskande rikt innehåll; den upptager en mängd figurer i varierande ställningar och med utstuderade uttryck och bclys-ningscffcktcr. Bakgrunden upptages af hästar och ryttare - äfven hästar i strid - och af invecklad arkitektur med hvalf och trappor. En mängd handteckningar visar aktstudier, grupper, karaktärshuf-vud, rörelsemotiv, som återfinnas i denna eller i L:s senare målningar. L:s teckningar - utförda än med krita på tonpapper, än med penna eller silfvcr-stift - ge utomordentligt värdefulla inblickar i hans skapande fantasi och i hans sätt att studera. Här lär man allra bäst känna honom. Bland teckningarna finnas äfven landskap, ytterst detaljerade studier af träd och blommor, härliga draperistudier och karikatyrer, som visa föga humor, men skarp iakttagelse af missbildningar i människors yttre. Åren 1483-99 tillbringade L. i Milano i tjänst hos hertig Ludvig Sforza och var mångsidigt verksam. Han utförde bl. a. studier till befästningar, stadsanläggningar, kanaler och inom arkitekturen till kupol kyrkor - han inlämnade 1487 en modell till kupol för domkyrkan - han dekorerade rum i slottet (en tak-dekoration med trädstammar och löfvcrk med blå himmel bakom är bevarad och nyligen restaurerad - om den också ej är utförd af L. själf, så är den i alla händelser hans andliga egendom). I åratal arbetade han på härföraren Frans Sforzas ryt-tarstod - ett 20-tal tecknade utkast visar, hur uppslaget utvecklar sig i hans fantasi och antar nya former. Statyn var färdig i modell 1493, men blef aldrig gjuten i brons, antagligen af den anledning, att ingen sakkunnig fanns, som vågade åtaga sig en så svårlöst uppgift. Kär fransmännen tagit Milano i besittning 1499, lära bågskyttar ha användt ryt-tarstodcn som skottafla. Den fanns likväl kvar ännu 1501, men tyckes då ha varit illa medfaren och omtalas sedan ej vidare. De porträtt L. i Milano målade af hertigparet m. fl. ha likaledes gått förlorade. Bevarad är målningen Madonna i grottan, påbörjad .1483 (i Louvrc; det exemplar, som finns i British museum, är troligen en reproduktion, utförd af mästarens lärjunge Ambrogio de Predis). L:s hufvudverk inom måleriet från denna tid är Nattvarden (pl. I), som han omkr. 1494 började måla på kortväggen i refcktorict i klostret vid S. Maria dclle grazie. Tecknade skisser till ifrigt samtalande män, sittande utefter ett långt bord, finnas från L:s ungdomstid i Florens; skisser, som visa, hur han först tänkt sig nattvardskompositionen, finnas i Vcnczia (Acca-demia) och i Windsor. I anordningen öfverensstäm-mer "Nattvarden" i stort sedt med föregående framställningar af ämnet (af Andrea del Castagno, Ghirlandajo m. fl.). Den hufvudsakliga nyheten ligger i inplacerandet af Judas i raden af apostlarna - förut var det tradition, att förrädaren skulle sitta ensam för sig vid bordets andra sida. En mera betydande nyhet var dock det starka betonandet af läijungarnas olika sätt att upptaga Jesu yttrande: "En af eder skall förråda mig". Här har L. öfver-träffat sig själf i karakteriseringskcnst och stark dramatisk uttrycksförmåga. Själsrörelserna tecknas med lysande klarhet, med en rikedom af individuella drag och en rikedom af rörclsemotiv, allt sammanbundet i en öfvcrläg?et väl beräknad, stor, plastisk gruppering. Den beundransvärda målningen utför- des med temperafärg på väggytan, som var prepa-rciad på ett nytt och konstrikt sätt, hvilket L. uttänkt, men hvilket tyvärr visade sig ohållbart. Färgytan började snart lösa sig från muren. Redan 1566 omtalar Vasari målningen som hälft förstörd. På 1600-talet upptogs en dörr i väggens midt alldeles under det målade nattvardsbordet. Under Napoleon I:s krig användes salen till hömagasin. 1908 rengjorde Luigi Cavenaghi med största skicklighet målningen, befriade den från påmålningar och fäste alla färgpartiklar, som voro nära att lossna, på väggytan. Kompositionen studerar man bäst i Eafael Morghens bekanta kopparstick (jfr pl. I) från slutet af 1700-talet. Det finns äfven gamla kopior. Några af dem - den äldsta från 1506 - äro uppsatta i samma sal, där originalet är måladt på väggen. Men de berömda handteckningarna till målningens figurer (i Strassburg och Weimar) äro ej förstudier af L:s hand, utan afbildningar, gjorda efter målningen. Teckningarna i Strassburgs museum ha likväl stort värde. Det tecknade Kristushufvudct i Brera-gallerict är möjligen ett verk af L. själf. - Då Ludvig Sforza blifvit fördrifven och fången, lämnade L. Milano, vistades i Ycnczia och sedan i Mantua, där han utförde Isabella d'Estes porträtt i en ståtlig teckning (Louvrc), återvände till Florens 1500 och var 1502-03 i tjänst som fästningsingcn-jör hos Cesare Borgia. 1503-06 bodde han åter i Florens. Under denna tid tillkom kartongen Maria, den heliga Anna, den lille Jesus och Johannes (i akademien i London), som senare i Milano utfördes i olja med en del förändringar i kompositionen. Oljemålningen finns nu i Louvre - osäkert om den är egenhändigt utförd af L. Men det märkligaste af hans arbeten från dessa år torde ha varit kartongen till Slaget vid Anghiari - vunnet af florentinarna öfver milancserna 1440 - som L. började utarbeta 1503 på beställning af rådet i Florens. Kompositionen skulle utföras i målning i stora salen i Palazzo vccchio, där Michclangclo skulle på den motsatta väggen måla sina "badande soldater, som öfverraskas af fienden". Ingendera målningen blef utförd. L:s kartong var likväl färdig i början af 1505, och han började då utföra målningen. Han hade uttänkt ett nytt sätt att bereda färgerna i undermålningen, men detta befanns förfeladt; öfvermålningens färger började flyta, och arbetet afstannade. Kartongen blef ej bevarad, man känner den endast efter skisser och efter teckningar. Hufvudgruppcn - en lidelsefullt rasande ryttarstrid om en fana - återfinnes i en teckning i Lcuvre af Rubcns och i efter denna teckning utförda kopparstick af Edelinck. L:s liksom Michclan-gclos kartonger till de aldrig utförda målningarna väckte ofantligt uppseende i Florens och studerades med största ifver och hänförelse af samtida konstnärer. Till detta skede hör äfven porträttet af Mona Li*a Gherardini (pl. II), som L. sannolikt påbörjade 1503 och arbetade på ännu 1506. Det fanns i Louvre under namnet La Joconde (efter den unga damens mans namn, del Giocondo), men stals därifrån i aug. 1911. Målningssättet ger en god föreställning om L:s metod att låta färgerna liksom upplösa sig i ljusdunkel, i sammansmältande nyanser, hvarken ljus eller skugga, mera ton än färg - ett behandlingssätt, h. o. h. motsatt det före honom vanliga, då färgerna pålades, klara och bestämda, i jämna